Snart nymåne

Det är så mycket som flyter inombords. Av tankar. Av insikter. Av böcker. Av fragment av diskussioner. Det bara rumlar runt. Det vill inte riktigt låta sig formuleras. Ännu. Jag är så trött. Och ändå glad. Sonen med flickvän har varit hemma och jag ser för varje gång vi träffas nu, hur bra de är för varandra. Att han träffat någon som främjar det som jag alltid upplevt som just är hans karaktär, mjuk, känslig men ändå stark. Han är mycket mer sig själv - det som jag alltid uppfattat som just hans person. Vi pratar om relationer och familjer kvällen lång i vårt nya uterum. Vi sitter skönt. Vi äter gott. Vi skrattar och retas lite. Fint helt enkelt. Och så sover jag inte. Vaken nästan hela natten och jag fattar ingenting. Jag har varken ätit eller druckit något ovanligt. Jag är glad. Jag är inte orolig eller stressad. Känner mig privilegierad. Så jag vänder mig till månen igen då. De där olika faserna som liksom styr mig. Tja, snart är det nymåne, och ja, jag känner alltid av den och av fullmånen precis innan de peakar och är 100 %.  Två dagar innan varje gång. Jag fungerar helt enkelt så. Och det förklarar en hel del. Varje gång... I de här lägena som månen och jag har så blir jag lite ofokuserad, trött, sover inte och ifrågasätter mig själv lite mer. Oavsett hur resten av tillvaron ser ut. Det brukar lugna sig. Jag låter funderingarna och det andra tumla runt lite till inuti innan de flyter upp till ytan. Försöker samla ihop mig och svara på alla frågor som min redaktör har.


Bannar inte min känslighet utan påminner mig själv om den. Den stora skillnaden i mig.

Jag höll

För tre år sedan tackade jag Shandor för hans tålamod med mig efter en lång kurs. Han svarade blixtsnabbt - don't thank me, thank yourself. Och så påpekade han hur mycket tålamod jag behöver för mig själv. Med ett leende.
   I helgen har den polletten ramlat ned. Ordentligt. För jag har ett stort tålamod med mina yogaelever, det är aldrig ett problem, jag har haft ett oändligt tålamod med barnen när de var små. I alla fall om man jämför med hur jag fungerade innan de kom till oss. Men med mig själv? Hm, inte så bra. Och jag vet ju att det finns två ord som är vägledande för mig patience and persistent. Att både stanna i det som inte är härligt men också att ha tålamod med sig själv.
   Jag har tagit upp rädslan från höger höft till ytan men inte förmått mig att gå vidare. Alla som jag vänt mig till, yogaguru, osteopat, gymtränare och massör säger samma sak. Du behöver röra din högra höft mer. Så ja. Jag vet! Men att göra är inte samma som att veta. Idag hade jag bokat en tid med en ny pt, min första är så otroligt uppbokad, jag var lite nervös att det inte skulle fungera lika bra. Men det hade jag verkligen inte behövt vara. En finsk tjej, en smart tränare och som också haft problem med diskbråck i ryggen. Vi hittade varandra direkt och hennes skönsjungande dialekt gjorde att jag kände mig hemma direkt. Vi fokuserade på höfterna som jag hade bett om. Gamla övningar men också några nya. Stod på två bänkar och gjorde knäböj med en tyngd på 10 kg som hängde från midjan. Det kanske låter som piece of a cake för dig, men för mig kändes det som att ta sig ut på djupt vatten. Och jag höll! Hon berömde min teknik och sa att jag gjorde allt som jag skulle. Och den där känslan av att benet och höften ska gå av på riktigt, den skingrades och försvann.
   Svetten rann i nacken efteråt när vi summerade och kroppen darrade lätt. Men den underbara känslan som kommer när man har gjort, trots motstånd rädsla och annat skit som jag tänker, den är oslagbar. Och ja tack Shandor, jag tuggar i mig lite motståndstårta och vet att ingen annan än jag kan träna den här kroppen. Faktiskt. Och fantastiskt. Nu kör jag igen, jag tog mig ur en svacka som jag knappt visste att jag hade.

Tålamodet tränades extra mycket idag och jag är glad för det, hur präktigt den än låter. För jag höll ju!

Utan skygglappar

När jag vaknar regnar det. Mjukt, tätt fallande regn. Jag plockar bort lite fallfrukt när jag går till brevlådan. Kokar kaffe och läser tidningarna. Kluven inför bokmässan som tydligen har låtit nazister ta plats. Som om de vore rumsrena. En del bojkottar. Andra solar sig i glansen över att få vara där, på den stora marknadsplatsen för böcker. Jag har aldrig varit där. Jag har längtat dit och även fått erbjudanden i jobbet som kulturskribent för länge sen, men aldrig tagit mig dit. Något har avhållit mig. Jag vet inte riktigt vad. Kanske är det så att jag inte gillar de gigantiska sammanhangen av köp och sälj. Vad det än handlar om. Har aldrig besökt ett Yogagame (bara ordet) heller. Köp och sälj är nog inte min melodi. Samtidigt är det kluvet. Det är klart att man vill bli läst om man skrivit en bok. Annars gör man inte det. Har svårt att tro att någon ger ut en bok bara för sin egen skull. Men ändå. Men när man ska sälja yoga. Mmm. Inte min kopp te helt enkelt.
   Kanske är det dubbelheten i allt som stör. Kanske är det saknaden efter det helgjutna som får mig att vända. Jag kommer plötsligt att tänka på något som min granne berättade för många år sedan. Hennes systerdotter satt på julafton med ett berg av julklappar. När nästa julklapp skulle delas ut säger den lilla treåringen - nej  tack. Jag har fått så det räcker. Bara det. Nej tack. Kanske är det så jag också känner i mitt inre. När allt liksom ska samsas. Det fruktansvärda med det goda, som på bokmässan. Eller det kommersiella med det andliga, som på yogamässor.
   Är jag bara en romantiker? Är jag naiv? Som tror att det ska gå ändå? Jag vet inte. Men när jag nu sitter och läser mitt manus så slås jag av hur lång väg jag själv har gått. Hur mycket som förändrats och ändå, så mycket som verkligen är jag. Varit jag i hela mitt liv men som varit skyddat och gömt tidigare och som nu står i sin egen form. Det är lite skrämmande. Men mest av allt befriande. Och då orkar jag inte med skygglappar för saker som inte är rumsrena. Jag orkar inte med att delta i det som inte tilltalar mig. Det säger ingenting om någon annan än mig. Alla gör sina val utifrån sina egna bevekelsegrunder. Kanske är det så att jag släppt allt nu kring skitstormen. När jag kan känna mig tacksam för var jag är idag. När jag vet att jag är precis där jag ska vara. Och då faller skygglapparna för andra saker också. Inte bara inför mig själv.
   Jag snurrar och tänker, landar och lyfter. När jag ser fältet, det gigantiska energifältet flyta, inför mitt inre öga, då vet jag att jag ändå är på väg. Oavsett var andra människor är. Oavsett vad de gör mot mig så är jag ändå här. Stark och svag. Men mest av allt autentisk inför mig själv. Jag förstår om du inte förstår vad jag försöker säga det låter sig inte riktigt fångas men jag försöker.  Vill också önska dig en skön helg.

Alla har sin egen väg att gå och ta ansvar för sig och sina handlingar, det är skönt!

Pay it forward

Det är ändå något förunderligt med den här yogan. Det som inte låter sig fångas i ord. Det som knappt går att beskriva ibland av vad som händer inombords men även i den fysiska kroppen. Och när man undervisar händer andra saker. I mig. Jag känner mig som en kanal, en förmedlare, en som säger saker ibland som jag inom mig kan tänka - men var kom det där ifrån? Låter det flummigt? Det är det inte. Det är helt enkelt så att den urgamla visdomen förmedlas vidare. Att man står i kontakt med något som gör att man också kan förmedla det hela vidare.
   Jag har många gånger sett människor som velat överösa mina lärare med tacksamhet. Inkluderat mig själv. Och varje gång säger han; you don't need to thank me, thank me with your practice. Och att det är inte hans visdom utan andras visdom som han förmedlar vidare. Det är så vackert!
   Förra veckan tog jag en lång kopp kaffe på några timmar med en yogavän. En vän som utövar KY men där våra erfarenheter är samstämmiga. Vi pratade länge om det här att man är en förmedlare i sin undervisning. Att jag aldrig varit ute efter någon egen slags status. Därför kan jag med glädje skicka människor vidare längs sin egen stig inom yogan. Det har inte med mig att göra huruvida de vill fortsätta på sin väg eller inte. Eftersom jag inte heller är ekonomiskt beroende på något sätt av undervisningen så känner jag att min intention är "ren" om ni förstår hur jag menar? Ibland har jag sett lite för mycket krumbukter från yogalärare som helt enkelt måste få in pengarna och då kan det halta med själva intentionen. En svår balansgång för en del, för andra inte alls.  Och längs vägen har jag ju sett när människor möter sitt motstånd men ändå uttalar att de vill gå på yoga. Men som sedan alltid hittar ursäkter för varför det inte passar just nu. Och det är inget fel. Det är bara så att ibland måste en vänta in sig själv. Min riktlinje är att det du vill tillräckligt mycket, det kommer du att göra. Eftersom yogan är så omvälvande så kan man liksom inte göra lite och sedan tro att det räcker. Det är helt enkelt så att det drar igång olika processer och transformationer, saker man aldrig kan räkna ut innan hur de ska bli. Det är inte något man kan göra lite då och då utan att tro att det påverkar inuti. Inte som ett gympass eller löparpass. Långt ifrån. Låt inte den yttre formen lura dig helt enkelt.
   Jag har mitt ansvar som lärare och att guida, elevens ansvar är att göra. Och att fortsätta göra. Men väljer man bort det så är det inget mer med det. Jag vet inte om människor har det riktigt klart för sig. Som när de vill välja lite mysyoga någon gång ibland. Sedan kan det dyka upp svårare perioder i livet eller när allt är så tajt att man tappar bort det. Inget att säga om. Men har man en gång blivit hooked, ja då återvänder man. Till det där som inte låter sig fångas med ord men som är i högsta grad påtagligt. Förändringens vind som drar igång inuti. Och jag som yogalärare kan bara tacksamt förmedla vidare det som helt enkelt kommer till mig. I stunden. Går aldrig att räkna ut innan. Bara ta emot och ge vidare. Pay it forward så att säga.

Så tacksam över min roll som förmedlare av det stora gigantiska som kallas yoga

One of these days

Klockan 04.30 kör skogsmaskinen tvärs över åkern igång. De håller på och gallrar i den täta och nästintill ogenomträngliga skogen runt oss. Det är ju bra. Men jag fattar inte vad det är jag hör först. Det är för konstigt att en maskin drar igång så tidigt. Det är också för tidigt för yoga. Osugen helt enkelt. Sover hit och dit och går upp lite senare och träningsvärken efter min styrketräning i förrgår gör mig nästan orörlig, men lite yoga får jag till. Men inte mycket. Vet att jag måste träna bort träningsvärken nu men kunde inte vara mer osugen. Det är grått på hela himlen och jag hasar runt i köket för att sätta på mitt kaffe. Hittar en bulle som jag äter förstrött, men det var inte gott. Det var bara något jag gillade tidigare. Osugen men samtidigt sugen. Någon slags märklig känsla rullar runt.
   Jag skriver på min bok. Sådant flyt vissa dagar och andra dagar kan jag hålla mig för skratt. Då kör den där karusellen inuti igång och där jag talar om för mig själv att nog ingen vill läsa det här och varför gör jag det osv osv. Det är svårt att hålla i tankarna i det läget. Och andra dagar är det precis tvärtom. Min man påminner mig om att jag hade samma process och karusell när jag skrev första boken. Så jag lyssnar på det. Försöker tysta ned klagosången inuti.
  Det är bara att göra helt enkelt. Yoga. Skriva. Träna. Punkt.

Alla goda ting är tre

Läser hos Nina och känner att det var väldigt länge sen jag gjorde en lista. Här kommer den. Högt och lågt!

Tre saker jag ser fram emot
Att min son och hans flickvän flyttar hem i december. Yay!
Yogaresan till Australien i november. Också lite hjälp mig gud! i den tanken.
Att vår vän som skadade nacken är så pigg och glad, han får snart komma hem. Ser fram emot hans tillfrisknande.

Tre saker jag inte kan vara utan
Kärlek.
Mina ulltofflor.
Tystnad.

Tre saker som jag hoppas blir verklighet
Att jag får chans att prata om nästa bokidé med Shandor och Emma när vi är i Melbourne.
Att jag kommer igång med målandet igen.
Att träffen med en kär bloggvän ska bli av i år.

Tre saker jag inte gillar
Mobbning/översitteri/arrogans/skitprat. I alla former, i alla åldrar. Det är ju så självklart ändå måste jag skriva det eftersom det tydligen inte är det.
Konkurrensen som breder ut sig i yogavärlden, även i min egen stad. Tyvärr. Det liknar mer och mer vilket affärsområde som helst. Hur blev det så här?
Att människor attackerar blåljuspersonal. Hur kan det bli så snett?

Tre saker jag blir lugn av
Att hösten är här.
Att skriva.
Att vara tyst tillsammans med andra, när alla gör sitt och vi lever bredvid varandra. Helst när alla barnen är hemma och alla filar på sina grejer.

Tre saker jag blir stressad av
Tankar på de som pratade skit om mig. De kommer fortfarande, oftast på natten. Jobbar på att släppa taget helt.
Folk som vägrar använda blinkers och bara plötsligt kastar sig ut framför en i trafiken.
Att jag inte tagit tillvara alla äpplen som fallit med stora dunsar i min trädgård.

Tre saker jag ska göra i veckan
Fortsätta med styrketräningen trots grym träningsvärk
Påbörja urvalet av bilder till min andra bok. Overkligt egentligen!
Fika ute alla dagar, det ska bli sol hela veckan.

Allt faller på plats

Vaknar med ett ryck. Öppnar balkongdörren och känner den svala luften flyta in i hela rummet. Idag är det yoga med mina yogisar, som tränat för mig i flera år tidigare. Jag tar cykeln ner till Skogalundsgård där vi ska hålla till. Det känns så lyxigt att ha så nära. Jag drar i mig doften från de nyligen fällda tallarna som ligger vid skogskanten. Ljuvliga doftminnen från barndomen landar mjukt i hela mig.
   Det är nystädat på övervåningen där vi ska vara och jag känner hur mycket jag längtat till det här. Alla som anmält sig tassar in, eller rättare sagt bullrar in, folk skrattar och pratar och jag är så glad att de känner så här för varandra, det är kanske någon som känt varandra innan de träffades via yogan men inte många. Men man lär ju känna varandra, så är det ju. Och jag vet att många vill ha det tyst och mjukt innan, men vi skrattar mest innan. Det är så härligt, det känns som väldigt mycket av mig och hur jag vill ha det.
   Och vi gör mjuk, varsam yoga. Fokus på känsla och andetag. Vad är intensivt och vad är smärtsamt? Är det samma sak? Tror vi det eller lurar vi oss själva ibland för att vi inte vill? Jag ställer frågorna, alla känner svaren i sina egna kroppar var de själva befinner sig. Utifrån att det både är lördag (Saturnus dag) och att det var en mäktig fullmåne med delvis månförmörkelse i natt så tar i det extra varsamt. Det är helt enkelt inte att leka med eller att tro att man kan köra på som vanligt. Inte för mig och inte i den tradition jag utövar. Har jag någon gång struntat i det så har jag verkligen märkt av det.
   Och det här med att äta frukost tillsammans som någon har dukat upp efter yogan, det är ändå bra lyxigt och vilken skön känsla det ger. Att vi alla har tid att sitta ned även om några sedan måste iväg till jobb och annat efter en stund. Och jag bokar in några tillfällen till i höst när det är ledigt. Jag är liksom bara glad. Tänk ändå att allt faller på plats. Det är ju här jag ska undervisa nu. På den här platsen. Min plats.  Åh vad jag känner mig kär i livet nu! Hoppas du också gör det. Ha en god helg!

Tänk att jag är precis där jag ska vara!

Jag väljer glädje

Igår var en riktig vemodsdag. Jag grät under min morgonyoga och när vi hade varit på sjukhuset så kände jag min sinnesstämning sjunka som en tyngd. Vår skadade vän såg så eländig ut med nackkragen och idag körs han till Akademiska Sjukhuset i Uppsala för en operation som är gigantisk. På kvällen träffade jag en god vän som är narkosläkare sedan många år, hon tyckte att det lät som en god prognos att han hade känsel överallt och ligger i fixerat läge nu. Jag hänger fast vi de orden, jag kan inte påverka något i det här läget. Utom mig själv. Släpper taget.
   Jag tar mig tillbaka till helgen som var. Jag var i Stockholm på en liten typ av kulturhelg :) med min dotter. Vi bodde på modernt nybyggt hotell mitt emot Centralstationen och vädret var magnifikt precis som utsikten. Vi tog oss först till Moderna Muséet och såg Kusamas fantastiska prickiga utställning som väckte glädjen helt i  oss. Att sitta med sin vuxna dotter och ta ett glas vin och diskutera en utställning, det är en gåva. Att vi möts där som vuxna. Att sedan fnissa och prata länge efter en tidig kväll och sedan äta frukost länge, flanera lite på stan och sedan se matinéföreställningen av Nötknäpparen på Dansens Hus är bara bonus rakt igenom. Jag är mer än nöjd. Dansföreställningen var så oväntad och så helt otroligt bra att vi bara jublade. Vi fick sällskap av en god vän och hennes dotter, 15 år. Vi fyra tyckte lika mycket om den och det var ett väldigt gott betyg tänker jag. Med en lång middag på fyra timmar med prat och skratt gör att jag tankade så mycket gott i mig.

   Idag tar jag tag i min sinnesstämning och tänker på vad jag kan påverka och inte. Till det som ligger i min makt ligger definitivt mitt humör och mina känslor. För det är ytan, inunder är jag intakt och dit tar jag mig igen. Yogan stabiliserar upp mig och jag väljer ändå glädje, även om en vän har det tufft nu.

Glädjen är valbar!

Olycka men änglavakt

Idag hände en olycka hemma hos oss. Vi har en god vän som hjälper oss med lite byggnationer, vi ska flytta vår entré för att frigöra lite förvaringsutrymme. Det i sin tur innebär att en liten förstukvist skulle flyttas. Vi hade hyrt en stor lift och allt var frid i den varma stilla morgonen. Så ramlade vår vän, för mig som stod en bit bort och skulle fotografera såg det ut som han gjorde en liten kullerbytta och jag väntade på att han skulle resa sig. Men han hade landat på huvudet och låg still. Först trodde vi alla tre, jag, min man och skyliftmannen att han var död. Han tappade luften och blev blå, men han var medveten. Min man och den andre mannen startade direkt HLR, jag ringde 112 och hade operatören i luren hela vägen tills ambulanserna, körde in på gården. De skickade två och det behövdes fyra starka män att bära honom på båren. Han fick nackkrage och åkte till sjukhuset. Vi åkte och hämtade hans fru och körde in hans bil och så till akuten. Väl där fick vi veta att han hade tre nackkotor med frakturer!! Han hade känsel överallt och  var vid gott mod. Allt hade kunnat bli så mycket värre. Det värsta kunde ha hänt. Han hade dessutom verktyg och  knivar i fickorna så han hade kunnat skära sig i inre organ. Änglavakt trots allt.
   När det händer sådana här saker, olyckor och trauman så blir jag som stilla inuti. Jag gör saker rationellt och så var det med min man och den andre mannen också. Vi blev som ett team och ingen höjde ens rösten. Det är en stilla nåd att vi fungerade så idag. Nu vet vi inte om han skall bli opererad eller inte. Här eller på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Och tänk så snabbt något kan hända. Och hur snabbt mina tankar gick till att det var väl en djävla idé jag fick att vi skulle flytta entrén. Detta med skuld och vems fel var det? Ingens fel. Saker händer ibland. Och jag är så tacksam för att han lever och att han är omhändertagen nu. Med frakturer men ändå kunde allt varit så mycket värre tydligen. Och själv tycker han mest att det var förargligt...
   Så när jag kommer tillbaka till huset svänger sotaren in på gården. Javisstja. När han sotat våra två kaminer och vedspis så får jag skura vårt vita men sotiga golv fyra gånger. När mannen sedan kommer hem och säger att han tror att han har en fästing i naveln. Ja då. Då vill jag bara gå och lägga mig och vänta på att den här dåliga energin ska virvla bort.
  
Var rädda om er, man vet aldrig när något kan hända. Och ibland får man en hårdhänt påminnelse!

Intuitiv träning

Den där inre rösten. Den som talar om vad som är rätt. För en själv. Många gånger är det enkelt att följa den. Men andra gånger vet jag inte om det är den jag följer eller om det är egot som blåser upp sig på oväntade sätt och vid otippade tillfällen. För ju längre en går på sin stig, ju mer behöver en hitta just det där oväntade som kommer inifrån. Den där tunna rösten som viskar tyst ibland. Knappt hörbart. Och ändå vet man att nu är det rätt. Oftast. Men fortfarande kan jag ibland vika åt fel håll i vissa lägen. I min yoga har jag haft lättare för att köra över mig än att backa. Och ibland har jag bara backat totalt, istället för att lyssna in och göra lite. Lite av det som gagnar. Jag har funderat lite över det där. Shandor har oftast gett mig färre asanas, men som verkligen arbetat på djupet och transformerat. Som öppnat låsta dörrar inombords och vädrat rent. Och ändå har något inom mig ändå varit dömande mot mig själv. Det draget vill jag släppa. Helt. Jag har alltid haft höga krav på mig själv men i yogan hör de inte hemma. För den är något annat.
   Idag serverade en grå himmel en slags försoning till mitt inre. Jag gjorde min yoga helt utifrån min form idag. Jag är mjukare i höften. Äntligen! Men jag stannade ändå i tid. Jag körde inte över mig. Det kan tyckas simpelt när man är på sitt sjuttonde år med yoga men det är det inte. Faktum är att det kräver helt andra saker än i början. Yogan är där, rent tekniskt. Men det andra. Det som yogan egentligen arbetar med. Den inre transformationen men som kan döljas i yttre fysiska utmaningar. Men det är inte den egentliga yogan för mig. Det är väl därför jag kan gäspa käkarna ur led när flödet svämmar över stundtals av yogapositioner och "challenges". Det är inte vad jag behöver någonstans. Utmaningen för mig är att helt lyssna inåt. Totalt. Däremot behöver jag slipa min intuition. I många delar i mitt liv har jag lyssnat till den. Har gjort så mycket rent intuitivt. Men börjar jag tänka, börjar jag blanda in sinnet så dyker annat upp. Som jag tror det är för oss alla, mer eller mindre. Men Shandor har uppmanat mig att lyssna ännu mer på min intuition i min practice. Och jag har släppt så mycket. Igår hände något inombords i min meditation. Något som gjorde att jag liksom kände en hiss rusa rakt ned som från toppen till botten i min core. Någon tyngd som bara försvann. Och idag visade det sig i sin tydlighet i min yoga. Glädjen är total när jag stannar mitt i, för att det var rätt idag. Jag går vidare i min intuitiva träning med en ny mjukhet.

Ännu bättre

Allt börjar med en tanke. Allt. I våras när jag satt på vår veranda så fick jag plötsligt en snilleblixt, varför inte glasa in den? Och sagt och gjort, vi hade flera aktörer ute men till slut hittade vi en som förstod precis vad vi ville ha. Och så glasade vi in den. Sedan köpte vi ett golv som kom på plats igår. Och igår kväll möblade vi. Precis som Lotta på Bråkmakargatan. För nu har vi skapat ett extra rum där vi får plats när alla i familjen är hemma. Vi måste naturligtvis ha element där i vinter, men ändå. Tänk att den där tanken ändå blev verklighet. När det är varmt då öppnar vi upp, när det är kallt drar vi igen. Och den något överdimensionerade amerikanska verandan blev ännu bättre. Vi drack ett glas bubbel och tog lite oliver och ost för att fira in den. Så himla glad!

Bonusdag

Så fick vi då den. Den där ultimata dagen. Som började med trötthet och lång morgon i sängen med tidningarna. Men sedan hoppade vi upp båda två, gjorde vår yoga i varsitt hörn och där släppte något. För oss båda. Det är ovanligt att det sker samtidigt. Men hela jag lättade. Hela jag blev glad. Sådär glad så det känns i varje liten cell i kroppen. Som bubbel i ådrorna. Vi hade tänkt ut olika utflykter men det slutade med att vi var hemma och var i trädgården. Gjorde stora och små sysslor, bara för att vi hade lust, inga måsten. Tänk så lätt det går när man säger att man inte måste något. Himlen som en blå porslinskopp. Åt i bersån. Fikade i solen, havreglass med varma bär. Plockade bort ungefär femhundra kilo nerfallna äpplen. Planterade om blommor. Flyttade och fixade. Tog bort en del av sommarmöblerna. Laddade energi i hela mig. Dagen var som ett enda stort bonus. Sedan kom kylan krypande och allt kändes precis sådär som det ska då också.

Som vanligt så släppte yogan lös något i mig och just idag var det glädjen!

Förstärka ytan

Det är det där med att ha lite tuffare yta. Ska polera lite mer på den. Jag ska inte ta in allt som människor säger till mig, fina saker eller sämre saker, för i slutänden kanske de inte betyder någonting. Det är bara någon som vill lufta sitt eget ego. Ju längre jag lever ju mer ser jag att det mesta handlar om oss själva. När människor uttrycker starka reaktioner för något så handlar det nästan alltid om dem själva. Något väcks inombords och vi får ibland stå där och ta emot en skur av både ris och ros. Jag är känslig. Jag tar in alldeles för mycket av andra i mig. Har alltid gjort. Jag måste jobba på att se men inte delta. Att lyssna men inte kommentera. Att få men sortera. Igår var en låg dag för både älsklingen och mig. Så vi tog lite av vår medicin. Vi åkte till skogen. Gick på de mjuka barren. Lyssnade på vinden. Såg hösten smyga fram i de höglänta partierna. Kokade kaffe över öppen eld. Grillade korvish (en korv med rotfrukter i 45 % av innehållet) och bara var. Det lättade.

Ja jag sitter i squat! Och ja, jag måste klippa håret!

Jag vill vara i skogen mer och mer, jag förstår inte hur jag skulle klara mig utan den eller utan träd för övrigt!