måndag 15 februari 2016

Barnen och deras vänner

Jag har varit lite off en vecka igen. Det är skönt med pauser och främst från skräpet som dränerar mina kanaler. Samtidigt är inte allt dåligt, men som sagt jag har känt mig liten och låg och då måste man ta hjälp där man får den. Reste ner till mina barn i förra veckan och så mötte mannen upp i Göteborg där två av dem bor. Vilken energi det är att träffa dem, de har sina liv och de har självklart sina med- och motgångar men de har också varandra, de tar stöd av varandra och det är så underbart att se. Det är inte alltid självklart det där med hur det ska bli mellan syskon när man växer upp. Själv har jag ju två bröder, en är död och en har jag ingen kontakt med idag och det smärtar, speciellt som våra föräldrar inte lever. Men så är det. Därför är jag kanske extra känslig för sådant, eller också är alla föräldrar det. Jag surfade på vågen av att skratta så det stramar i ansiktet och att få dimpa ner hos dem båda i deras små lägenheter. Allt är hursomhelst, och sonen hade precis flyttat och ändå är allt självklart och perfekt operfekt.
De var så vackra och kära, underbart att se!
Vi tog bilen hem och kom hem vid midnatt i fredags och så var det bröllop i lördags. Äldsta dotterns bästa vänner gifte sig och mannen skulle fotografera. Jag fick vara "assistent" eller något, tog en del bilder, höll i ytterkläder och rättade till lite här och där på paret. Vi har känt det här paret sedan de var i 15-års åldern och inte var ett par. Nu är de närmare 40 så det är stort att se både barnen men även deras vänner. Hur vingligt det varit ibland och hur det ändå rätar ut sig. Som det oftast gör, även om det blir som en inte riktigt tänkt sig det. Min man fotograferade under 10 timmar och vi satt ändå med vid middagen, hörde alla tal och skrattade och åt en magnifik mat. Så härligt att de ville ha oss med hela kvällen. Vi kom hem vid 02 på natten och igår var det två kraschade människor som mest låg i soffan här hemma. Spelar ingen roll att solen lyste, vi orkade precis ingenting. Ibland är det skönt att dra ner gardinen och maratontitta på någon serie, tipset från Carina och även från Pernilla om samma serie gjorde att vi var tvungna att kolla. Och hjälp så kuslig och bra den är, the Missing på tv4 play.

foto är förstås www.danlindberg.nu 

6 kommentarer:

  1. Hög igenkänning när du talar om syskon. Min syster är död. Min bror har stängt in sig i sig själv. Jag önskar mina söner ett annat förhållande. Vet inte riktigt om jag gör rätt alla gånger för att det ska bli så. Men önska det kan jag. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja man kan ju bara önska och jobba för det. Vägen är inte spikrak :) kramar!

      Radera
  2. Så härligt att få följa dem, barnens vänner! Vissa av vännerna har ju en stor plats i ens hjärta. Fint <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är verkligen så! Speciellt de där man känt sedan de var små :)

      Radera
  3. Fin bild och fina reflektioner.. Tror inte jag skulle orka med den där serien nu, allt otäckt kryper under skinnet. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Nej den är tuff den där serien samtidigt blir jag inspirerad av de som inte ger upp, för så är det också i den. Kram!

      Radera