Maten är min medicin

Äntligen är jag ifatt mig själv. För mig är det så att jag liksom måste längta mig ner i botten innan jag tar tag i det jag vill förändra eller förbättra. En sådan sak är maten. Att äta gott, enkelt och naturligt utan tillsatser, socker och gluten. Det är det jag mår bäst på. På Kuba var maten på sätt och vis ganska torftig, det var ungefär samma meny var vi än var; ris, svarta bönor med kyckling eller fläskkött. Ibland biff. Eller fisk och skaldjur, men det äter jag ju helst inte. Ibland kan jag äta fisk men skaldjur känns bara fel för mig idag. Samtidigt ville jag inte äta kött heller, jag vet inte riktigt var jag är men ägg äter jag mycket här hemma. När jag var där så tog jag seden dit jag kom helt enkelt. Eftersom Kuba varit under handelsblockad sedan 50-talet så fanns det inte riktiga jordbruksmaskiner och det var mest hästar man såg som arbetade för lantarbetarna så det är klart att det inte var någon snurr på det utan maskiner och annat. Och utan att beklaga mig, vi visste att det var så när vi reste att maten inte skulle bestå av några större läckerheter,  men jag har längtat efter att känna mig lätt, mätt och tillfreds. Jag vet inte hur man gör om man är fullblodsvegetarian eller vegan när man reser i ett sådant land, det skulle ha varit lite tuffare.
Nu har vi varit hemma i två veckor och nu är jag redo. Jag vill helst äta mat utan någon som helst tillsats, socker verkar ju finnas i det mesta för att inte nämna alla E-nummer och annat. Jag satsar på lite dyrare ekologisk, kravmärkt alla gånger som det finns. Det får bli dyrare. Det är så värt det och när vi bara är två personer, är det inget att orda om. För oss. Jag får dra ner på något annat i så fall.  Utan att grotta ner mig för mycket här och nu så har jag/vi bestämt oss, det är skönt när man är två.  Igår bakade jag ett focacciabröd utifrån LCHF, dvs utan jäst och vetemjöl. Det blev otroligt gott. Jag blev faktiskt häpen, alla varianter jag gjort på mandelmjöl och andra alternativa mjöler har inte alltid blivit bra. Och till det åt vi en löksoppa. Som behövde ha lite vitt vin i sig men vi hade inget sådant vin hemma, däremot lite bubbel. Och tja, det gick också bra i soppan! Och så tog vi lite bubbel bara sådär och skålade för vår nystart - en start på vårens kom-igång, för nu är det dags - både med maten och träningen utöver yogan. Jag är så peppad. Äntligen är jag vid mitt eget startsnöre. Jag vill inte vara trött, svälld i magen, torr i skinnet eller grinig. Maten är min medicin.