Tillvarons mjuka gula filter

Åker tåg hem från Stockholm. Molnen hänger tunga men under det mörka finns en märklig gul färg. Intensiv utan att vara knallig. Det gula flyter ner i vattnet och får det att se ut som avigsidan på ett vattrat tyg. Som vågor. Som substans. Och det där gula. Det får mig att stanna i mitt centrum, i mitt hem - min navel. Vi passerar gröna träd som trots att de inte är ljusgröna längre utan mättade, ser de  mjukare ut än i somras. Det är en förändring i luften. Har varit på en fantastisk kurs. Måste smälta allt. Sortera ner allt där det hör hemma. Men just nu idag när jag har helgen i färskt minne så vill jag bara rida på vågen. Vågen av tillförsikt. Vågen av kunskap. Vågen av att träffa likasinnade människor. Och ett alldeles speciellt möte. Hur tillvaron än snirklar sig så ser jag ändå mönstret ibland, när jag höjer mig och låter blicken löpa över hela bilden. Hur mycket det är som sammanfogas. Hur jag tryggt kan vila i det. Hur vackert allt blir i slutänden. När det intensivt gula finns i min kropp, i mitt sinne. Vågen av energi. Åkte på kursen och var trött och slut. Åkte hem och var pigg och energirik. Av allt jag fick av det jag önskat. Åh tillvaron mjukhet. Det gula filtret som flyter i hela mig.

Visst gör det ont när minnen släpper?

Omvälvande. Kan inte använda något annat ord för det som händer just nu i min yoga. Ni vet att jag under tre månader haft egna asanas sedan den långa kursen jag var på i somras. En av dem har verkligen varit tuff, både mentalt och fysiskt. Sjäsligt. När tårna nästan går av i min SuchiKarana. Men när man arbetar med den typen av utmaningar vet säkert ni som yogar att det förändras. Att allt förändras. Till slut. En del dagar har jag gråtit och rullat runt av sorg, utan att förstå vad det hela egentligen har handlat om. Har inte fäst vikt vid vad det kan vara, bara på att få släppa taget om något som gör ont i själen. Och smärtan har stundtals bytt plats med något. När jag kan flytta mitt fokus från onda tår så kan jag sitta längre. Helt enkelt sjunka ner ännu mer. Och annat kommer upp från djupet av mig i samma stund jag kommer längre. Igår hände något. Jag kom i kontakt med ett minne. Ett minne som flöt upp som en kork i vattnet. Och jag delar det med er för jag vill släppa det helt och fullt. Jag vill också skriva om det för er som ibland i kommentarerna undrar över varför det "måste vara så smärtsamt". Ibland. Här kommer min berättelse som jag väljer att dela för jag tror vi har mer gemensamt än vi tror:
   För fem år sedan kom jag in till sjukhuset med svåra magsmärtor och kräkningar. Det visade sig att jag hade gallblåsan fullproppad med gallstenar (knölig och mogen, som min kirurg uttryckte det) och lades in för operation. Eftersom jag var en akut patient så kom min operation utanför ordinarie planerade operationer. Kom in en söndageftermiddag och opererades efter klockan 20 måndag kväll. Kirurgen var helt underbar, berättade och förklarade och kom även efter operationen och såg till mig. Sa att jag var tapper. Han ingav stort förtroende och värme. Narkospersonalen var föredömliga i hur de hanterade allt kring sövningen innan operationen. Men sen.
   Vaknar upp i ett mörker men med många andra patienter runtomkring. Jag har så ont att jag inte kan säga något. Två nattsköterskor försöker få mig att kissa på ett bäcken, jag kan inte prata, kan inte röra mig. Får nästan panik för att det gör så helvetiskt ont. De konfererar sinsemellan, som om jag inte hörde, säger till varandra - men så himla ont kan det väl inte göra? Tänk om hon bara samarbetade. Till slut får jag fram att jag har för ont. De krånglar med mig och försöker få mig på ett bäcken, till slut är jag uppe på bäckenet, kvider av smärta och svimmar stundtals av. Inget händer så de tar bort det och börjar nu bli oroliga. De ringer efter en bakjour, en läkare som säger till dem -ibland kan man få outhärdlig smärta av limmet vi använder när vi limmar bukhinnan vid den här typen av operationer. Den här patienten har det. Då. Men inte förrän då blir jag trodd. Men det blir inte bättre för de tankar i mig smärtstillande gång på gång. Så när morgonskiftet kommer hör jag som i en dimma hur en äldre sjuksköterska säger - men herregud hur mycket har ni tankat i henne? Det resulterar i att den här äldre sköterskan och jag hamnar på ett litet eget rum där hon sitter med mig hela dagen. Jag ligger inne på ett barnrum och jag blir rädd och frågar henne upprepade gånger vad det är som hänt och om hon kan berätta det för mig. Det i sin tur resulterar i att det kommer in en narkossköterska. Han frågar mig om jag vill anmäla dem! Nej säger jag, jag vill bara veta vad som händer, vad ni har gjort med mig. Han fortsätter då och säger att det enda de kan erbjuda i form av smärtlindring är injektioner mellan revbenen. Men jag vill inte ha mer smärtlindring, är så överdrivet påverkad att det känns sjukt. Det är vad de erbjuder mig i form av samtal. En fråga om jag vill anmäla och vilken smärtlindring som återstår. Vilken fattig sjukvård! Vilket fattigt sätt att möta människor. Jag får inte träffa min man, som vid det här laget är jätteorolig, utan han får prata i telefon med sjuksköterskan som sitter hos mig. Framåt kvällningen körs jag äntligen ner till en vårdavdelning men ingen vill prata med mig om vad som hänt. Jag känner mig bara jobbig. Ledsen. Smärtsam. Ligger inne några dagar för att jag får vatten i lungsäcken och syresätter mig dåligt. Till slut kommer jag hem och fem veckor senare är jag på benen. Gömmer det smärtsamma de utsatte mig för. Djupt inne i mig.
   Det här var naturligtvis ett jättejobbigt minne och något jag hållit ifrån mig. Jag inser det nu. Men det är ju över! Men nej, kroppen har inte glömt. Minnet av den fruktansvärda natten har funnits i mig. I huvudet någonstans långt bak. Men framför allt i hjärtat och kroppen. I min träning så släpper jag det nu. Jag är klar med det. Och det gjorde så ont innan det kom till ytan, men nu är det ute. Och att jag för första gången ser vad det är som hållit mig tillbaka i olika saker. Apropå diskussionen om kroppen i tidigare inlägg. Yogan gör mig fri. På ett omvälvande plan. Och jag vill aldrig välja bort den. Kommer aldrig att göra det. Men vägen går ibland via det smärtsamma för att vi ska kunna få bli fria. Visst gör det ont när minnen släpper?

Varför då?

Varför? Varför då? Dessa frågor har präglat mig och mitt liv så mycket. Jag vill veta. Punkt. Sedan jag var barn har jag haft en rastlös vetgirighet. Kan inte beskriva det på något annat sätt. Och jag menar verkligen inget annat än just det jag frågar om. Det finns inga dolda avsikter i frågan.  I Sverige är det ofta så att när man frågar om något som någon sagt eller skrivit så tror folk att man tar illa upp eller blir sårad. Det är ett så märkligt klimat att leva i. Det blir liksom aldrig någon debatt för att alla på sätt och vis är oroliga för att såra någon annan. Bara genom att fråga. Eller påpeka något som väcker en annan fråga. Det vi kallar diskussion är oftast ett sätt att sitta och hålla med varandra.  Jag har svårt att känna mig bekväm i det sättet att vara. För jag frågar alltid för att jag verkligen vill veta. När jag inte förstår. När jag vill gå vidare. Fungerar nog som en evig treåring. När jag är i sammanhang där människor inte är så ängsliga är det så underbart. Man kan till och med vara högljudd utan att någon tar illa vid sig. Att få bara vara den jag är! Som jag längtar efter det. I alla sammanhang. Det kanske är en utopi. Det funkar inte ens helt klockrent här i bloggen. Men jag försöker. Kanske har jag förändrats så mycket att jag inte riktigt kommer ihåg en del koder? Att jag liksom struntar i dem? Nä jag kallar inte mig själv för bitch eller skojar till det på andra sätt. Jag är jag helt enkelt. Jag är inte perfekt. Långt ifrån. Men min ärliga önskan att få veta - den har skapat ovänskap där människor har läst in en slags konflikt. I detta konflikträdda land. Folk äter hellre medicin än talar om vad som trycker eller vad de vill veta. Folk kan till och med sjukskriva sig föratt slippa ta tag i saker. Alla dessa underliggande frågor och tankar. Är det inte skönt om vi känner oss så trygga att vi vågar fråga? Och svara.  Jag jobbar ständigt på att säga saker på ett diplomatiskt sätt men ibland rycks jag med av något och kan bli intensiv. Ska vi ha ett land av beige? Det vi skrattar åt i Jonas Gardells och andra komikers gisslande av oss som folk, står vi ut med det i vardagen också? Med människor som vi hänger med eller skriver med? Jag har en vild sida som jag alltid får tämja. Kanske mycket för att jag är tjej. Kanske inte. Vet inte. Men vet att när jag är för entusiastik eller för frågvis då drar människor sig tillbaka. Frågar om jag är arg, om jag tagit illa upp. Det är så otroligt svårt att känna sig hemma i ett land där människor är så. Jag känner mig alltid hemma på de platser i andra länder där skrattet och diskussionen står högt i kurs. För jag skrattar mycket. Diskuterar mycket. Är inte någonstans en hummande lågmäld yogini. Även om jag i min yoga är dödligt seriös, så finns ju hela jag i alla möjliga sammanhang. Kanske är det det som är yoga mest av allt? Att våga vara sig själv fullt ut. Att veta om att man inte är perfekt men där alla personligheter får finnas? Även min. Som inte är tyst. Som frågar. Vet att det är många som läser här, några hundra varje dag och det gör mig så glad, vad tänker du? Får din personlighet finnas fullt ut och vågar du vara dig själv rakt igenom?

Utan skyddsnät och skämskudde

Det händer så mycket bra saker i mitt liv. Det går snabbt. Jag hänger med. Får förfrågningar från företag om min yoga och handledning i svåra samtal. Det är stort. Arbetet med min bok fortskrider. Träffade min förläggare igår tillsammans med min fotograf. Och bokprojektet rullar på. I helgen skall vi ta en del av bilderna. Det är min man som fotograferar. Förstås. Han är en fantastisk fotograf, men lite extra duktig med yogabilder. Kanske för att han också yogar. Klart är att han kan det han gör för hans hjärta brinner för det. Passionen. Och mitt hjärta bultar extra för min bok. Ja jag vågar säga den meningen nu utan att rodna. Har nog tagit några steg det här sista halvåret. Att våga utan skyddsnät och skämskuddar. Jag gör det som jag vill göra. Oavsett vad andra tycker. Ibland även på vågen av vad andra tycker. Mina vänner och min familj hejar på. Det är så stort. Befriande och arbetsamt på samma gång. Och nej, det har inte varit enkelt men en sådan här dag när mötet från igår finns där och får allt att bli verkligare och jag vet att vi ska ta bilder imorgon, då spritter det i hela mig. Vilken skön helg. Solen står snett och tvätten blåser torr på ingen tid alls. Det sjunger i mitt system. Bra saker händer. Helt enkelt. Ha en fin helg du också!

Bilden är på Emma Balnaves när hon gör karkottasana och tagen av Dan Lindberg

Hålla fast eller släppa?

Det här med att undervisa. Jag känner mig nästan alltid inspirerad när jag står där framme på min matta. Talar ur hjärtat. Planeringen jag har är bara grov, vi arbetar med ryggraden. Punkt. Sedan får dagens grupp och hur människor mår också avgöra vad vi tittar närmare på. Ibland har jag känt mig låst av att ha terminskurser, även om jag tycker det är ett bra sätt att lära ut på. Inte så forcerad takt. Men att ha fasta tider varje vecka ger också. Det kräver saker av mig. Men det tar mig även vidare i min egen undervisning. Helt enkelt. Jag har en grupp som gått hos mig i tre år. Det är rättså länge. Och under den tiden har jag sett människor förändras. På alla sätt och vis. Det är så fantastiskt. När man släpper taget om en föreställning och sitt sätt att vara. När man släpper alla - jag är ju så stel - jag har aldrig kunnat göra en framåtböj - nej jag tror det handlar om mina leder - eller var man nu väljer att lägga sitt fokus. Istället för att släppa. Det är en lång match ibland som man behöver gå med sig själv. Jag har sett några släppa på saker under våren och som går från klarhet till klarhet nu. Det är inspirerande. Det är magiskt. Samtidigt ser jag i andra grupper hur en del verkligen hänger fast vid anatomiska föreställningar om sig själva. Eller hur jag ska uttrycka det. Den processen kan jag inte göra något åt, den sker i varje människa. Jag kan visa på, förklara och hålla kvar. Men jag kan inte göra något åt utvecklingen hos någon. Egentligen. Man blir både en betraktare och en slags "modell" när man undervisar. Men inget mer. Därför är det så viktigt att möta människor där de är. Jag har ju två fantastiska lärare, som ni vet vid det här laget. De gör exakt så. De möter människor där de befinner sig. Det är därför våra asanas ser så otroligt olika ut som vi får på de kurser med individuella asanas. Att ha yogat i nästan 60 år som Zhander har gjort. Vilken hisnande tidsrymd. Och tanken på hur många människor han mött. Undervisat. Och att han ändå kan säga, jag kan inte lära någon någonting egentligen. Det ligger i människan själv. Och ibland blir hans ord extra tydliga för mig. Som igår kväll. När jag ser en människa bara lysa inifrån och ut, trots att det vi gör är oerhört utmanande för henne. För hon har släppt allt det där om vad hon kan och inte. För det har hänt saker i henne. För hon har släppt taget om något. Jag blir ödmjuk och får lite gåshud när jag tänker på vilken enorm process det är att utöva yoga. Att ge sig själv den personliga utvecklingen. Genom snår och hinder. Men också genom lätta promenader och insikter. Nog är det mäktigt att få undervisa och få ge men även ta emot?

Min helg

Den här helgen har varit som balsam. Som mjukgörande invärtes. Som lenhet i mitt trötta system. Älskar hösten. Det är min tid. Men jag har inte smugit in i den, jag har mer störtat in i den. Och fortfarande har det varit varmt. Istället för att längta efter frost och kyla, jo jag gör det ibland, har jag bestämt mig för att stanna fullt ut i det som fortfarande är. Vaknat tidigt men somnat om. Åh hur härligt har det inte varit? Lördag är ofta min yogafria dag eftersom det är Saturnus dag, en bra dag att göra annat på och jag njuter lika mycket av att inte göra en dag, som att göra andra dagar.
   Igår var morgonen fuktig men ändå varm. Gråväder. Gummistövlar och shorts, en bra kombo. Vi bar bort alla trädgårdsmöblerna. Åt lunch på verandan. Sen kom solen. Lite svagt sådär påminnande om sin existens, inget mer. På eftermiddagen stack vi ner till sjön och badade. Så skönt! Så underbart svalkande utan att var kallt. Hela gräsmattan översållad av gula björklöv. Syrénhäcken som börjar skifta till andra färger. Äpplena som är stora och röda. De som fortfarande hänger kvar. Och vi har stannat i det. Jag har varit i det. Kvällen lite fuktig och kyligare, dimman som fortfarande finns i skymning och gryning. Och jag landar. Lite mjukare. I att vara här och nu. Börjar söndagsmorgonen med en stor kopp kaffe med kokosfett och en smoothie. Har gått från gröna drinkar till röda. Mixar avocado med blåbär och hallon. Och ser på en film på förmiddagen. Nästan lite förbjudet när man gör saker på andra tider än man brukar. Går på två-årskalas och ser alla barns enorma utveckling på ett år. Fysiskt. Men mest mognadsmässigt. Små knubbiga armar som kramas. Och jag är i det. Hela vägen. Min helg har varit precis det jag behövde nu. Planeringen inför veckan och annat, den tar jag mig an nu. Och det är också helt ok. Skönt att inte försöka springa ifrån mig själv, skönt att bara stillna ner. Min helg. Hoppas du också haft det skönt.

Full potential

En god vän sa till mig en gång - jag är nog mest rädd för att lyckas. Egentligen. Vad nu det är. Egentligen. Men ändå. Den där känslan av att hjälp, nu går det nästan för bra. Vad kommer att hända nu? Den kanske inte ni delar med mig. Hos mig har den varit levande en stor del av livet. Tyvärr. Den är begränsande och den har format. Självklart handlar det om uppväxt och olika tider. Olika generationer får olika budskap till sig. Det är jag övertygad om. Och som vanligt, allt är generellt, men ni förstår säkert vad jag menar? Men jag har mer och mer släppt den. Inte helt, men jag jobbar på det. När jag känner att jag har flyt, kan en del av mig bromsa och på något sätt bana väg för att jag inte ska landa så hårt om och när det går åt skogen. När det jag drömmer om visar sig vara en platt bit där jag framför mig sett en tredimensionell skapelse. Men kraven på mig själv är sänkta. Toleransen mot mig själv är större. Kärleken till mig själv är stor. Men ändå. Den där flisan av något som borrar sig in i pannbenet, i tanken och vidare. När det gäller andra har jag aldrig tänkt så. Märkligt eller hur? Jag vet att yogan och allt som följt med den och som spridit ringarna på min tillvaros vatten har suddat ut och skopat bort. Jag tränar mig i att vara i min fulla potential. Hela tiden. Min nya chef har det som ledord. Och hon lever så också. Hon berömmer, peppar, tydliggör och börjar forma en verksamhet där vi som medarbetare har ett huvudansvar för vårt jobb, medan hon coachar och leder. Det är så befriande. Och det leder också tankarna tillbaka till mig själv. Jag vill självklart vara i full potential. Inte känna att dimman i mitten av mig skall begränsa.
   När jag går i mina sandaler i gräset så blir fötterna lätt fuktiga av gräset. Jag tar ett äpple som fallit och biter i det. Äter sällan äpplen, men mina egna är fantastiska. Det syrliga och saftiga får alla smaklökar att ställa sig på rad. Jag hittar några dagstidningar i brevlådan. Morgnarna har varit för snabba för läsning. Jag ser dimman lätta och glida upp. På något sätt mitt i tillvaron. Mitt i. Och jag tänker att den där dimman den lättar för att jag skall vara i min fulla potential. Den begränsar inte, den är på väg att frigöra sig. Hur tänker du? Är du i din fulla potential? Och framför allt vågar du vara där? Det är självklart lite skrämmande med fritt. Men också krävande. Eller?

Mitt sanna jag

Jag har varit i Berlin. På yogakurs. Solen har dånat och staden var stor. Återsett vänner jag inte sett på flera år. Varit i tysta kvarter med träd i långa rader. Fikat utomhus med många koppar kaffe. Yogat i en sval ljus lokal med teglet i böljande vågor i taket. Nyskurade golv att fästa fötterna på. Den lågmälda intensiva kunskapen som tränger igenom tankens brus. Nej det går inte att beskriva mer än ganska ytligt. Något jag snuddat vid inombords, visar sig i glimtar. My true self. Mitt sanna jag. Där gränsen går i yogan, där börjar jag. Min form. Så klart. Så svårt.
   Att arbeta med sitt inre via det yttre. Vilken enorm sammanblandning det blir i vår del av världen. Sammanblandning och märkligheter. Nej det är ju inte någon träning i den fysiska bemärkelsen även om det sker fysiskt. Kanske har vi svårt att greppa det som handlar om en kultivering inombords. Men inte bara andligt och själsligt utan även om den fysiska kroppen. Som egentligen är materia och förstörbart. Tvärtom mot det andliga. Kroppen som förfaller och bygger upp sig igen. Men via kroppen in till det som är det sanna jaget. Det autentiska. Läser om träning och yoga på alla möjliga och omöjliga ställen och ju mer jag läser, ju mer konfunderad blir jag. Vad är det egentligen jag gör? Hemma på mitt golv? I mina olika utmaningar? Är det något jag gör för att få definierade muskler? ett bra sexliv? en smal kropp? Myten om yogakroppen, den har verkligen satt krokben. Framför allt för unga människor som sett en filmsnutt som rullat runt i sociala medier  då och då. En ung atletisk vacker kvinna som yogar i svarta underkläder. I sängen bakom henne ligger en man och sover. Och den är så listigt utformad. Den väcker känslan hos många människor att tro att bara du yogar så kommer din kropp att se ut så där. Men nej. Det fungerar ju inte så. Och sedan hela konceptet med kvinnors kroppar. Hur de ska se ut, vad de än sysslar med. Det gör mig trött. Nästan lite illamående. Och när det sker i yogans kostym blir det rent av frånstötande för mig. Nej jag tycker inte att det är okay någonstans. Faktiskt.
   Mina lärares kroppar är harmoniska. De kan göra komplicerade övningar utan ansträning. Nej de har definitivt inte valt ut en muskelgrupp och tränat den, det är ett så infantilt sätt att behandla kroppen på i mina ögon. Ja jag vet, många kopplar ihop det ena med det andra. För mig är det befängt. Kroppen vi bor ska vi självklart vårda. Sköta om. Men inte dyrka. När jag har en lärares svala röst som förklarar sambanden mellan olika rörelser, olika blockeringar och hur det ser ut i olika kroppar, då försvinner allt kring hur något ser ut. Fram träder rörelsen med tydlighet. Rörelsen som är sprungen ur energi, som blir energi. Är det någon som förstår jag jag försöker säga? När allt det andra är avskalat. Autentiskt. In till kärnan av oss själva. När allt det andra är förstört, då är det just det som är kvar. Och ja, den där kvinnan i de svarta underkläderna, det visade sig vara en annons för just underkläder. Kvinnan, visar sig vara en kvinna som tränar hela dagarna och som har väldefinierade muskler som hon gärna visar utan kläder också, för allt som kan sälja. Det är ungefär så långt man kan komma från mig och min yoga. Hittar det här och jag känner hur hela jag törstar efter den här typen av inlägg.
http://bodydivineyoga.wordpress.com/2012/01/24/yoga-body-the-conspiracy/

Bilden överst är lånad från samma blogg som länken går till.

Räkna eller inte räkna

Min svåra asana. Samasoochi. Jag gör den varje dag. V A R J E. Om jag inte gör något annat så gör jag den. De dramatiska tårflöden som den orsakade i början är borta nu. Vet inte om jag sköljt rent alla tårar från mitt system, men just nu är det nog så. Jag gör några omgångar med den. Måste vila mig i balasana, barnet, för att skona fötterna emellan. Och jag har räknat. Noga. Igår satt jag på hälarna. Stadigt. Faktiskt. Hamnade i något slags gränsland.
   Sitter. Sjunker ner på hälarna. Gör mina vridningar. Vrider. Vrider. Och upptäcker att jag inte räknar mina "rundor". Det är en sådan ofantlig seger för mig. För det är sinnet som räknar. Som får mig att tänka - inte ett varv till - fast orken och tålamodet finns. Jag gör. Punkt. Och jag vet att det är fler än tre rundor, för det märker jag på mina vitnande tår som står rakt upp när jag är klar. Men att stanna. Utan att kollapsa. Utan att räkna. Ja jag vet, ibland behöver man räkna. Men väldigt många gånger behöver man inte det. För mig är det en utmaning att våga låta bli helt enkelt. Och jag fortsätter. Nu börjar det kännas spännande. Vart ska den här utmaningen ta mig? Vilken resa jag gör! Vilken kunskap min lärare har. Vilken envis människa jag är. I det här läget är det min tillgång. Eller som någon skrev i en vacker kommentar till mig, att jag har mod att tåla. Dit har yogan tagit mig efter 13 års utövande. Tänk 13 år till! Tänk alla utmaningar som finns där som ett pärlband av växande. Är det inte fantastiskt? Och att vägen till att må bra går via det som inte känns bra någonstans. När man börjar. Men allt förändras. Räkna eller inte räkna?

Kan

En dag med en tvååring. En dag med skratt, infall och omöjligheter som hela tiden testas. En dag med fniss åt det mesta och modighet som en självklarhet. Och självpeppande. L, mitt lilla barnbarn som bara har en vecka kvar tills hon faktiskt fyller 2 år, hon är en kapsel av livskraft. Hon personifierar det vi andra strävar till, på tusen olika sätt. Hon kastar sig ut i ruschkanan och skriker av förtjusning och den där rushen man får när man vågar - den gör henne oövervinnerlig på ett sätt. Varje gång hon åkt nerför kanan så säger hon - kan. Inget mer. Bara det. Kan. Och allt hon gör under dagen som är nytt för henne och som hon ändå testar och för det mesta klarar av så kommer det där ordet igen - kan!  Glädjen i hela den lilla kroppen. I ögonen. I armarna och benen. I magen och ryggen. Och jag tar det verkligen in i mig. På riktigt. Att säga det till sig själv varje gång man besegrar något eller tar sig vidare. KAN. Det räcker ju. Önskar alla en dag med en liten unge då och då, det är en ynnest. Ju mindre ju klokare på något vis. Tänker också på att vi präglar det mesta innan tre års ålder i vår kropp och våra mönster, fick en dag med en tvååring!