Varför?

Sista dagarna är över. Hemma igen. Sinnet fullt av frid. Kroppen mör men nöjd. Jag har sagt det tusen gånger och jag säger det tusen gånger igen. Man behöver gå kurs ibland för att öppna sina olika nivåer. Man behöver en varsam guide. Man behöver så mycket som man i den bästa av världar tycker att man kan själv. Hur skulle det gå till? Ärligt talat? Och att ladda ner saker från youtube - det är så långt från mig man kan komma. Att titta på något för att bli inspirerad - självklart! Men att yoga till... Ärligt talat. Varför så bråttom med att göra saker. Varför? Varför hitta saker som man TROR att man behöver.
    Min andliga sida behöver näring på ett sätt som jag inte kan tillgodose fullt ut själv i yogan. Kunskapen. Hur ska den förmedlas om inte av en lärare? Varje gång jag varit på kurs och kommer hem så häpnar jag över utbudet som sköljs över oss av olika sorters yoga. Olika delar hopsatta av någon kreativ person. Positioner byter namn. Yogan byter namn. Man tar bort sanskritnamnen, namn som har inneboende information i sig. Det är sorgligt. Den urgamla visheten - den som  kommer av långt utövande av den som lär ut. Jo. Jag tror verkligen det. Man kan vara både flexibel och smart. Men det har inget med det andliga i yogan att göra. Egentligen. Hur ska man hitta dit om man inte har någon att fråga?
   Jag har skrivit om det här flera gånger. Men nu känns det extra viktigt. Kanske för att jag får så enormt mycket när går kurs. Varsamheten med sig själv. Jag har utövat yoga i 13 år. De första 6 åren var som en motorcrossbana av önskningar om olika asanas, om att tänka ut vad man kan göra själv, om att vilja göra. Men mest av att inte förstå. Helt enkelt.  Sedan kom skadorna. Insikterna som var svårköpta. Kostade mycket. Jag tror inte jag är ovanlig. Jag tror att jag delar det med många. Varför stå på huvudet? Ärligt - varför varför varför? Och inte något skräp om att se tillvaron upp och ner. Herregud, det är väl bara att sitta och vända huvudet upp och ner om det är det det handlar om? Tänk istället på hur få som kan stå ordentligt. På sina fötter. Sitta ordentligt. Ligga ordentligt. Sova. Äta. Gå på toaletten. Det måste ändå vara det första steget. Varför hoppa på det andra när man inte är redo?
   Min dotter har en vän som gick på yoga och stod på huvudet och skadade nacken. Nej hon blev inte förlamad som tur var. Men det kunde gått så illa. Och hade hon yogat länge? Nej, en termin eller så. Och kunde hennes lärare något om varför de skulle stå på huvudet? Nej uppenbarligen inte! Det verkar som förväxlingen mellan träning och yogautövande blir större och större. Man pratar om att komplettera sin yogaträning med annan träning. Om man vänder lite på det - att utöva sin andlighet - behöver den någon komplettering av någon fysisk träning? Att lära sig de första stegen på yogans stig, skulle de behöva någon sport av någon form? Vad skulle det i så fall vara? I sina vardagsklokheter från yogan i samvaron med andra och sig själv. Nog kan vi väl skilja på vad som är vad, vi som utövar yoga? Eller? Och missförstå mig för all del rätt - jag tycker inte att det är fel med sport. Puh. Behövde få det ur mig. Det vara bara det. Nu är jag hemma igen.