Hålla fast eller släppa?

Det här med att undervisa. Jag känner mig nästan alltid inspirerad när jag står där framme på min matta. Talar ur hjärtat. Planeringen jag har är bara grov, vi arbetar med ryggraden. Punkt. Sedan får dagens grupp och hur människor mår också avgöra vad vi tittar närmare på. Ibland har jag känt mig låst av att ha terminskurser, även om jag tycker det är ett bra sätt att lära ut på. Inte så forcerad takt. Men att ha fasta tider varje vecka ger också. Det kräver saker av mig. Men det tar mig även vidare i min egen undervisning. Helt enkelt. Jag har en grupp som gått hos mig i tre år. Det är rättså länge. Och under den tiden har jag sett människor förändras. På alla sätt och vis. Det är så fantastiskt. När man släpper taget om en föreställning och sitt sätt att vara. När man släpper alla - jag är ju så stel - jag har aldrig kunnat göra en framåtböj - nej jag tror det handlar om mina leder - eller var man nu väljer att lägga sitt fokus. Istället för att släppa. Det är en lång match ibland som man behöver gå med sig själv. Jag har sett några släppa på saker under våren och som går från klarhet till klarhet nu. Det är inspirerande. Det är magiskt. Samtidigt ser jag i andra grupper hur en del verkligen hänger fast vid anatomiska föreställningar om sig själva. Eller hur jag ska uttrycka det. Den processen kan jag inte göra något åt, den sker i varje människa. Jag kan visa på, förklara och hålla kvar. Men jag kan inte göra något åt utvecklingen hos någon. Egentligen. Man blir både en betraktare och en slags "modell" när man undervisar. Men inget mer. Därför är det så viktigt att möta människor där de är. Jag har ju två fantastiska lärare, som ni vet vid det här laget. De gör exakt så. De möter människor där de befinner sig. Det är därför våra asanas ser så otroligt olika ut som vi får på de kurser med individuella asanas. Att ha yogat i nästan 60 år som Zhander har gjort. Vilken hisnande tidsrymd. Och tanken på hur många människor han mött. Undervisat. Och att han ändå kan säga, jag kan inte lära någon någonting egentligen. Det ligger i människan själv. Och ibland blir hans ord extra tydliga för mig. Som igår kväll. När jag ser en människa bara lysa inifrån och ut, trots att det vi gör är oerhört utmanande för henne. För hon har släppt allt det där om vad hon kan och inte. För det har hänt saker i henne. För hon har släppt taget om något. Jag blir ödmjuk och får lite gåshud när jag tänker på vilken enorm process det är att utöva yoga. Att ge sig själv den personliga utvecklingen. Genom snår och hinder. Men också genom lätta promenader och insikter. Nog är det mäktigt att få undervisa och få ge men även ta emot?