I mitt nya liv så yogar jag fortsatt varje dag, men inte nödvändigtvis tidigt på morgonen. I mitt nya liv så promenerar jag varje dag, även när höften och sinnet stretar emot. I mitt nya liv så sjunger jag och dansar för mig själv ännu mer. I mitt nya liv så dricker jag kaffe precis när jag har lust och var jag har lust. Den här veckan utomhus så mycket det går. I mitt nya liv så omger jag mig med vänner som ger mig något, oavsett hur de själva mår. Den där vänskapen som är äkta. Jag har helt enkelt skalat bort det som tar mer än det ger i mina relationer. Det som visade sig under min skitstorm. I mitt nya liv har jag börjat dansa på en kvällskurs. Har drömt i flera år om att få testa Bollywood och nu fanns det plötsligt en kurs! Bara sådär. I mitt nya liv har jag tagit kontakt med en personlig tränare. Och ska börja träna lite mer organiserat för att bli STARK(ARE). Jag behöver bli starkare i min core, mina armar och ben, tja, ni hör nu - ungefär hela kroppen :) I mitt nya liv så fokuserar jag på en sak i taget, ännu mer, jag ska hitta ett sätt som är roligt när det gäller maten - där är jag inte efter alla år av matlagning med allergier, dålig ekonomi och ont om tid. Det kommer i maj. Ni hör ju, jag har planer!
I mitt nya liv så sitter jag här ibland och undrar vad som hände. Och om det verkligen är sant att jag är fri. Att jag bestämmer helt över min egen tid. Efter mörkret kommer ljuset. Och det med besked. I mitt nya liv vill jag inte vara orolig och tro att det ska ändra sig, för det är skrivet och klart. Hjärnan hänger inte med riktigt. I mitt nya liv så njuter jag och känner att jag har förberett mig själv för detta under en väldigt lång tid. Faktiskt. När jag tittar bakåt så ser jag det klart som kristall.
Och ja, i mitt nya liv så skriver jag. Mer än någonsin, vet inte riktigt hur lång tid allt kommer att ta men nu har jag en halvfärdig bok, en annan påbörjad och en tredje i tanken! Nog är det ganska fantastiskt?
Det finns så många termer inom yogan och alla dess former att ett liv inte skulle räcka till för att lära sig dem och framför allt förstå och leva dem. Men en del kommer till en när de behövs. Tänker jag. En term jag stött på här och där senaste tiden är aparigraha. Den översätts lite olika men det hela handlar främst om "non-attachment" att till exempel inte vara girig när det gäller ägodelar, att bara ha det man behöver. Kanske lite som Sanna Ehdin lever nu. Lite svårt att översätta men att helt enkelt inte vara för fäst vid vare sig det materiella, fysiska eller mentala.
I morse läste jag det här om aparigraha där tolkningen är lär så fin. Simonsenergy skriver:
The yogic philosophy of aparigraha which is often translated as
non-attachment or don't expect to be able to do what you've done or
don't expect to have somehting because you've had it before. This of
course doesn't just refer to material things but also to your body, the
way you do things and even your situation in life. None of that is
permanent. Just like the practice. And even though we sometimes have bad
luck we still have to accept the place we are at. Happiness is always a
choice you make, not a place you land into. And you have the freedom to
make happiness your choice regardless of your situation at any time in
life. Furhtermore, we can choose happiness, complacency, averageness, or
even choose misery. All may be appropriate at certain times but
generally choosing happiness is going to give the best overall response.
Om jag översätter det här till mitt eget liv så blir det fridfullt i bröstkorgen. För varför ska jag förvänta mig att kroppen kan göra precis allt den kunnat göra tidigare? Allt är ju förgängligt och förändras. Varför ska jag hänga fast vid saker eller som i mitt liv nu, i situationer som redan är passerade? Jag kan ju välja att vara lycklig. Jag vet! Det kan låta så oerhört patetiskt och pretentiöst, men jag låter det vara så. För i hela helvetet jag utsattes för så bestämde jag mig för att ändå vara glad, inte hela tiden, men i huvudsak. Alla kommenterade det: Mina fackliga företrädare, psykologen jag träffade några gånger, arbetsrättskonsulten, vänner och kollegor. Psykologen sa till och med - du tar det hela otroligt lugnt och balanserat, jag är förvånad. Men jag insåg mer än tydligt att jag har ett val. I det som varit mitt liv. Jag säger ingenting om någon annan eller hur andra tacklar saker. Ibland behöver man grotta ner sig, vara låg och eländig - men handen på hjärtat - vem vill stanna i det? Om man har ett val? Och som jag ser det så har vi det. Och det jag vet med visshet är att det är yogan som tagit mig hit. Yogan som förutom all practice ger mig fundamentet i hur jag vill leva, hur jag vill fungera och känna det väl förankrat i mig. Egentligen var skitstormen en stor utmaning där jag insåg att jag har allt i min hand. Andra får stå för sig. När jag lägger handen på hjärtat och verkligen gör det rent praktiskt så vet jag att jag har det jag behöver.
Med det sagt vill jag välja glädje hela helgen och hoppas att du också gör det och får det riktigt fint!
I mitt nya liv som jag inte vant mig vid någonstans ännu, har jag ändå bestämt mig för att glädje och rörelse ska få mer plats. Igår började jag på Bollywood dans. Var jag nervös? Så otroligt mycket! Och jag kände mig till en början otroligt stel och klumpig. Men det gick över och så dansade jag så svetten rann. Vilket underbart sätt att träna upp sin smidighet och flås, men framför allt för att ha kul. Och när jag skulle göra rörelserna i morse var de flesta som bortblåsta :) Det här med graciösa handrörelser och mjuka hopp, det känns som överkurs, men det spelar ingen roll. Jag är hooked! Bara en liten vecka till nästa gång.
Delar ett dansklipp som jag inte kan se mig mätt på. Det är inte bollywood, det är någon slags fusion av alla möjliga dansstilar och det är bara helt underbart!
Jag älskar soppa, men ibland är det svårt att förnya sig. Gjorde en gudomligt god soppa igår, måste faktiskt säga det själv. Blomkålssoppa. Det låter inte så gruvligt spännande men det blev en smak av Indien, helt otippat. För övrigt är blomkål något jag gillat hela mitt liv. Skölj och dela ett blomkålshuvud i små buketter. Koka blomkålen mjuk och häll sedan bort allt vatten. Mixa allt. Fyll på med en burk kokosgrädde, 3-4 matskedar kycklingfond, 1 lime - riv och pressa. Jag tog också och pressade en citron och skvätte i lite grädde. Vi bara ohade och ahade när vi åt. Enkelt och gott.
Receptet hittade jag hos Lars-Erik Litsfeldt som bland annat skrivit boken Fettskrämd och Ät fet mat! bli frisk och smal med LCHF. Han är juristen som blev överviktig och fick diabetes och sedan åt tvärt emot kostråden han fick då och blev frisk och smal och nu arbetar som föredragshållare kring kosten och författare.
Så var det en fullmånenatt igen. Och jag sov nästan ingenting. Vid tretiden inatt var jag uppe och månen lyste med sitt kalla sken och såg fullkomlig ut. Jag har tänkt mycket på hur påverkad jag är av månen och så slogs jag av att månen förmodligen är den dominanta parten i min kropp. Solen och månen som dominerar oss, vår andning och där vänster näsborre är månens dominant och den högra som är solens. Man kan tycka det är humbug eller också kan man tänka på att tidvattnet på jorden är styrt via månen och vi består av 70 % vatten i våra kroppar så man behöver inte tycka att det är konstigt att man påverkas. Men som vanligt är vi individer så alla människor på jorden känner naturligtvis inte samma. För vi är inte samma och är inte dominanta på samma sätt i våra kroppar. Förut nästintill skämdes jag över att jag var så påverkad av månen, tänkte att jag nog inbillade mig. Men när mellanungen aldrig sov som baby när det var fullmåne och hon är idag (28 år) fortfarande påverkad av månen, så insåg jag att vi var väldigt lika hon och jag och att hon som baby inte inbillade sig något. Mångas mencykel hänger också ihop med månen. För mig är det sömnen. Min lärare Shandor säger också att månen har, när den är full, en våldsam ingrediens i sig. Därför ska man ta det lugnt med yogan, låta bli den eller göra väldigt mjukt och icke utmanande yoga. Skadar man sig när det är fullmåne tar det längre tid för kroppen att läka helt enkelt. Och ja, månen och planeterna, mikro- och makrokosmos är ju en högst närvarande ingrediens i många yogaformer.
Ändå hade jag bestämt mig för att nu skulle jag testa lite Kundaliniyoga trots månen. I morse var det yoga i kyrkan av en vän som är KY-lärare. Tänkte att det skulle vara så fint och rofyllt. Och så orkade jag inte åka när klockan ringde 5.30. För sömnen hade lyst med sin frånvaro lika mycket som månen lyste med sin närvaro och så var det fjärde gången jag hade tänkt testa KY och det inte blev av... Kanske inte är meningen helt enkelt vad vet jag. Men nog hade det varit mäktigt. Nåja. Fler gånger kommer. Och ja, idag blir en stillsam dag. Hur har du det?
Idag tog min tuffa process slut. Den som hållit på i nästan fyra månader. Facket säger att det är extremt. Min konsult i arbetsrätt säger att han aldrig varit med om något liknande. I hela den här sörjan har jag faktiskt hållit huvudet högt, jag har antagit utmaningen inom mig själv att varje dag hitta något som är glädje. Att jag samtidigt har låtit mig själv vara liten och låg de dagar jag varit det och låtit behovet av att älta få finnas. Med vänner. Med familjen. Med min älskling. Och ja, det klingar sakta av och fram träder en ful bild som inte säger något om mig, men allt om den som målat den. Eftersom man har brutit mot lagen så finns ingen väg tillbaka. Jag kan inte vara på en plats där man behandlar människor som saker och struntar helt i respekt, etik och värdighet. Men de orden är mina ledstjärnor. Inte en enda gång har jag varit otrevlig eller sagt något elakt. Däremot har jag fått ta emot en hel del av den varan. Trots allt har jag stått rak i ryggen. Jag har tittat mig själv i spegeln och känt att jag står för den jag är och den oförstörbara kärnan inuti, den kan ingen - INGEN - ta ifrån mig. Och när det kommer till kritan är det, just det, det autentiska egentliga, som vi behöver hitta och inse att vi har. Alla vi. En sak är klar. Jag är inte mitt jobb. Jag inser också att man aldrig vet vad man kommer att möta, man kan möjligtvis styra sitt liv, men aldrig andras. Och det andra gör mot dig eller med dig, säger ju allt om dem. Först skämdes jag över det jag blev utsatt för, som ett barn gör som blir mobbat, eftersom jag själv blev det faktiskt, men idag så vågar jag stå för att jag blivit utsatt för ett slags övergrepp och det är ingen hemlighet. Jag basunerar inte ut det, men jag svarar på frågor jag får. Jag vet också att det är en person som står bakom detta. EN person. Det jag tänker är att jag skulle ha kunnat bli självmordsbenägen om jag inte hade haft mitt nätverk. Både den fackliga ombudsmannen och konsulten säger båda att detta sker i vårt land varje dag. Jag är alltså inte ensam. Skönt på ett sätt. Oerhört sorgligt på ett annat sätt. Och tänk att vi är så rädda för mångfald i alla dess skepnader. Att någon som är rak utan att vara arg ändå betraktas som farlig. Hur är det ens möjligt? Och nej, jag är verkligen inte perfekt, men det är ju ingen av oss. Varför inte bejaka varandra som vi är och inte skrämmas av det som inte är likt just mig? Ja frågorna är många och jag inser att jag absolut inte har några svar. Jag kan bara gå vidare på det som är just min väg och försöka omfamna det som sker. Hur det än ser ut. Förutom kärleken jag omgetts av och som finns i mig så har en enorm kämparanda växt rakt upp genom min ryggrad. Jag tar inte emot skit av någon. Spelar ingen roll vem det är. Och med det sagt så har jag också stått upp hela vägen, trots elakheterna som haglade högt uppifrån. Och jag stod pall. Jag är stark. Och jag visste hela vägen att jag hade rätt, även när jag var som minst. Så stå på dig när du vet att du är illa behandlad. Stå på dig när det ser nattsvart ut. Stå på dig när det känns som du ligger i en svart grop och inte kan någonting. För det är inte sant. Och att andra förminskar dig och pekar på dig gör ju bara att de pekar med tre fingrar på sig själva som ordspråket säger. Hur sant är det inte?
Med detta sagt har jag också hela tiden försökt ha ett annat perspektiv, att allt händer av en anledning vid rätt tillfälle. Att jag inte kan styra HUR något händer, jag kan bara önska ATT. Jag har ju faktiskt önskat ATT. När en dörr stängs så öppnas en annan men den öppnas inte förrän den första stängts. Om ni förstår hur jag menar? Idag skrev jag på ett avtal och nu är jag fri. F R I. Jag hann träffa kollegor och vänner och kände mig omfamnad på olika sätt. Jag kan inte riktigt förstå allt ännu men börjar känna den första obändiga lusten av att skratta så högt som jag kan, skrika ut min glädje för något annat tar vid nu. Något annat som jag inte vet riktigt vad det blir. Kartan har ritats om och jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig något liknande. Friheten att styra min tid och mitt liv ännu mer. Nu släpper jag oförrätterna och koncentrerar mig istället på horisonten och friheten och då liknar detta inget. Det är egentligen en gåva. Men förpackad till oigenkännlighet. Nu när jag börjar packa upp den där gåvan så inser jag att jag fått allt jag bett om.
Och så musiken då, den som kan peppa mer än något annat, delar min och många andras kampsång här med er.
Min svärmor och en god vän har båda opererats för blockeringar i sina kärl nära hjärtat, man gör en så kallad ballongsprängning. Vad de här förträngningarna, klumparna eller vad man ska kalla dem för, består av har det rått en obestridlig "sanning" kring, man har sagt att det har varit fett. Men idag vet man att det inte är så. Den nyaste forskningen visar att det är socker som skapar det här. Socker som i sig är en kolhydrat och ja, vi behöver alla vara måttliga med det söta, om vi ens ska äta det. Det går ju att få sött via bär och frukt och man inte kan vara utan det. Men lika lite som man blir grön av grönsaker, blir man fet av fett. Fettet spolar helt enkelt rent där man trodde att det täppte till. Jag önskar att jag kunde förmå min svärmor att förstå det, men hon vägrar... Kanske med ålderns rätt, vad vet jag?
I förra veckan tog jag ju en liten utflykt till västkusten och så var vi på det stora bröllopet i helgen, men jag har ändå hållit mig inom rimlighetens gräns när det gäller "fusk" i min kost. Jag skriver fusk i brist på bättre ord, men det jag menar är att jag tillåter mig avsteg när det är speciella situationer. Men jag vet helt klart vad jag mår bäst på. Äter när jag är hungrig, den känslan är ganska skön, när man äter när man är hungrig och inte vid speciella klockslag. Och då är det alltså fett jag är sugen på då. Jag kan ta en stor sked Bregott och stoppa i munnen och njuta. Jag har inte ätit godis i år. Det känns naturligt. Jag har däremot ätit frukt när vi var på Kuba och lite sådär som det kan bli i maten när man använder bär eller grönsaker med större mängd kolhydrater. Men inte köpt godis. Jag har faktiskt, hör och häpna, inte ens tänkt tanken! Är jag avgiftad? Hoppas på det. Och jag fortsätter äta fett och då självklart minimalt med kolhydrater, för de två är ingen bra kombination. Igår kom mannen hem med Ghee på burk, Kung Markatta har det i sitt sortiment. Det är ju en pålitlig och trygg leverantör och är man lite trött på att göra Ghee så är det här ett lysande alternativ. Hur gör du? Äter du fett? Utan att oroas? Vi är ju alla fettskrämda sedan många år tillbaka.
Ghee för den som inte riktigt vet är det klarnat, klarat smör där man kokat det under en längre stund så att mjölkproteinet flyter upp till ytan och skummas av. En del sjunker också till botten som är lite tyngre. Det är lite meckigt tycker jag men det går ju självklart att göra själv. I både Indien och Sverige förvaras det alltså i rumstemperatur när man köper det. Man behöver bara ha det i kylen när det är öppnat.
Jag har varit lite off en vecka igen. Det är skönt med pauser och främst från skräpet som dränerar mina kanaler. Samtidigt är inte allt dåligt, men som sagt jag har känt mig liten och låg och då måste man ta hjälp där man får den. Reste ner till mina barn i förra veckan och så mötte mannen upp i Göteborg där två av dem bor. Vilken energi det är att träffa dem, de har sina liv och de har självklart sina med- och motgångar men de har också varandra, de tar stöd av varandra och det är så underbart att se. Det är inte alltid självklart det där med hur det ska bli mellan syskon när man växer upp. Själv har jag ju två bröder, en är död och en har jag ingen kontakt med idag och det smärtar, speciellt som våra föräldrar inte lever. Men så är det. Därför är jag kanske extra känslig för sådant, eller också är alla föräldrar det. Jag surfade på vågen av att skratta så det stramar i ansiktet och att få dimpa ner hos dem båda i deras små lägenheter. Allt är hursomhelst, och sonen hade precis flyttat och ändå är allt självklart och perfekt operfekt.
De var så vackra och kära, underbart att se!
Vi tog bilen hem och kom hem vid midnatt i fredags och så var det bröllop i lördags. Äldsta dotterns bästa vänner gifte sig och mannen skulle fotografera. Jag fick vara "assistent" eller något, tog en del bilder, höll i ytterkläder och rättade till lite här och där på paret. Vi har känt det här paret sedan de var i 15-års åldern och inte var ett par. Nu är de närmare 40 så det är stort att se både barnen men även deras vänner. Hur vingligt det varit ibland och hur det ändå rätar ut sig. Som det oftast gör, även om det blir som en inte riktigt tänkt sig det. Min man fotograferade under 10 timmar och vi satt ändå med vid middagen, hörde alla tal och skrattade och åt en magnifik mat. Så härligt att de ville ha oss med hela kvällen. Vi kom hem vid 02 på natten och igår var det två kraschade människor som mest låg i soffan här hemma. Spelar ingen roll att solen lyste, vi orkade precis ingenting. Ibland är det skönt att dra ner gardinen och maratontitta på någon serie, tipset från Carina och även från Pernilla om samma serie gjorde att vi var tvungna att kolla. Och hjälp så kuslig och bra den är, the Missing på tv4 play.
Igår hoppade vi över till Fire Monkey - året med den eldfängda apan enligt den kinesiska kalendern. Det har alltid känts som det nyåret passar mig bättre, när den evighetslånga månaden januari är över och annat kan ta vid och man kan till och med summera. Om man nu ska gå efter det här så är det nu som det sker. Hoppet, steget till det som är nytt, det gäller bara att våga. Som jag vågar!
by Susan Levitt THE WAY OF THE MONKEY
The year of the Monkey is ideal for a quantum leap in your life! Now is
the time to shake things up, create change, and innovate a new path.
Join Monkey’s enthusiast energy when risks are rewarded and anything can
happen. Even the most ambitious plans can succeed. There will be more
than enough action and opportunity to keep you busy. In Monkey year,
it’s fine to just make it up as you go along. Just don’t be gullible and
trust the wrong people, or wily Monkey will take all the peanuts and
leave you only shells.
Of the five Taoist elements Fire, Earth, Metal, Water, and Wood, this is
the year of the red Fire Monkey. Red means go! Fire brings passion,
creativity, and joy. Fire types are strong, dynamic, and can overcome
illness and obstacles. Just be aware to not jump ahead of yourself this
year, especially during the heat of summer. And try to calm what is
called Monkey mind in Buddhism: jump to a branch, grab a banana, peel
it, take a bite, drop it. Then jump to the next branch, grab a banana,
peel it, take a bite, and drop it in a useless tail-chasing cycle. As
soon as you realize that a path is not fruitful, try a new one instead
of staying stuck and trying to analyze the past.
Äntligen är jag ifatt mig själv. För mig är det så att jag liksom måste längta mig ner i botten innan jag tar tag i det jag vill förändra eller förbättra. En sådan sak är maten. Att äta gott, enkelt och naturligt utan tillsatser, socker och gluten. Det är det jag mår bäst på. På Kuba var maten på sätt och vis ganska torftig, det var ungefär samma meny var vi än var; ris, svarta bönor med kyckling eller fläskkött. Ibland biff. Eller fisk och skaldjur, men det äter jag ju helst inte. Ibland kan jag äta fisk men skaldjur känns bara fel för mig idag. Samtidigt ville jag inte äta kött heller, jag vet inte riktigt var jag är men ägg äter jag mycket här hemma. När jag var där så tog jag seden dit jag kom helt enkelt. Eftersom Kuba varit under handelsblockad sedan 50-talet så fanns det inte riktiga jordbruksmaskiner och det var mest hästar man såg som arbetade för lantarbetarna så det är klart att det inte var någon snurr på det utan maskiner och annat. Och utan att beklaga mig, vi visste att det var så när vi reste att maten inte skulle bestå av några större läckerheter, men jag har längtat efter att känna mig lätt, mätt och tillfreds. Jag vet inte hur man gör om man är fullblodsvegetarian eller vegan när man reser i ett sådant land, det skulle ha varit lite tuffare. Nu har vi varit hemma i två veckor och nu är jag redo. Jag vill helst äta mat utan någon som helst tillsats, socker verkar ju finnas i det mesta för att inte nämna alla E-nummer och annat. Jag satsar på lite dyrare ekologisk, kravmärkt alla gånger som det finns. Det får bli dyrare. Det är så värt det och när vi bara är två personer, är det inget att orda om. För oss. Jag får dra ner på något annat i så fall. Utan att grotta ner mig för mycket här och nu så har jag/vi bestämt oss, det är skönt när man är två. Igår bakade jag ett focacciabröd utifrån LCHF, dvs utan jäst och vetemjöl. Det blev otroligt gott. Jag blev faktiskt häpen, alla varianter jag gjort på mandelmjöl och andra alternativa mjöler har inte alltid blivit bra. Och till det åt vi en löksoppa. Som behövde ha lite vitt vin i sig men vi hade inget sådant vin hemma, däremot lite bubbel. Och tja, det gick också bra i soppan! Och så tog vi lite bubbel bara sådär och skålade för vår nystart - en start på vårens kom-igång, för nu är det dags - både med maten och träningen utöver yogan. Jag är så peppad. Äntligen är jag vid mitt eget startsnöre. Jag vill inte vara trött, svälld i magen, torr i skinnet eller grinig. Maten är min medicin.
Idag har jag sista yogalektionen med den grupp sjukvårdspersonal som jag träffat sedan i höstas. De ingår i en pilotstudie med yoga som jag och min samarbetspartner skapat. Det har varit en förmån att få träffa dessa människor. Det är främst undersköterskor som arbetar med palliativ vård som jag träffat. Det har varit seriöst och fnissigt, när den första blyga känslan försvann för dem har de börjat ställa otroligt relevanta frågor, de som kommer av det egna sökandet och funderingarna. De har så tuff arbetssituation och har ändå känt att yogan hjälpt dem på olika sätt. Jag böjer nacken. Men när hela verksamheten går på knäna och det enda som sägs är budget i balans, då är det inte lätt för de som arbetar på golvet, som gör det tyngsta jobbet. Både fysiskt och känslomässigt. Om jag fick bestämma skulle de vara högavlönade. De som löser svåra situationer och finns där i livets slutskede.
Och jag ska göra en stor studie senare i år med "min" forskare, vi gör den tillsammans, planerad sedan flera år och det är en lite annan vinkling på mitt yogaundervisande. Och jag tycker så mycket om det.
För övrigt kan jag berätta att jag fick spader på dammet, DAMMET, igår och storstädade hela huset under flera timmar. Var jag nöjd och svettig efteråt? Jajamensan och idag när jag tänder ljusen och rökelsen för min yoga så är det inte dammigt någonstans. Världsligt, javisst! Men otroligt skönt att glida in i helgen med ett rent hus och en avslutad yogastudie. Låt oss få en mjuk och vacker helg, ha det fint!
När jag lyssnar. När den lilla rösten inifrån mitt innersta höjer sig över bruset i mina tankar. Då vet jag. Då vet jag att jag är på rätt väg i hur jag har hanterat min situation. Mörkret som visade sig för några dagar sedan är just det, mörker i motsats till ljus, men som Hannis så fint skriver i sin kommentar; Ljus kan inte finnas om det bara är just ljust.Mörkret behövs, att lära av, göra upp med och för att ljuset ska synas. Det riktiga, det själsliga. Det ena förutsätter det andra. Det finns inte bara ljus eller bara mörker. De kompletterar varandra. Men jag tror att de flesta av oss skyggar för det som känns mörkt eller svårt. Som om det svåra vore fel, för mig är det liksom tvärtom, det är genom det svåra jag hittar ljuset. Igen. Och igen.
När min logik och mitt sinne får styra så vill jag tycka synd om mig själv och förbanna det som hänt. När jag släpper det och höjer mig så får hjärtat prata och det säger att allt är som det ska. Jag kommer att hitta en lösning och allt kommer att lösa sig. Jag har allt jag behöver. Det yttre, mina olika identiteter som skalades bort en efter en förra året, de är inte jag. Inte mitt autentiska jag. De är summan av andra saker. Jag ska behandla mig själv varsamt och mjukt. Jag ska göra min sadhana, för ur den kommer allt. Jag läser gamla mail bakåt några år, konversationer med min lärare och jag slås av hur otroligt mycket det är som hänt. I mitt inre. Hur han så varsamt har guidat mig när rädslan och funderingar gjort mig stel och liten. När jag läser hans ord igen så svalkas de heta tankarna och smulas sönder. Alla har sin väg att gå. Även den som gjort mig illa. Jag behöver inte fundera på det alls. För hjärtat viskar något annat. Själen är redo och håller mig på min väg. Om jag bara lyssnar. Om det där tunga skynket av besvikelser kan få lyfta och lämna mig en gång för alla så är jag fri. Jag brottas verkligen med olika saker inombords just nu. Samtidigt är det faktiskt en gåva att ha tiden att ta sig igenom. Att inte översvämmas av andra sysslor eller åtaganden.
Så glider solen över himlen och får mig att bara längta ut. Andas. Icke-tänka. Bara vara i stunden och det andra kommer att lösa sig även om det känns som en evighet att ha befunnit sig i karantän som jag gjort i tre månader. Tre månader. En evighet. En kort stund. Allt beror på vad som finns i betraktarens öga. Jag dricker mitt kaffe. Jag går ut. Allt är nog som det ska. Trots min själsliga brottningsmatch.
Ibland kan det kanske kännas som jag omger mig med klyschor och klichéer, ordspråk och goda tankar. Men jag tror på den formen. Jag tror på att bejaka det som för framåt och det som i mina ögon är gott. Men ibland har jag bråttom. För man måste också släppa taget om det som gör ont. Vad det än är. Man måste hela sig själv genom sig själv. Och ibland med hjälp av andra. För min del kan det hjälpa om jag pratar med någon som hör vad jag säger. Eller att jag träffar en arbetskamrat på ICA som bekräftar mig och det jag känner i just det som är min svårighet just nu. Igår gick proppen. Igår öppnade jag ventilen på vid gavel. Eller vad man ska säga. Eller hur jag ska uttrycka mig. Jag grät nästen hela natten. Min näsa är svullen, mina ögonlock tyngda och tjocka och hela mitt ansikte svider. Tårarna är ju så salta. Men det var som allt var tvunget att komma ut. Starten var ett litet banalt gräl mellan min man och mig som sedan lyfte, fick luft och blev en stor svart fågel. Som satte sig i hjärtat. Att ta sig fram till avgrunden är ingen avundsvärd syssla. Att ställa sig vid kanten och titta ner. För precis så kändes det. En Shadowyogalärare i London, John Evans, sa på sin sista workshop i yoga som jag var på för några år sedan, att andlig utveckling gör att man närmar sig sin inre avgrund. Det lät på något vis både svårt och bekant. Inatt var jag där. Kanske slängde jag det sista skalet av identitet och vad jag inte är för att försöka välkomna det som kommer. Kanske har jag aldrig vågat mig så långt fram till kanten tidigare. Och det var bara svart rakt ner. Men med sömnen, min man, tankarna idag, det svarta kaffet och en underbar film så vet jag att jag stod där och stod kvar. Och inget farligt kan hända. Förändring kostar. Att gå fullkomligt hel genom det hela är svårt. Men att komma ut hel är något annat. Jag slötittar på tv och hittar filmen Eat, pray, love. Jag har sett den tidigare och jag har läst boken. Och den må vara full av klyschor och annat men den är också så varm. Jag tycker så mycket om den. Och huvudpersonen sammanfattar det så fint i slutet - Hon pratar om sökandets fysik som hon beskriver som att måste våga lämna allt för att ge sig iväg och hitta inre och yttre sanningar. Väljer man att tro på allt så kan alla vara dina lärare som du möter på vägen. Tar du emot de svåra sanningarna om dig själv så hittar du frid, peace. Peace, låter faktiskt bättre på engelska i mina öron. Någon säger också i början av filmen att ödeläggelse är en gåva för ur detta kan det nya födas. En god vän skrev till mig Shiva is the destroyer. Some things has to breake before the new things can manifest. Och en annan vän sa för ett tag sedan: Det är i motvinden som drakarna lyfter.
Allt det här kokar jag ner i mig själv. Jag har känt mig så på väg, trots min situation men natten visade att jag inte riktigt var där jag ville tro att jag var. Det är inget bakslag. Kanske var jag inte redo att släppa det sista skalet förrän nu? Jag vet inte. Jag vet bara att inatt hände något jag aldrig varit med om tidigare. Nej det var inte skönt. Men jag är igenom. Vad det än ska kallas. Avgrund. Utveckling. Eller helt enkelt en fas. Men förändringen fortgår precis som processen. Jag håller mig till sökandets fysik och försöker att omfamna hela mig. Med allt vad det innebär. Jag vet att den gudomliga gnistan ändå bor i mig. I dig. Förstår du vad jag menar?
Och ja, jag väljer att berätta. Kanske finns det någon som känner igen sig. Som blir lite stärkt av att vi delar resan bara inte just när allt sker. Namasté.
