Navasana

Sommar! Vaknar av en humlas dunsande mot balkongdörren. Hon måste ha kommit vilse. För en bit bort står vår ståtliga enorma kastanj som fullkomligt brusar av humlesurr. Solen är redan varm och det är så ljuvligt att vakna på landet, tyst förutom naturens alla ljud. Som det ska vara. Te i kopp med guld, krämig vaniljyoghurt och färska svenska jordgubbar. Bortskämd på Mors dag, som det ska vara :)
Lördagsmorgonen bjöd på vårens sista träningspass med F. Eftersom jag har mitt egna program gick jag bara dit för att säga hejdå inför sommaren och kanske småprata med de andra, titta på yogan. Observerar de andras träning. Kan inte hitta något annat ord. För plötsligt ser jag saker jag aldrig sett. Väldigt intressant. Tänker på det Z sa i Frankrike om hur lite skillnad han såg på människor som tränat så länge för honom. Att man hela tiden måste utmana sig själv och gå vidare. Annars blir det ingen skillnad. När skillnaden kommer, då ser man den direkt. För ett öga som hans, självklart. För mitt öga, som är tränat att observera i andra sammanhang, så ser jag faktiskt saker. Också. Faktiskt. Spännande och lite märkligt. Återigen blir det klart för mig att alla är stela någonstans och det skiljer inte mycket mellan människors positioner. Fast man lätt tror det.
Hittar ett youtubeklipp på en fantastisk sekvens med navasana. Otroligt graciöst! Något att drömma om :) Ett tips är att dra ned ljudet, andningen låter för nära mikrofonen.

Lektionen avslutas med en hel del navasana, båten, där vi får veta att fötterna ska vara ovanför huvudet. Inte i höjd med ögonen som jag trott. Mmm, känn på den, för om de inte är det - ja då kan kan man lugna sig med de upp-och-nedvända. Skippa skulderståendet och träna på båten. Få styrkan där den ska vara. Innan man skyndar sig vidare. Tänker på D därhemma som själv valt båten som sin asana i sin egen träning. Som han kämpat. Och intuitivt valt en väldigt bra position. Lyssnat inåt. Återigen. Så viktigt att våga lyssna på sig själv och känna i sin egen kropp hur allt funkar. Flyter. När man släpper rädslan om att inte tro att man kan själv, mmm, då kommer saker man aldrig hittat annars. Det är min fulla övertygelse.

Bekräftelse

Långt pass i tvättstugan, trötthet och stelhet i kroppen. Hela kvällen funderar jag över om jag varit en bra förälder. Har faktiskt aldrig haft dåligt samvete över vad jag gjort eller inte gjort gentemot mina barn. Men igår efter en fika med sonen och hans flickvän så rasar tankarna plötsligt i en helt annan omloppsbana. Skulle jag ha haft ett bankkonto att överlämna nu? Tja, det är ju bara pengar. Men med bara pengar kan man resa och göra massor. Men ska de inte tjäna ihop till det själva? Skulle jag ha tjatat om att sonen skulle pluggat mer. Eftersom jag faktiskt vet att han har förmåga att ha högsta betyg i det mesta. Men han har varit mer laid back. Har sett det som hans ansvar. Var det fel? Blir nästan lessen när jag inser hur olika det ser ut. Och våra barn har det ändå bra! Tänk alla som inte har det. Som inte har någon som undrar hur de har haft det under sin dag, som inte kollar att gympakläderna har rätt storlek och att matsäcken finns packad inför utflykten. Som inte har någon som fixar kalas osv. Jag vet att jag/vi funnits där, inte bara praktiskt utan delaktiga i allra högsta grad. Men ändå. Skulle jag gjort annorlunda? Då som av en händelse ringer dottern som bor i Uppsala. Vill bara prata lite. Så jag frågar henne. Får en lång intressant utläggning om hur mycket mer än pengar och tjat om plugg som hon fått med sig. Hur man lever helt enkelt. Som hon säger. Då lättar det inombords. Ibland är det skönt med bekräftelse!

Orkar du vänta?

Att resa. Vilken än orsaken är så ser man så mycket mer än när man "bara" är hemma. För mig i alla fall. På hotellet som vi bott på har det varit frukostservering. Precis som det brukar. Men där slutar likheterna. Har aldrig köat i 10 minuter för att få äta frukost. När det finns lediga platser...var ungefär som att köa in på Café Opera eller något annat ställe där människor gärna köar. Vi var ju hungriga! En liten stressad man med munnen som ett smalt pennstreck delade ut sittplatser. Efter en väldigt omständlig procedur. Man fick uppge rumsnummer och sedan skriva sitt namn på en lista. Om man fanns med... Första morgonen var inte våra rumsnummer med! Hm, han log men log ändå inte, för blicken flackade som en fiskmås som fått syn på en saftig bulle att stjäla. Muttrade något om "the computer"...Vi behövde inte skriva på någon lista, vi som inte fanns med. Obegriplig logik men vi slog oss ned till slut när han tyckte sig funnit ett passande bord för två hungriga tjejer. Iakttog honom under frukosten, något som de flesta verkade göra i restaurangen. Det var ett skådespel som man inte kom undan. Han flaxade runt och avbröt de som dukade av, fick folk att gå åt olika håll, blev nästan desperat när några tog ett eget initiativ för att sätta sig med några vänner och äta. Resultatet var kaos. Men han slet som ett djur. Den som skulle ha struktur var den som förstörde den. Och hur lätt är det inte att sitta och se saker. Glasklart. När man står bredvid. Men på något vis så tog jag honom till mitt hjärta. Han jobbade ju så förtvivlat! Något som däremot nästan gjorde mig förtvivlad var när jag hörde att flera av konferensdeltagarna hade klagat på honom för att få bort honom. Det var ett minimalt besvär för oss som skulle äta, ett stort besvär för de som jobbade med/under honom - men knappast vårt. Hur lätt är det inte att bli sur, lägga sig i fel saker själv - när det är just det man irriterar sig på? Att se andras brister - lätt - sina egna - mmm - där har vi det! Dagens utmaning - orkar du vänta på din frukost och ta det med ro eller måste du genast klaga på hela systemet? Var finns acceptansen för olikheter? Eller är livet ett gnisselfritt maskineri? NEJ. Inte för mig. Ja, jag vet, inte lätt för de som jobbade med honom och som kastade långa ögon på honom. Men, visst har vi alla ett eget ansvar för oss själva? Tja, jag kastar som vanligt ut mina funderingar till er och tror att jag utan yogan skulle ha varit argast i den kö som väntade på sin frukost :)

Fel förvæntan

Solen lyser. Pa Island! Kom hit med tjocka klæder och instællning om att det kommer att bli kallt. Och regnigt. Och blasigt. Och och och...visst ær vi mer styrda av vara förvæntningar æn vi tror? Dessutom har jag sett 2 regnbagar om dagen! Nær vi flög hit sag jag till och med en ovanifran...magiskt! Det ær ett kargt landskap men det finns træd, nagot jag inte heller trodde. Liver överraskar stændigt. Regnbagar...

Tillfreds

Konferens igen. Island! Wow vilket hæftigt land. Temat ær kommunikation i forændring och det ær bra, riktigt bra och vi sitter och ær nojda, helnojda. Trænade imorse, hotellrum kan vara knepiga att træna i. Men hær ær det gott om utrymme, fræscht och ljust. Saknar trots detta inspiration. Ont lite hær och dær och jag kænner mig nojd nær jag faktiskt slutar efter min uppværmning. Helslut plotsligt och inser æn en gang va viktigt det ær att lyssna inat lika mycket som utat! Att de dagar man inte orkar mer, faktiskt sluta i tid och vara tillfreds med detta. Ocksa!

Lät otäckt - kändes bra

I Budapest bestämde jag mig för att lägga väldigt mycket fokus på uppvärmningen, mer än jag gjort tidigare. Att försöka göra varje cirkel till en ny, inte repetera. Stanna i varje liten stund, i varje cirkel. Det är så svårt! Nu är jag uppe i 40 varv åt varje håll. Överallt. Genom hela uppvärmningen. Bestämde mig också för att öka successivt och det tror jag var klokt. För varje gång jag ökar kan jag känna det i benen och sedan efter ett tag känner jag att det är dags att lägga på 10 varv. Idag kändes det som något lossnade i foten, det brakade och knakade i fotbenen, på själva fotryggen. Har aldrig varken hört eller känt det tidigare. Lät otäckt men det kändes bra! Har haft så stela fotleder och verkligen kämpat med de här snurrarna som tidigare kändes som något jag bara gjorde för att få göra det "riktiga". Sedan. Men som det är i yogan, när man minst anar det händer något nytt. Ofta något jag inte kunnat förutse. Inser mer och mer vilken enorm kunskap man bör besitta som yogalärare. Självklart kan man inte kunna allt, men sambanden och vad som hänger ihop med vad i kroppen - en förutsättning för att inte leda folk fel. Eller skada sig. En del saker märks inte heller direkt, ändå viktigare att hålla koll och fokus på hur människor gör sina positioner. Om du som lärare kan göra varenda position själv spelar inte så stor roll, det viktiga är att veta hur och varför. Skulle vilja studera yogateori någonstans! Som att ta en kurs på universitetet. I Sverige! Det önskar jag mig!

Mänskliga möten

Eländig morgon. Dånande huvudvärk, allergisk och kliande i näsa och ögon. Startar dagen med tvätt av tungan, kräks, sköljer min näsa, blöder näsblod, tar ögondroppar och det svider, avslutar med 2 Alvedon och en stor kopp kaffe. Yogan och det hälsosamma livet känns väldigt avlägset :( Finns inte en chans i världen att jag ska träna nu. Missbelåten och trött åker jag till tandläkaren. Tandläkarbesök klockan åtta på morgonen, visst känns det fel på något vis? På vägen ut från mottagningen är det en kvinna som börjar prata med mig. Hon börjar med frågor om min tandläkare, om jag litar på honom och är nöjd. Snabbt kommer vi in på en diskussion om livet. Hon är ursprungligen från Syrien och hon ger mig faktiskt komplimanger för alla möjliga saker och ett enormt leende och allt känns äkta. Hon är så tacksam över att ha kommit till Sverige och har nu levt här i 20 år. Jag känner mig besvärad, vet hur vår svenska oro och okunskap kan ta sig hemska uttryck ibland gentemot invandrare. Vi har så mycket att lära oss av andra sätt att vara på. Mer direkt. Vi skiljs åt genom att ge varandra en varm kram. ÅH! Jag går igång på mänskliga möten som inträffar när man minst anar det. Vilken gåva! Vilken fantastisk dag! Jag är rik trots alla små konstiga bekymmer jag tycker att jag har ibland.

Shri K Pattabhi Jois

Shri K Pattabhi Jois har klivit in i nästa dimension. Det gjorde han igår. Han fick ett långt liv och har varit en väldigt uppskattad och inspirerande lärare, mästare och guru för otroligt många ashtangautövare. Jag tänder också ett ljus för honom även om jag inte tränar ashtanga. Att ha en ledare, en klok guide i detta enorma fält som kallas yoga, det är ett måste. Pattabhi Jois verkar ha varit en människa som levde yogan hela vägen. Inspirerade och undervisade. Ett föredöme och något att sikta mot!

Lev nu!

Under hela helgen har mina tankar vandrat till en liten krigare och hans familj. Just nu är det motvind och hårt. Vad kan jag göra? Lätt att känna sig liten och att just det jag gör inte betyder något. Men det är fel! Alla kan göra skillnad. Jag tror att vi gör det genom att ta tillvara stunden. Kan ha svårt att vara i nuet, oftast befinner jag mig i igår eller imorgon. När vi blir påminda av de som har det svårt, alla vi som är friska och som har varandra - då ska vi tacksamt ta emot uppmaningen att vara rädda om det vi har, om varandra. Inte vara rädda för att leva! Ibland känns det futtigt att stå bredvid och se andra kämpa. Vill så gärna göra något men vad?? Man får träna sig själv och spana bortom den egna horisonten. Se andra. Lyssna och försöka förstå. Vi är här just nu. Tillsammans. Kan det bli mer yoga än så?
http://www.linatroeng.blogspot.com/

Tävling?

Långt morgonpass. Älskar lördagar. Men jag vill hela tiden göra mer. MER. Men jag stillar mitt sinne och gör det blankt. Fortsätter och tänker - hm, tänk om det tar ett år innan jag kan gå vidare. Och sedan, jaja, ett litet år vad är väl det? Mer än en väldigt lång tid... För en som har bråttom och gillar snabbhet, för en som alltid alltid vill vara först och som har problem med det ibland. För den där tävlingsgenen som jag inte kan operera bort. För visst är det väl fysiskt också??? Att inte allt sitter i skallen? Eller är det också en synvilla för tanken eller hur man nu ska säga? Har aldrig upplevt mig som en tävlingsmänniska. Nästan sett ner på det. Tills min bror säger till mig - Du, du tävlar ju i allt! Tjahaja, upptäcker att det är en sport i mig, vem fick godaste fikat? Bästa glassen? Vet att det verkligen inte går att tävla. I något egentligen. Ändå triggas jag av det momentet. Nu med mig själv. Ännu svårare att låta bli. Men jag jobbar på det :) Får se om jag når fram, bli lugn och fin. Hela tiden!

Brinner upp

Liniment. Jag säger bara det. Har ni provat någon gång? Linnex liniment använder jag. Ibland. Ibland. Igår kväll stretade det och drog i ländryggen, i knävecken, i låren, i i i i... Tja, jag smorde på lite här och där. Det här linimentet är utformat som en roll-on eller vad man ska likna det vid. Drog på lite där jag kom åt. Jo just! Trodde jag skulle brinna upp! Bokstavligen. Kroppen röd och fin. Fläckvis. Tja, tänk att jag hinner glömma vissa saker mellan varven. Men idag, musklerna lena och fina, blodgenomströmningen helt ok och inget som stretar. Vet inte riktigt vilket ordspråk som passar in, kan inte direkt säga den som vill bli fin, den får lida pin. Men nästan :)

Herre på täppan

Idag stannade alla bilister och släppte fram oss, vinkade leende till cyklisterna. Såna som jag. Vilken skön start på dagen! Visst kan vi göra mycket med lite? Några leenden och dagen känns lättare. Att inte ta det personligt om någon kastar sig fram i trafiken, utan bara känna att det tydligen var någon som hade väldigt bråttom. Hela förhållningssättet oss alla emellan. Så mycket yoga! To do good and be good. Mmm, det lättar så när andra gör det. När man själv gör det - känns befriande. Förr var jag ofta på helspänn när jag körde bil, blev lätt arg, tillät mig att tuta i alla möjliga och omöjliga situationer. Herre på täppan! Nu, försöker hålla i mig och tänka att vi alla ska komma fram helskinnade. Oavsett om någon annan gör fel ibland. Låt oss yoga oss fram var vi än är!

Det finns inget bättre...

Älskar inte Peter LeMarc. Men han har gjort en del riktigt bra texter. Som, när han sjunger "det finns inget bättre - än när det vänder". Den låten letade sig fram i mitt inre igår när jag tog mig hem från jobbet. Och lusten att träna var bara så enormt stor plötsligt...så jag tränade när jag kom hem också. Wow! Där vände det! När man minst anar det. Vilken känsla, vilket lyft, ja jag vet varför jag yogar. JA! Kroppen vill och jag är inte motståndare till mig själv. I alla fall inte idag :)

Vi klarar det

Kallt och grönt. Vantar när man cyklar. Ljuset letar sig in tidigt tidigt. Barnen på väg till dagis har fina klänningar. Men tjocka tajts och skor. Försommaren vill inte riktigt släppa in oss. Bara släppa sitt pollen... Nä, jag ska inte klaga, men tröttheten är som en dovhet i bakre delen av huvudet. Och kroppen segar. Men träningen går. En dag i taget. Vi håller ut nu, alla vi som är så trötta att vi kan somna mitt i steget, alla vi som är trötta på kli i näsan och rinnande ögon, alla vi som försöker som vanligt fast det inte är riktigt som vanligt, alla vi som bestämt oss för att träna yoga även när det tar emot. Vi fixar det! Lite modifierat och inte lika intensivt, MEN vi gör det. Fantastiska. Det är vi!

Trött

Varför så trött trött? Men jag tar mig upp, hela familjen ligger som i dvala. Annat var det när barnen var små och pigga :) Tränar och det går fint. Jag tänker inte, bara gör och då blir det bäst. MEN. Efteråt, yr och konstigt svag. Lägger mig och vilar lite, tittar på klockan och det har gått en timme! Bestämmer mig för att stanna i sängen idag, kollar med chefen och det funkar! Meningen... Tröttheten kommer förmodligen av den pollenallergi jag känner av lite grann. Inte jättemycket men tillräckligt för att däcka mig. Lyssnar på kroppen och stannar hemma idag. OCH jag har tränat!

Vill inte!

Pang så hinner allt ifatt inombords. Har tränat min serie och det som hör till en månad lite drygt. Sakta smyger sig tankar på om att göra lite andra positioner, lite annat. Kanske lägga till ett och annat som jag saknar trots att det tidigare varit väldigt jobbigt. Hmmmm. Vad står det för? Att härda ut som Zhander skulle säga, det tråkiga, som det på något vis blir när man ska hålla sig strikt till något. För mig i alla fall. Någon kanske är helnöjd med att bara köra samma samma samma. Jag vill inte! Jag vill ha variation! Så hur klok är han inte när han ger mig dels det jag verkligen behöver rent fysiskt och orkar med, dels vad som är utmanande för mitt sinne? Mitt rastlösa huvud, mina tankar som irrar och som vill annat. Att ta sig igenom och förbi, fortsätta och se vad som händer då. En riktig utmaning för mig! Också det ensamma, att stå ut - som det blir ibland, att klara det själv - vilken lycka, att kunna dela mina tankar med er här och nu - vilken gemenskap, att hitta svar i böcker - vilken rikedom och sist men inte minst, precis som någon skrev, min lärare - bara ett mail bort om jag själv tappar bort mig!

Yoga eller inte?

Har varit på konferens i två dagar. Om kommunikation. Som jag brinner för och som alla är delaktiga i på ett eller annat sätt. Går inte att icke-kommunicera. Bara en sån sak! Tänker man på det en lite längre stund blir det djupt och stort. Inser man att man alltid väljer passivt eller aktivt, tja det är i det läget lätt att välja. Går man lite längre så följer ju ansvaret med valet. Mmmm. Och så nästa del, kommunicerar man just det man har för avsikt att göra? Hm! Inte helt enkelt. Behöver verkligen inte betyda att människor hör det andra säger, för det mesta finns ju inom oss av hur vi tar emot och vad vi faktiskt hör. MEN. Vi kan alla förbättra våra dialoger med varandra. Och inom oss själva. Ser yogan som den STORA kommunikationen med oss själva. Där vi kan lyssna inåt, hitta sätt att stilla sinnet och få frid. Den blanka friden. Heltidsjobbet. Tja, valet är rättså lätt när man tänker motsatsen. Att inte göra ett aktivt val. Att tro att man inte har ett val. Yoga eller inte? Kommunicera med mig själv eller inte? Om vi inte kan kommunicera med oss själva, hur går det då med kommunikationen med andra? Tja, här radar jag upp hela livets frågor, som jag ser det, vill bara säga det högt :) Visst är det coolt att vi har verktyg?!

Livet

Jag jobbar som volontär en kväll var tredje vecka med samtal. Det är ungdomar eller unga vuxna som kan komma anonymt om de vill och det skrivs inga journaler. Man är en slags medmänniska helt enkelt. Det känns bra för mig, att jag gör något för någon annan, där inte pengar är inblandade. Det är i svenska kyrkans regi - trots att jag inte är medlem där så jobbar jag där! Förr har jag jobbat med människor i utsatta situationer, ungdomsmissbrukare, flyktingar, familjer och kriminella unga. En del som kommer har stora problem, väldiga trassel av olika slag. Men en del som kommer har svårigheter som vi alla tampas med. Som de tror är onormala. Läste en bok av David Eberhard, I trygghetsnarkomanernas land: Sverige och det nationella panik-syndromet. Den handlar om vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror som bara gör oss allt räddare och snart helt livsoförmögna.
Och jag slås ibland av att många är rädda för att de tror att de kommer att få det svårt. Alltså rädda för saker som inte ännu inträffat...vet att proffsen också skickat ungdomar hit för samtal. För att de problem en del beskriver är vanliga. Allas problem. Vad är det vi inte lär våra barn? Att det kan vara tungt att leva ibland? Att alla har upp- och nedgångar? Att man blir starkare av det som gör ont? Att segla på en räkmacka - ingen personlig utveckling. Vet att David Eberhard, som också är psykiatriker, berättade i en intervju att en del unga försöker ta livet av sig när det tar slut i en relation. Saker som händer de allra allra flesta. Att någon gör slut. Han menade att många unga idag förväntar sig ett problemfritt liv och när man inte får det, då vill man inte vara med. Han har många poänger och trots att just Linda Skugge säger om honom "he is my man" måste instämma :) Livet är både ock!

Paddla fors är också yoga

Har kollat på nybörjare i forspaddling i helgen. D och några andra duktiga paddlare har haft kurs. Fantastiskt vad fort det kan gå när man är ny inom något till att göra saker "på riktigt". Ser hur de övervinner sin rädsla och sedan med ett "ah va tusan" lutar sig fram, paddlar in i forsen, vänder och glider med vattnet ned. Otroligt. Att utmana sin rädsla så, lika mycket yoga som något annat. Tänker på den andra sutran av Pantajalis sutror (skriver inte sanskritorden, har inte rätt tecken för det :), The restraints of the modifications of the mind-stuff is Yoga. Den är egentligen vägledningen för resten av sutrorna. Hela vetenskapen kring yoga är baserad på den här, resten är tillämpning. Att kontrollera sitt sinne. (Låter lite blekt på svenska, eller hur?!)
Att vi har fått asanas till att gå vägen till sinnet är ju finurligt, men det kan kanske betyda även andra fysiska övningar som inte är yoga asanas. Eller vad tror ni? Att utmana sin rädsla för döden, som vi alla delar? Kan väl få sinnet lika blankt i en fors? Måste prova i sommar!

Bild: Dan Lindberg http://www.danlindberg.nu

Vägledning

Skönt när man får svar på frågor man har. Speciellt om det går snabbt. Mailar till Z för att jag har en del frågor kring jathara parivartanasana som är det sista jag gör innan min warm down.
Han svarar på mailen. Snabbt och vänligt! Vägledning när det är som bäst, som jag ser det, att någon tar sig tid att svara och bryr sig. Ger rekommendationer så att jag kan sköta min egen träning här hemma. Plus mina alldeles egna detaljer som jag ska fokusera på. Lite pirrigt är det allt, att träna helt på egen hand och inte gå på gruppträning. Å andra sidan, har gått på lektioner i 8 år, nog vet jag hur jag ska träna! Egentligen. Men svårt att ta ett nytt steg i det hela. Man blir lätt bekväm och van och har sin tillhörlighet i en grupp. Fikat efteråt som känns som belöningen på onsdagmorgnar... mm, dags att gå vidare! Naturligtvis kommer jag att gå på kurser, långa och korta eftersom ALLT finns kvar att lära. Men just nu ska jag lära mig att ta mig igenom det här på egen hand enligt Z och det är som mr Iyengar säger; den egentliga yogan :)