Sökandets fysik

Ibland kan det kanske kännas som jag omger mig med klyschor och klichéer, ordspråk och goda tankar. Men jag tror på den formen. Jag tror på att bejaka det som för framåt och det som i mina ögon är gott. Men ibland har jag bråttom. För man måste också släppa taget om det som gör ont. Vad det än är. Man måste hela sig själv genom sig själv. Och ibland med hjälp av andra. För min del kan det hjälpa om jag pratar med någon som hör vad jag säger. Eller att jag träffar en arbetskamrat på ICA som bekräftar mig och det jag känner i just det som är min svårighet just nu. Igår gick proppen. Igår öppnade jag ventilen på vid gavel. Eller vad man ska säga. Eller hur jag ska uttrycka mig. Jag grät nästen hela natten. Min näsa är svullen, mina ögonlock tyngda och tjocka och hela mitt ansikte svider. Tårarna är ju så salta. Men det var som allt var tvunget att komma ut. Starten var ett litet banalt gräl mellan min man och mig som sedan lyfte, fick luft och blev en stor svart fågel. Som satte sig i hjärtat. Att ta sig fram till avgrunden är ingen avundsvärd syssla. Att ställa sig vid kanten och titta ner. För precis så kändes det. En Shadowyogalärare i London, John Evans, sa på sin sista workshop i yoga som jag var på för några år sedan, att andlig utveckling gör att man närmar sig sin inre avgrund. Det lät på något vis både svårt och bekant. Inatt var jag där. Kanske slängde jag det sista skalet av identitet och vad jag inte är för att försöka välkomna det som kommer. Kanske har jag aldrig vågat mig så långt fram till kanten tidigare. Och det var bara svart rakt ner. Men med sömnen, min man, tankarna idag, det svarta kaffet och en underbar film så vet jag att jag stod där och stod kvar. Och inget farligt kan hända. Förändring kostar. Att gå fullkomligt hel genom det hela är svårt. Men att komma ut hel är något annat. Jag slötittar på tv och hittar filmen Eat, pray, love. Jag har sett den tidigare och jag har läst boken. Och den må vara full av klyschor och annat men den är också så varm. Jag tycker så mycket om den. Och huvudpersonen sammanfattar det så fint i slutet - Hon pratar om sökandets fysik som hon beskriver som att måste våga lämna allt för att ge sig iväg och hitta inre och yttre sanningar. Väljer man att tro på allt så kan alla vara dina lärare som du möter på vägen. Tar du emot de svåra sanningarna om dig själv så hittar du frid, peace. Peace, låter faktiskt bättre på engelska i mina öron. Någon säger också i början av filmen att ödeläggelse är en gåva för ur detta kan det nya födas. En god vän skrev till mig Shiva is the destroyer. Some things has to breake before the new things can manifest. Och en annan vän sa för ett tag sedan: Det är i motvinden som drakarna lyfter.
Allt det här kokar jag ner i mig själv. Jag har känt mig så på väg, trots min situation men natten visade att jag inte riktigt var där jag ville tro att jag var. Det är inget bakslag. Kanske var jag inte redo att släppa det sista skalet förrän nu? Jag vet inte. Jag vet bara att inatt hände något jag aldrig varit med om tidigare. Nej det var inte skönt. Men jag är igenom. Vad det än ska kallas. Avgrund. Utveckling. Eller helt enkelt en fas. Men förändringen fortgår precis som processen. Jag håller mig till sökandets fysik och försöker att omfamna hela mig. Med allt vad det innebär. Jag vet att den gudomliga gnistan ändå bor i mig. I dig. Förstår du vad jag menar?
Och ja, jag väljer att berätta. Kanske finns det någon som känner igen sig. Som blir lite stärkt av att vi delar resan bara inte just när allt sker. Namasté.