Full potential

En god vän sa till mig en gång - jag är nog mest rädd för att lyckas. Egentligen. Vad nu det är. Egentligen. Men ändå. Den där känslan av att hjälp, nu går det nästan för bra. Vad kommer att hända nu? Den kanske inte ni delar med mig. Hos mig har den varit levande en stor del av livet. Tyvärr. Den är begränsande och den har format. Självklart handlar det om uppväxt och olika tider. Olika generationer får olika budskap till sig. Det är jag övertygad om. Och som vanligt, allt är generellt, men ni förstår säkert vad jag menar? Men jag har mer och mer släppt den. Inte helt, men jag jobbar på det. När jag känner att jag har flyt, kan en del av mig bromsa och på något sätt bana väg för att jag inte ska landa så hårt om och när det går åt skogen. När det jag drömmer om visar sig vara en platt bit där jag framför mig sett en tredimensionell skapelse. Men kraven på mig själv är sänkta. Toleransen mot mig själv är större. Kärleken till mig själv är stor. Men ändå. Den där flisan av något som borrar sig in i pannbenet, i tanken och vidare. När det gäller andra har jag aldrig tänkt så. Märkligt eller hur? Jag vet att yogan och allt som följt med den och som spridit ringarna på min tillvaros vatten har suddat ut och skopat bort. Jag tränar mig i att vara i min fulla potential. Hela tiden. Min nya chef har det som ledord. Och hon lever så också. Hon berömmer, peppar, tydliggör och börjar forma en verksamhet där vi som medarbetare har ett huvudansvar för vårt jobb, medan hon coachar och leder. Det är så befriande. Och det leder också tankarna tillbaka till mig själv. Jag vill självklart vara i full potential. Inte känna att dimman i mitten av mig skall begränsa.
   När jag går i mina sandaler i gräset så blir fötterna lätt fuktiga av gräset. Jag tar ett äpple som fallit och biter i det. Äter sällan äpplen, men mina egna är fantastiska. Det syrliga och saftiga får alla smaklökar att ställa sig på rad. Jag hittar några dagstidningar i brevlådan. Morgnarna har varit för snabba för läsning. Jag ser dimman lätta och glida upp. På något sätt mitt i tillvaron. Mitt i. Och jag tänker att den där dimman den lättar för att jag skall vara i min fulla potential. Den begränsar inte, den är på väg att frigöra sig. Hur tänker du? Är du i din fulla potential? Och framför allt vågar du vara där? Det är självklart lite skrämmande med fritt. Men också krävande. Eller?