En skön helg med lite av allt. Att hinna med det lilla i tillvaron. Inga stora planer. Inga projekt. Bara vanlig tillvaro. Jag har en god vän som hade öppet hus tillsammans med en mängd andra människor där de bor på landet. Ett arrangemang med utställningar och aktiviteter som pågått några år den här tiden på året. Tidigare har jag aldrig lyckats pricka in det. Men nu. Och vi satt där och hann med. Lite allt möjligt. Pratade. Fikade.
Och jag har haft en dotter hemma för att hon skulle på bröllop. Så härligt att höra henne sjunga och göra sig i ordning för festen. Hon skulle hålla tal och både prata och sjunga. Hjärtat svällde lite av stolthet när hon provläste och sjöng talet för mig. Jag blev rörd. Och förvånas än en gång över att barnen är vuxna. Hela vägen. Och vi hann med varandra. Halva natten till fredagen satt vi där och hann med. Pratade och fnissade. Så glad över att det vi hade när de var små finns kvar hela vägen nu också. Det är livsnerven för mig. Familjen. Skjutsade sedan henne och hennes finklädda vänner till bröllopet. Ni vet. En sådan magisk kväll. Med ett soldis som kändes så gult som från ett 50-talskort. Och jag körde sakta hem. Rågfälten helt gula. Också. Hemma ensam på kvällen orkade jag inte se något på TV. Bara satt på verandan och hann med mig själv. Jag är här nu. Och det var så skönt. Stillsamt. Hinna tänka mina egna tankar till punkt. Hinna med.
Och jag har haft en dotter hemma för att hon skulle på bröllop. Så härligt att höra henne sjunga och göra sig i ordning för festen. Hon skulle hålla tal och både prata och sjunga. Hjärtat svällde lite av stolthet när hon provläste och sjöng talet för mig. Jag blev rörd. Och förvånas än en gång över att barnen är vuxna. Hela vägen. Och vi hann med varandra. Halva natten till fredagen satt vi där och hann med. Pratade och fnissade. Så glad över att det vi hade när de var små finns kvar hela vägen nu också. Det är livsnerven för mig. Familjen. Skjutsade sedan henne och hennes finklädda vänner till bröllopet. Ni vet. En sådan magisk kväll. Med ett soldis som kändes så gult som från ett 50-talskort. Och jag körde sakta hem. Rågfälten helt gula. Också. Hemma ensam på kvällen orkade jag inte se något på TV. Bara satt på verandan och hann med mig själv. Jag är här nu. Och det var så skönt. Stillsamt. Hinna tänka mina egna tankar till punkt. Hinna med.
Som att tiden står still på ett nödvändigt, skönt sätt. Det är sannerligen ingen kliché att vi behöver vänta in själen. Kram och tack för augustigula, poetiska rader.
SvaraRaderaNej precis. Tack för din kommentar. Har förstått att det varit svårt att kommentera hos mig, så det värmer att se någon som lyckas :) Kram!
RaderaNågot jag behöver öva på. Verkligen öva på.
SvaraRaderaEller hur? Något vi alla behöver tror jag faktiskt!
Radera