måndag 1 februari 2016

Sökandets fysik

Ibland kan det kanske kännas som jag omger mig med klyschor och klichéer, ordspråk och goda tankar. Men jag tror på den formen. Jag tror på att bejaka det som för framåt och det som i mina ögon är gott. Men ibland har jag bråttom. För man måste också släppa taget om det som gör ont. Vad det än är. Man måste hela sig själv genom sig själv. Och ibland med hjälp av andra. För min del kan det hjälpa om jag pratar med någon som hör vad jag säger. Eller att jag träffar en arbetskamrat på ICA som bekräftar mig och det jag känner i just det som är min svårighet just nu. Igår gick proppen. Igår öppnade jag ventilen på vid gavel. Eller vad man ska säga. Eller hur jag ska uttrycka mig. Jag grät nästen hela natten. Min näsa är svullen, mina ögonlock tyngda och tjocka och hela mitt ansikte svider. Tårarna är ju så salta. Men det var som allt var tvunget att komma ut. Starten var ett litet banalt gräl mellan min man och mig som sedan lyfte, fick luft och blev en stor svart fågel. Som satte sig i hjärtat. Att ta sig fram till avgrunden är ingen avundsvärd syssla. Att ställa sig vid kanten och titta ner. För precis så kändes det. En Shadowyogalärare i London, John Evans, sa på sin sista workshop i yoga som jag var på för några år sedan, att andlig utveckling gör att man närmar sig sin inre avgrund. Det lät på något vis både svårt och bekant. Inatt var jag där. Kanske slängde jag det sista skalet av identitet och vad jag inte är för att försöka välkomna det som kommer. Kanske har jag aldrig vågat mig så långt fram till kanten tidigare. Och det var bara svart rakt ner. Men med sömnen, min man, tankarna idag, det svarta kaffet och en underbar film så vet jag att jag stod där och stod kvar. Och inget farligt kan hända. Förändring kostar. Att gå fullkomligt hel genom det hela är svårt. Men att komma ut hel är något annat. Jag slötittar på tv och hittar filmen Eat, pray, love. Jag har sett den tidigare och jag har läst boken. Och den må vara full av klyschor och annat men den är också så varm. Jag tycker så mycket om den. Och huvudpersonen sammanfattar det så fint i slutet - Hon pratar om sökandets fysik som hon beskriver som att måste våga lämna allt för att ge sig iväg och hitta inre och yttre sanningar. Väljer man att tro på allt så kan alla vara dina lärare som du möter på vägen. Tar du emot de svåra sanningarna om dig själv så hittar du frid, peace. Peace, låter faktiskt bättre på engelska i mina öron. Någon säger också i början av filmen att ödeläggelse är en gåva för ur detta kan det nya födas. En god vän skrev till mig Shiva is the destroyer. Some things has to breake before the new things can manifest. Och en annan vän sa för ett tag sedan: Det är i motvinden som drakarna lyfter.
Allt det här kokar jag ner i mig själv. Jag har känt mig så på väg, trots min situation men natten visade att jag inte riktigt var där jag ville tro att jag var. Det är inget bakslag. Kanske var jag inte redo att släppa det sista skalet förrän nu? Jag vet inte. Jag vet bara att inatt hände något jag aldrig varit med om tidigare. Nej det var inte skönt. Men jag är igenom. Vad det än ska kallas. Avgrund. Utveckling. Eller helt enkelt en fas. Men förändringen fortgår precis som processen. Jag håller mig till sökandets fysik och försöker att omfamna hela mig. Med allt vad det innebär. Jag vet att den gudomliga gnistan ändå bor i mig. I dig. Förstår du vad jag menar?
Och ja, jag väljer att berätta. Kanske finns det någon som känner igen sig. Som blir lite stärkt av att vi delar resan bara inte just när allt sker. Namasté.

12 kommentarer:

  1. Det verkar så tufft för dej nu, men håll ut, snart vänder det!! Skickar kramar och tankar!
    M

    SvaraRadera
  2. Ja, det är förbannat svårt att se det där...att efter att schaktmaskinen gått fram så blir det grönt igen. Förbannat svårt. Så vackert du beskriver din resa. Kram

    SvaraRadera
  3. Vet liksom inte vad jag ska skriva, tycker jag bara hinkar ur mej ord och klyschor jämt... Men tycker att det YB säger under fotot på honom på något sätt knyter ihop din resa och ditt svårmod just nu. Kram och keep up, vi är många som tänker på dej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nina ❤️️ Och i samma stund jag skrivit det så lättar det lite. Vill inte ömka mig, bara dela. Varma kramar

      Radera
  4. Åh så fint att man hittar citat från YB hos dig. Jag tänker alltid att det är starkt och modigt att släppa fram känslor! This too shall pass. Kram och medtanke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det här kommer också att passera, kram och tack för pepp!

      Radera
  5. Jag tycker att du visar en enorm styrka i din väg. Tack för att du delar! Du stärker mig. Kram/I

    SvaraRadera
  6. Jag tror på att du måste närma dig det mörkaste i dig själv för att bli fri. Dom senaste åren i mitt liv har jag närmat mig det svartaste i mig själv. Smärtsamt, ibland vidrigt smärtsamt. Men helande.

    Ljus kan inte finnas om det bara är just ljust.
    Mörkret behövs, att lära av, göra upp med och för att ljuset ska synas. Det riktiga, det själsliga.

    Den inre resan...det ska vara tufft. Tufft och mjukt, upp och ner.
    Naket och ärligt.

    Du gör det bra!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hannis, du kan inte ana hur viktiga dina ord är för mig. Precis så tänker jag och har jag upptäckt att det är för mig ockå. Den inre resan är tuff och ensam men det är så skönt att veta att jag blir förstådd när jag skriver. Varma kramar!

      Radera