Utan skygglappar

När jag vaknar regnar det. Mjukt, tätt fallande regn. Jag plockar bort lite fallfrukt när jag går till brevlådan. Kokar kaffe och läser tidningarna. Kluven inför bokmässan som tydligen har låtit nazister ta plats. Som om de vore rumsrena. En del bojkottar. Andra solar sig i glansen över att få vara där, på den stora marknadsplatsen för böcker. Jag har aldrig varit där. Jag har längtat dit och även fått erbjudanden i jobbet som kulturskribent för länge sen, men aldrig tagit mig dit. Något har avhållit mig. Jag vet inte riktigt vad. Kanske är det så att jag inte gillar de gigantiska sammanhangen av köp och sälj. Vad det än handlar om. Har aldrig besökt ett Yogagame (bara ordet) heller. Köp och sälj är nog inte min melodi. Samtidigt är det kluvet. Det är klart att man vill bli läst om man skrivit en bok. Annars gör man inte det. Har svårt att tro att någon ger ut en bok bara för sin egen skull. Men ändå. Men när man ska sälja yoga. Mmm. Inte min kopp te helt enkelt.
   Kanske är det dubbelheten i allt som stör. Kanske är det saknaden efter det helgjutna som får mig att vända. Jag kommer plötsligt att tänka på något som min granne berättade för många år sedan. Hennes systerdotter satt på julafton med ett berg av julklappar. När nästa julklapp skulle delas ut säger den lilla treåringen - nej  tack. Jag har fått så det räcker. Bara det. Nej tack. Kanske är det så jag också känner i mitt inre. När allt liksom ska samsas. Det fruktansvärda med det goda, som på bokmässan. Eller det kommersiella med det andliga, som på yogamässor.
   Är jag bara en romantiker? Är jag naiv? Som tror att det ska gå ändå? Jag vet inte. Men när jag nu sitter och läser mitt manus så slås jag av hur lång väg jag själv har gått. Hur mycket som förändrats och ändå, så mycket som verkligen är jag. Varit jag i hela mitt liv men som varit skyddat och gömt tidigare och som nu står i sin egen form. Det är lite skrämmande. Men mest av allt befriande. Och då orkar jag inte med skygglappar för saker som inte är rumsrena. Jag orkar inte med att delta i det som inte tilltalar mig. Det säger ingenting om någon annan än mig. Alla gör sina val utifrån sina egna bevekelsegrunder. Kanske är det så att jag släppt allt nu kring skitstormen. När jag kan känna mig tacksam för var jag är idag. När jag vet att jag är precis där jag ska vara. Och då faller skygglapparna för andra saker också. Inte bara inför mig själv.
   Jag snurrar och tänker, landar och lyfter. När jag ser fältet, det gigantiska energifältet flyta, inför mitt inre öga, då vet jag att jag ändå är på väg. Oavsett var andra människor är. Oavsett vad de gör mot mig så är jag ändå här. Stark och svag. Men mest av allt autentisk inför mig själv. Jag förstår om du inte förstår vad jag försöker säga det låter sig inte riktigt fångas men jag försöker.  Vill också önska dig en skön helg.

Alla har sin egen väg att gå och ta ansvar för sig och sina handlingar, det är skönt!