Det händer så mycket bra saker i mitt liv. Det går snabbt. Jag hänger med. Får förfrågningar från företag om min yoga och handledning i svåra samtal. Det är stort. Arbetet med min bok fortskrider. Träffade min förläggare igår tillsammans med min fotograf. Och bokprojektet rullar på. I helgen skall vi ta en del av bilderna. Det är min man som fotograferar. Förstås. Han är en fantastisk fotograf, men lite extra duktig med yogabilder. Kanske för att han också yogar. Klart är att han kan det han gör för hans hjärta brinner för det. Passionen. Och mitt hjärta bultar extra för min bok. Ja jag vågar säga den meningen nu utan att rodna. Har nog tagit några steg det här sista halvåret. Att våga utan skyddsnät och skämskuddar. Jag gör det som jag vill göra. Oavsett vad andra tycker. Ibland även på vågen av vad andra tycker. Mina vänner och min familj hejar på. Det är så stort. Befriande och arbetsamt på samma gång. Och nej, det har inte varit enkelt men en sådan här dag när mötet från igår finns där och får allt att bli verkligare och jag vet att vi ska ta bilder imorgon, då spritter det i hela mig. Vilken skön helg. Solen står snett och tvätten blåser torr på ingen tid alls. Det sjunger i mitt system. Bra saker händer. Helt enkelt. Ha en fin helg du också!Bilden är på Emma Balnaves när hon gör karkottasana och tagen av Dan Lindberg
Härligt härligt & heja heja! Har tänkt en del på förra inlägget, känner igen det såväl från ashtangatiden då vi jobbade med asanas på ett annat sätt. Nu i kundaliniyogan blir det något helt annat då man inte jobbar i positioner nästan alls utan i repeterande övningar. Kram!
SvaraRaderaTack och tack!
SvaraRaderaDin tanke kring mitt förra inlägg förstår jag inte riktigt måste jag erkänna. Ser du inte utvecklingen i dina elever för att ni yogar annorlunda inom Kundalini jämfört Ashtangayogan? Vägen till att gå vidare och möta sina gränser tycker jag att du beskriver ganska ofta i din blogg och det är det jag menar här också. Oavsett yogastil. Hur vet du vad ni ska jobba med härnäst om inte gruppen eller eleven visar vägen så att säga? Vad är det då som styr? Nu blev jag väldigt konfunderad. Berätta gärna mer hur du ser på utvecklingen när man undervisar och hur du möter dina elever.
Kram
Oj jag hoppas du inte tog det som kritik. Jag mindes såväl mina egna & mina elevers tankar om begränsningar i kroppen. Det var positivt att jobba med det. Kan sakna det ibland även om min väg är en annan nu. Naturligtvis ser jag utvecklingen hos mina elever men jag tänker aldrig på min kropps begränsningar längre (mer än en ond vänsterhöft). Jag blev glad av ditt inlägg och det fanns med mig i tanken flera dagar. Kram
RaderaNej varför skulle jag ta det som kritik? Jag frågade bara vidare. För kroppen och sinnet är det man arbetar med i yogan, som jag ser det och jag blev lite paff av dina ord. Och att du aldrig tänker på din kropps begränsningar, kanske beror det på att du inte längre gör övningar där du kommer i kontakt med dem? Det jag menade med mitt inlägg var jag ser på själva undervisandet men även på inlärningen. Oavsett yogastil. Att det kan man ta med i vad som helst, en som kommenterade kände igen det från sin dansundervisning. Tänket. Sedan tänker jag lite vidare på hur du ibland beskriver yrsel, dålig självkänsla, ont i axeln, skakningar och annat som säkert hänger ihop med din yoga och vad som kommer till ytan. I kroppen. Den tror jag att vi kommer att relatera till så länge vi lever i den. Så ärligt, jag förstår inte riktigt hur det går till det som du beskriver. Men jag tar det inte som kritik någonstans, hoppas inte du heller gör det när jag är så envis och fortsätter fråga :)
RaderaVissa saker tar många ord att förklara. Tid och ork som jag inte riktigt har just nu. Det är klart att jag känner av min kropps begränsningar tex när jag jobbar i armhuggningar blir jag väldigt trött i armarna. Men när jag gjorde ashtangayoga i 8 år så visste jag att vissa rörelser skulle jag nog aldrig bemästra pga mina höfter som har en del låsningar. Mina fina yogalärare uppmuntrade naturligtvis och du vet do your practice and all is coming. I kundaliniyogan har jag aldrig någonsin tänkt att jag inte skulle klara av någon rörelse. Jag bedömder aldrig mina ställningar överhuvudtaget då man inte jobbar med linjering på det sättet. Men jag vill inte ha ashtangan ogjord alls. Den har gett mig otroligt mycket och många fina yogavänner som jag har kvar. I kundaliniyogan är jag ingen expert för jag är inte utbildad lärare bara utövare. En tacksam sådan♥
RaderaTack för ditt svar. Men jag bedömer inte heller det jag gör. Det är långt ifrån yoga som jag ser det. Däremot hamnar man lätt i det facket när det är saker man inte orkar. Vad de än består av. Kanske är det att hålla armar eller en viss typ av andning eller vad som helst. Min tes är att så länge vi yogar i kroppen så kommer den att ge sig till känna på olika sätt. Oavsett vilken yoga vi utför. Sedan tror jag att olika typer av yoga verkar passa olika typer av människor. I olika stadier i livet. Jag har t ex en del elever som kommer från Kundaliniyoga men som tyckt det varit för hårt och tufft känslomässigt. Som visat sig i kroppen. Jag jobbar inte med linjering, det kan jag inget om, jag har aldrig utövat Ashtanga yoga. Shadowyoga är något helt annat. Det jag funderade över var nog att du jämförde två olika stilar som det jag utövar och Ashtangan, och jag tror inte de har mycket gemensamt alls. Men själva inlägget handlade egentligen om hur man ser på undervisning och på sig själv som lärare :)
RaderaNu har jag inte läst inlägget igen. Men det jag blev påmind om var att jag aldrig släppte det jag kan eller inte kan i min ashtangaträning. Jag fastnade nog lite i det jag inte kunde. Det blev belyst i ditt inlägg. Sen kunde jag säga till mina elever att det inte alls hade för korta armar eller vad de nu kom på för orsak att inte klara av en asana. Men jag kom aldrig själv riktigt över mina begräsningar trots att jag tränade lång tid. Som sagt svårt att beskriva saker i få ord.. och inlägget kanske väckte saker i mig som det egentligen inte handlade om. Ska nog läsa mer noggrant innan jag kommenterar fortsättningsvis.
RaderaTack för din ärlighet och att du tar dig tid. Jag uppskattar det verkligen! Kanske är det så att saker väcks fast man inte tror det eller vill det? Men när man gör som du och tittar in i sig själv, då blir det fruktsamt. För mig. Och jag inser att den yogastil jag tränar, den skriver jag aldrig riktigt om. Det kommer ett inlägg om det sen!
RaderaJag är glad för din skull, så härligt att läsa "att våga utan skyddsnät och skämskudde". Dina ord ingjuter styrka och livsglädje i mig, tänker på många saker där det är befriande att våga, att ta steg, för att jag själv vill och kan.
SvaraRaderaNyfiken på din bok.../Varma hälsningar.
Tack vad glad jag blir!
RaderaLycka!
SvaraRaderaLycka!
RaderaAhh, det är ju där man vill vara. Mitt i flödet! Grattis!
SvaraRaderaExakt! Tack!
Radera