Räkna eller inte räkna

Min svåra asana. Samasoochi. Jag gör den varje dag. V A R J E. Om jag inte gör något annat så gör jag den. De dramatiska tårflöden som den orsakade i början är borta nu. Vet inte om jag sköljt rent alla tårar från mitt system, men just nu är det nog så. Jag gör några omgångar med den. Måste vila mig i balasana, barnet, för att skona fötterna emellan. Och jag har räknat. Noga. Igår satt jag på hälarna. Stadigt. Faktiskt. Hamnade i något slags gränsland.
   Sitter. Sjunker ner på hälarna. Gör mina vridningar. Vrider. Vrider. Och upptäcker att jag inte räknar mina "rundor". Det är en sådan ofantlig seger för mig. För det är sinnet som räknar. Som får mig att tänka - inte ett varv till - fast orken och tålamodet finns. Jag gör. Punkt. Och jag vet att det är fler än tre rundor, för det märker jag på mina vitnande tår som står rakt upp när jag är klar. Men att stanna. Utan att kollapsa. Utan att räkna. Ja jag vet, ibland behöver man räkna. Men väldigt många gånger behöver man inte det. För mig är det en utmaning att våga låta bli helt enkelt. Och jag fortsätter. Nu börjar det kännas spännande. Vart ska den här utmaningen ta mig? Vilken resa jag gör! Vilken kunskap min lärare har. Vilken envis människa jag är. I det här läget är det min tillgång. Eller som någon skrev i en vacker kommentar till mig, att jag har mod att tåla. Dit har yogan tagit mig efter 13 års utövande. Tänk 13 år till! Tänk alla utmaningar som finns där som ett pärlband av växande. Är det inte fantastiskt? Och att vägen till att må bra går via det som inte känns bra någonstans. När man börjar. Men allt förändras. Räkna eller inte räkna?