Att inte ta någon skit.

Idag tog min tuffa process slut. Den som hållit på i nästan fyra månader. Facket säger att det är extremt. Min konsult i arbetsrätt säger att han aldrig varit med om något liknande. I hela den här sörjan har jag faktiskt hållit huvudet högt, jag har antagit utmaningen inom mig själv att varje dag hitta något som är glädje. Att jag samtidigt har låtit mig själv vara liten och låg de dagar jag varit det och låtit behovet av att älta få finnas. Med vänner. Med familjen. Med min älskling. Och ja, det klingar sakta av och fram träder en ful bild som inte säger något om mig, men allt om den som målat den. Eftersom man har brutit mot lagen så finns ingen väg tillbaka. Jag kan inte vara på en plats där man behandlar människor som saker och struntar helt i respekt, etik och värdighet. Men de orden är mina ledstjärnor. Inte en enda gång har jag varit otrevlig eller sagt något elakt. Däremot har jag fått ta emot en hel del av den varan. Trots allt har jag stått rak i ryggen. Jag har tittat mig själv i spegeln och känt att jag står för den jag är och den oförstörbara kärnan inuti, den kan ingen - INGEN - ta ifrån mig. Och när det kommer till kritan är det, just det, det autentiska egentliga, som vi behöver hitta och inse att vi har. Alla vi. En sak är klar. Jag är inte mitt jobb. Jag inser också att man aldrig vet vad man kommer att möta, man kan möjligtvis styra sitt liv, men aldrig andras. Och det andra gör mot dig eller med dig, säger ju allt om dem. Först skämdes jag över det jag blev utsatt för, som ett barn gör som blir mobbat, eftersom jag själv blev det faktiskt, men idag så vågar jag stå för att jag blivit utsatt för ett slags övergrepp och det är ingen hemlighet. Jag basunerar inte ut det, men jag svarar på frågor jag får. Jag vet också att det är en person som står bakom detta. EN person. Det jag tänker är att jag skulle ha kunnat bli självmordsbenägen om jag inte hade haft mitt nätverk. Både den fackliga ombudsmannen och konsulten säger båda att detta sker i vårt land varje dag. Jag är alltså inte ensam. Skönt på ett sätt. Oerhört sorgligt på ett annat sätt. Och tänk att vi är så rädda för mångfald i alla dess skepnader. Att någon som är rak utan att vara arg ändå betraktas som farlig. Hur är det ens möjligt? Och nej, jag är verkligen inte perfekt, men det är ju ingen av oss. Varför inte bejaka varandra som vi är och inte skrämmas av det som inte är likt just mig? Ja frågorna är många och jag inser att jag absolut inte har några svar. Jag kan bara gå vidare på det som är just min väg och försöka omfamna det som sker. Hur det än ser ut. Förutom kärleken jag omgetts av och som finns i mig så har en enorm kämparanda växt rakt upp genom min ryggrad. Jag tar inte emot skit av någon. Spelar ingen roll vem det är. Och med det sagt så har jag också stått upp hela vägen, trots elakheterna som haglade högt uppifrån. Och jag stod pall. Jag är stark. Och jag visste hela vägen att jag hade rätt, även när jag var som minst. Så stå på dig när du vet att du är illa behandlad. Stå på dig när det ser nattsvart ut. Stå på dig när det känns som du ligger i en svart grop och inte kan någonting. För det är inte sant. Och att andra förminskar dig och pekar på dig gör ju bara att de pekar med tre fingrar på sig själva som ordspråket säger. Hur sant är det inte?
   Med detta sagt har jag också hela tiden försökt ha ett annat perspektiv, att allt händer av en anledning vid rätt tillfälle. Att jag inte kan styra HUR något händer, jag kan bara önska ATT. Jag har ju faktiskt önskat ATT. När en dörr stängs så öppnas en annan men den öppnas inte förrän den första stängts. Om ni förstår hur jag menar? Idag skrev jag på ett avtal och nu är jag fri. F R I. Jag hann träffa kollegor och vänner och kände mig omfamnad på olika sätt. Jag kan inte riktigt förstå allt ännu men börjar känna den första obändiga lusten av att skratta så högt som jag kan, skrika ut min glädje för något annat tar vid nu. Något annat som jag inte vet riktigt vad det blir. Kartan har ritats om och jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig något liknande. Friheten att styra min tid och mitt liv ännu mer. Nu släpper jag  oförrätterna och koncentrerar mig istället på horisonten och friheten och då liknar detta inget. Det är egentligen en gåva. Men förpackad till oigenkännlighet. Nu när jag börjar packa upp den där gåvan så inser jag att jag fått allt jag bett om.



Och så musiken då, den som kan peppa mer än något annat, delar min och många andras kampsång här med er.