Jag höll

För tre år sedan tackade jag Shandor för hans tålamod med mig efter en lång kurs. Han svarade blixtsnabbt - don't thank me, thank yourself. Och så påpekade han hur mycket tålamod jag behöver för mig själv. Med ett leende.
   I helgen har den polletten ramlat ned. Ordentligt. För jag har ett stort tålamod med mina yogaelever, det är aldrig ett problem, jag har haft ett oändligt tålamod med barnen när de var små. I alla fall om man jämför med hur jag fungerade innan de kom till oss. Men med mig själv? Hm, inte så bra. Och jag vet ju att det finns två ord som är vägledande för mig patience and persistent. Att både stanna i det som inte är härligt men också att ha tålamod med sig själv.
   Jag har tagit upp rädslan från höger höft till ytan men inte förmått mig att gå vidare. Alla som jag vänt mig till, yogaguru, osteopat, gymtränare och massör säger samma sak. Du behöver röra din högra höft mer. Så ja. Jag vet! Men att göra är inte samma som att veta. Idag hade jag bokat en tid med en ny pt, min första är så otroligt uppbokad, jag var lite nervös att det inte skulle fungera lika bra. Men det hade jag verkligen inte behövt vara. En finsk tjej, en smart tränare och som också haft problem med diskbråck i ryggen. Vi hittade varandra direkt och hennes skönsjungande dialekt gjorde att jag kände mig hemma direkt. Vi fokuserade på höfterna som jag hade bett om. Gamla övningar men också några nya. Stod på två bänkar och gjorde knäböj med en tyngd på 10 kg som hängde från midjan. Det kanske låter som piece of a cake för dig, men för mig kändes det som att ta sig ut på djupt vatten. Och jag höll! Hon berömde min teknik och sa att jag gjorde allt som jag skulle. Och den där känslan av att benet och höften ska gå av på riktigt, den skingrades och försvann.
   Svetten rann i nacken efteråt när vi summerade och kroppen darrade lätt. Men den underbara känslan som kommer när man har gjort, trots motstånd rädsla och annat skit som jag tänker, den är oslagbar. Och ja tack Shandor, jag tuggar i mig lite motståndstårta och vet att ingen annan än jag kan träna den här kroppen. Faktiskt. Och fantastiskt. Nu kör jag igen, jag tog mig ur en svacka som jag knappt visste att jag hade.

Tålamodet tränades extra mycket idag och jag är glad för det, hur präktigt den än låter. För jag höll ju!