torsdag 8 september 2016

Intuitiv träning

Den där inre rösten. Den som talar om vad som är rätt. För en själv. Många gånger är det enkelt att följa den. Men andra gånger vet jag inte om det är den jag följer eller om det är egot som blåser upp sig på oväntade sätt och vid otippade tillfällen. För ju längre en går på sin stig, ju mer behöver en hitta just det där oväntade som kommer inifrån. Den där tunna rösten som viskar tyst ibland. Knappt hörbart. Och ändå vet man att nu är det rätt. Oftast. Men fortfarande kan jag ibland vika åt fel håll i vissa lägen. I min yoga har jag haft lättare för att köra över mig än att backa. Och ibland har jag bara backat totalt, istället för att lyssna in och göra lite. Lite av det som gagnar. Jag har funderat lite över det där. Shandor har oftast gett mig färre asanas, men som verkligen arbetat på djupet och transformerat. Som öppnat låsta dörrar inombords och vädrat rent. Och ändå har något inom mig ändå varit dömande mot mig själv. Det draget vill jag släppa. Helt. Jag har alltid haft höga krav på mig själv men i yogan hör de inte hemma. För den är något annat.
   Idag serverade en grå himmel en slags försoning till mitt inre. Jag gjorde min yoga helt utifrån min form idag. Jag är mjukare i höften. Äntligen! Men jag stannade ändå i tid. Jag körde inte över mig. Det kan tyckas simpelt när man är på sitt sjuttonde år med yoga men det är det inte. Faktum är att det kräver helt andra saker än i början. Yogan är där, rent tekniskt. Men det andra. Det som yogan egentligen arbetar med. Den inre transformationen men som kan döljas i yttre fysiska utmaningar. Men det är inte den egentliga yogan för mig. Det är väl därför jag kan gäspa käkarna ur led när flödet svämmar över stundtals av yogapositioner och "challenges". Det är inte vad jag behöver någonstans. Utmaningen för mig är att helt lyssna inåt. Totalt. Däremot behöver jag slipa min intuition. I många delar i mitt liv har jag lyssnat till den. Har gjort så mycket rent intuitivt. Men börjar jag tänka, börjar jag blanda in sinnet så dyker annat upp. Som jag tror det är för oss alla, mer eller mindre. Men Shandor har uppmanat mig att lyssna ännu mer på min intuition i min practice. Och jag har släppt så mycket. Igår hände något inombords i min meditation. Något som gjorde att jag liksom kände en hiss rusa rakt ned som från toppen till botten i min core. Någon tyngd som bara försvann. Och idag visade det sig i sin tydlighet i min yoga. Glädjen är total när jag stannar mitt i, för att det var rätt idag. Jag går vidare i min intuitiva träning med en ny mjukhet.

4 kommentarer:

  1. Nu formulerar du dej sådär magiskt igen. Sat Nam Annika. Har inget att tillägga, ta ifrån eller diskutera ♥

    SvaraRadera
  2. Kan bara hålla med Nina.

    Men jag måste ju alltid tänka lite också...Och jag tänker att det tuffa man möter i yogan med åren måste ju vara en gåva på ett sätt. När man har gått den långa vägen (som du har i mina ögon) så har man ju byggt upp den där kraften i att klara av utmaningarna som är själsliga.

    Det snabba i livet ger aldrig samma resultat. Det tar sig inte in hela vägen på något sätt. Blir mera som något som sätter sig på ytan som ett tillfälligt plåster.

    Tack för att du delar med dig av sånt här!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack rara du ❤️️🙏🏻

      Radera