Pay it forward

Det är ändå något förunderligt med den här yogan. Det som inte låter sig fångas i ord. Det som knappt går att beskriva ibland av vad som händer inombords men även i den fysiska kroppen. Och när man undervisar händer andra saker. I mig. Jag känner mig som en kanal, en förmedlare, en som säger saker ibland som jag inom mig kan tänka - men var kom det där ifrån? Låter det flummigt? Det är det inte. Det är helt enkelt så att den urgamla visdomen förmedlas vidare. Att man står i kontakt med något som gör att man också kan förmedla det hela vidare.
   Jag har många gånger sett människor som velat överösa mina lärare med tacksamhet. Inkluderat mig själv. Och varje gång säger han; you don't need to thank me, thank me with your practice. Och att det är inte hans visdom utan andras visdom som han förmedlar vidare. Det är så vackert!
   Förra veckan tog jag en lång kopp kaffe på några timmar med en yogavän. En vän som utövar KY men där våra erfarenheter är samstämmiga. Vi pratade länge om det här att man är en förmedlare i sin undervisning. Att jag aldrig varit ute efter någon egen slags status. Därför kan jag med glädje skicka människor vidare längs sin egen stig inom yogan. Det har inte med mig att göra huruvida de vill fortsätta på sin väg eller inte. Eftersom jag inte heller är ekonomiskt beroende på något sätt av undervisningen så känner jag att min intention är "ren" om ni förstår hur jag menar? Ibland har jag sett lite för mycket krumbukter från yogalärare som helt enkelt måste få in pengarna och då kan det halta med själva intentionen. En svår balansgång för en del, för andra inte alls.  Och längs vägen har jag ju sett när människor möter sitt motstånd men ändå uttalar att de vill gå på yoga. Men som sedan alltid hittar ursäkter för varför det inte passar just nu. Och det är inget fel. Det är bara så att ibland måste en vänta in sig själv. Min riktlinje är att det du vill tillräckligt mycket, det kommer du att göra. Eftersom yogan är så omvälvande så kan man liksom inte göra lite och sedan tro att det räcker. Det är helt enkelt så att det drar igång olika processer och transformationer, saker man aldrig kan räkna ut innan hur de ska bli. Det är inte något man kan göra lite då och då utan att tro att det påverkar inuti. Inte som ett gympass eller löparpass. Långt ifrån. Låt inte den yttre formen lura dig helt enkelt.
   Jag har mitt ansvar som lärare och att guida, elevens ansvar är att göra. Och att fortsätta göra. Men väljer man bort det så är det inget mer med det. Jag vet inte om människor har det riktigt klart för sig. Som när de vill välja lite mysyoga någon gång ibland. Sedan kan det dyka upp svårare perioder i livet eller när allt är så tajt att man tappar bort det. Inget att säga om. Men har man en gång blivit hooked, ja då återvänder man. Till det där som inte låter sig fångas med ord men som är i högsta grad påtagligt. Förändringens vind som drar igång inuti. Och jag som yogalärare kan bara tacksamt förmedla vidare det som helt enkelt kommer till mig. I stunden. Går aldrig att räkna ut innan. Bara ta emot och ge vidare. Pay it forward så att säga.

Så tacksam över min roll som förmedlare av det stora gigantiska som kallas yoga