Alla har sin väg

När vemodet fyller min bröstkorg. När yogan får mig att sucka. När mina barn har olika problem som de tacklar och som jag inte skriver om här, eftersom det är min blogg och de har sina kanaler - då tittar jag ut på ett ändlöst snöande och får en slags tomhet. En trött känsla av att det aldrig får vara riktigt bra för alla samtidigt. Är det ens rimligt? Jag vet inte. Jag måste stänga av mina kanaler ett slag där alla åker skidor, skridskor eller skrattar med bubblor i glasen.
    Vem är jag att tro att jag kan lösa någon annans problem förutom förhoppningsvis mina egna? Jag vet att alla har sin väg att gå, men just den vetskapen är lite svår att härbärgera. Att veta att precis alla, oavsett vilka de är, har sina egna utmaningar att möta. Att inget jag gör eller säger förändrar det. Förutom att det lindrar när man finns där och kan hjälpa till rent praktiskt och med att lyssna. Kanske föreslå något. Aktar mig noga för att ge råd till den som inte bett om det.
    Och jag saknar min lärare så otroligt mycket just nu. Att få höra hans röst och allt som han delat med oss. Under lektioner men också när vi druckit kaffe bara vi fyra. Hur hans visdom oftast är en mening eller två och som sedan bor i mig. Som jag inser efter ett tag. Han har varit så frikostig med att berätta om både sina barn och föräldrar och vad han har fått möta. Jag vilar i den vetskapen. Men inser också hur viktigt det är att ha äldre vägvisare, som gått igenom det som du själv möter och tacklar. Som har perspektiv på det hela och som säger att det ordnar sig. Jag är ofta den personen själv men ibland blir jag liten och vill bli tröstad. Helt enkelt. Ja ni vet. För mig är det också alltid en tröst att läsa om andras problem, inte för att gotta mig utan för att känna att jag inte är ensam, att vi delar det mesta i vår mänskliga skepnad.

Långsamt och stilla dricker jag lite kaffe och får en bild på messenger från en vän. Och jag brister i gråt, jag vet att jag inte är ensam men om jag kunde bära mina barns smärta skulle jag göra det alla dagar i veckan. Och nej, idag känner jag mig inte som en queen direkt.