lördag 5 januari 2019

Tänk om

Ligger länge. Tänker om. Tittar noga på mitt paisleymönstrade påslakan. Allt är skarpt. Som om mina sinnen skärpts. Jag tänker på allt och inget. Livet. Döden.  Jag har varit ganska risig under december, en hysterisk förkylning med hosta som till slut lämnade plats för en långdragen urinvägsinfektion. Jag har inte haft det på säkert 30 år men nog känner jag igen symtomen. Har druckit citron, äppelcidervinäger, tranbärsjuice och lingondricka. Plussat på med bikarbonat, massor med vatten och hållit mig varm. Inget har hjälpt. Till slut gick jag till doktorn i torsdags och fick penicillin. Vill inte äta det i onödan, men efter flera veckors kissnödighet var det nästan skönt att krypa till korset.
    Dessutom har jag haft en blödning. Inget som hänt på de snart 20 år jag varit utan min mens. Det var nästan lite chockartat. Bara lite och bara under en dag. Men ändå. Ringde för säkerhets skull till vårdcentralen och de uppmanade mig att absolut komma in. Träffade en distriktsläkare som gjorde gynundersökningen. Hon var noggrann, i min ålder och väldigt förtroendeingivande. Och säger sedan; -Nu måste vi göra en noggrann undersökning och utesluta cancer. Jag blev helt perplex. Stum. Hon säger sedan att om man blöder efter menstruationen har upphört så måste man göra en utredning. Det kan vara cancer i livmodern.
   Många tankar far genom mitt huvud. Jag gråter och funderar om vartannat. Samtidigt känns det helt absurt, jag känner mig hel i kroppen. Men känns cancer? Vad är oddsen. Samtidigt glad att jag äter så strikt, eftersom jag vet att cancerceller lever på socker, något jag inte äter - inte i någon form av kolhydrater. Jag tränar och sköter om mig. Gör min yoga. Men jag vet att det inte är en garanti, däremot känner jag att jag gör vad jag kan för att leva hälsosamt.

Nå. Det är bara att vänta tills kvinnokliniken hör av sig med en tid. Jag har lovat mig själv att inte stå ut, gör de något som gör ont, ska jag be om (kräva) smärtlindring. Alltid ha sällskap till doktorn. Jag googlar och får lite mer information än vad jag vill ha. Samtidigt vill jag vara förberedd. Och är det inte något allvarligt har jag fått en enorm påminnelse om att leva nu. Och nu. Inget annat finns ju egentligen.

Skänk mig en tanke nästa vecka är du snäll och hoppas att jag får komma så fort som de lovat!

4 kommentarer:

  1. Å tänker så på dig nu! Nej, cancer känns ju tyvärr inte. Med detta sagt är det alls inte säkert att det är det som är orsaken. Kramar i massor <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marika! Ja du vet ju. Kramar ❤️

      Radera
  2. Fy, vilken jobbig väntan. Hoppas de hör av sig snart. Och vilken tur att du ändå ringde vårdcentralen. HÅller tummarna <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Finns inget mer värdelöst än att vänta men ja, nu vill jag få det gjort. Tack ❤️

      Radera