Själslig brottning

När jag lyssnar. När den lilla rösten inifrån mitt innersta höjer sig över bruset i mina tankar. Då vet jag. Då vet jag att jag är på rätt väg i hur jag har hanterat min situation. Mörkret som visade sig för några dagar sedan är just det, mörker i motsats till ljus, men som Hannis så fint skriver i sin kommentar; Ljus kan inte finnas om det bara är just ljust. Mörkret behövs, att lära av, göra upp med och för att ljuset ska synas. Det riktiga, det själsliga. Det ena förutsätter det andra. Det finns inte bara ljus eller bara mörker. De kompletterar varandra. Men jag tror att de flesta av oss skyggar för det som känns mörkt eller svårt. Som om det svåra vore fel, för mig är det liksom tvärtom, det är genom det svåra jag hittar ljuset. Igen. Och igen.
När min logik och mitt sinne får styra så vill jag tycka synd om mig själv och förbanna det som hänt. När jag släpper det och höjer mig så får hjärtat prata och det säger att allt är som det ska. Jag kommer att hitta en lösning och allt kommer att lösa sig. Jag har allt jag behöver. Det yttre, mina olika identiteter som skalades bort en efter en förra året, de är inte jag. Inte mitt autentiska jag. De är summan av andra saker. Jag ska behandla mig själv varsamt och mjukt. Jag ska göra min sadhana, för ur den kommer allt. Jag läser gamla mail bakåt några år, konversationer med min lärare och jag slås av hur otroligt mycket det är som hänt. I mitt inre. Hur han så varsamt har guidat mig när rädslan och funderingar gjort mig stel och liten. När jag läser hans ord igen så svalkas de heta tankarna och smulas sönder. Alla har sin väg att gå. Även den som gjort mig illa. Jag behöver inte fundera på det alls. För hjärtat viskar något annat. Själen är redo och håller mig på min väg. Om jag bara lyssnar. Om det där tunga skynket av besvikelser kan få lyfta och lämna mig en gång för alla så är jag fri. Jag brottas verkligen med olika saker inombords just nu. Samtidigt är det faktiskt en gåva att ha tiden att ta sig igenom. Att inte översvämmas av andra sysslor eller åtaganden.
   Så glider solen över himlen och får mig att bara längta ut. Andas. Icke-tänka. Bara vara i stunden och det andra kommer att lösa sig även om det känns som en evighet att ha befunnit sig i karantän som jag gjort i tre månader. Tre månader. En evighet. En kort stund. Allt beror på vad som finns i betraktarens öga. Jag dricker mitt kaffe. Jag går ut. Allt är nog som det ska. Trots min själsliga brottningsmatch.