Mitt sanna jag

Jag har varit i Berlin. På yogakurs. Solen har dånat och staden var stor. Återsett vänner jag inte sett på flera år. Varit i tysta kvarter med träd i långa rader. Fikat utomhus med många koppar kaffe. Yogat i en sval ljus lokal med teglet i böljande vågor i taket. Nyskurade golv att fästa fötterna på. Den lågmälda intensiva kunskapen som tränger igenom tankens brus. Nej det går inte att beskriva mer än ganska ytligt. Något jag snuddat vid inombords, visar sig i glimtar. My true self. Mitt sanna jag. Där gränsen går i yogan, där börjar jag. Min form. Så klart. Så svårt.
   Att arbeta med sitt inre via det yttre. Vilken enorm sammanblandning det blir i vår del av världen. Sammanblandning och märkligheter. Nej det är ju inte någon träning i den fysiska bemärkelsen även om det sker fysiskt. Kanske har vi svårt att greppa det som handlar om en kultivering inombords. Men inte bara andligt och själsligt utan även om den fysiska kroppen. Som egentligen är materia och förstörbart. Tvärtom mot det andliga. Kroppen som förfaller och bygger upp sig igen. Men via kroppen in till det som är det sanna jaget. Det autentiska. Läser om träning och yoga på alla möjliga och omöjliga ställen och ju mer jag läser, ju mer konfunderad blir jag. Vad är det egentligen jag gör? Hemma på mitt golv? I mina olika utmaningar? Är det något jag gör för att få definierade muskler? ett bra sexliv? en smal kropp? Myten om yogakroppen, den har verkligen satt krokben. Framför allt för unga människor som sett en filmsnutt som rullat runt i sociala medier  då och då. En ung atletisk vacker kvinna som yogar i svarta underkläder. I sängen bakom henne ligger en man och sover. Och den är så listigt utformad. Den väcker känslan hos många människor att tro att bara du yogar så kommer din kropp att se ut så där. Men nej. Det fungerar ju inte så. Och sedan hela konceptet med kvinnors kroppar. Hur de ska se ut, vad de än sysslar med. Det gör mig trött. Nästan lite illamående. Och när det sker i yogans kostym blir det rent av frånstötande för mig. Nej jag tycker inte att det är okay någonstans. Faktiskt.
   Mina lärares kroppar är harmoniska. De kan göra komplicerade övningar utan ansträning. Nej de har definitivt inte valt ut en muskelgrupp och tränat den, det är ett så infantilt sätt att behandla kroppen på i mina ögon. Ja jag vet, många kopplar ihop det ena med det andra. För mig är det befängt. Kroppen vi bor ska vi självklart vårda. Sköta om. Men inte dyrka. När jag har en lärares svala röst som förklarar sambanden mellan olika rörelser, olika blockeringar och hur det ser ut i olika kroppar, då försvinner allt kring hur något ser ut. Fram träder rörelsen med tydlighet. Rörelsen som är sprungen ur energi, som blir energi. Är det någon som förstår jag jag försöker säga? När allt det andra är avskalat. Autentiskt. In till kärnan av oss själva. När allt det andra är förstört, då är det just det som är kvar. Och ja, den där kvinnan i de svarta underkläderna, det visade sig vara en annons för just underkläder. Kvinnan, visar sig vara en kvinna som tränar hela dagarna och som har väldefinierade muskler som hon gärna visar utan kläder också, för allt som kan sälja. Det är ungefär så långt man kan komma från mig och min yoga. Hittar det här och jag känner hur hela jag törstar efter den här typen av inlägg.
http://bodydivineyoga.wordpress.com/2012/01/24/yoga-body-the-conspiracy/

Bilden överst är lånad från samma blogg som länken går till.