På väg med min dröm

På väg. Min dröm växer sig lite kraftigare hela tiden. Och just nu tänker jag så här -  Parallella processer sker nästan överallt har jag upptäckt. Eller går att härröra till olika stadier i livet på olika vis. Om ni förstår hur jag tänker? Min bok. (Hjälp, bara att skriva det känns lite overkligt) Processen med att skriva är som ett liv. På något vis. Min baby är mitt manus. Och jag har varit hemlig, lite sådär man är i början av en graviditet. Sedan när babyn kom, när manuset var klart kändes det stort att få berätta. Nu är jag någonstans i tonåren kring processen - jag känner mig övermodig ena dagen för att nästa dag känna mig skör och liten. Från tanken att många vill läsa till tanken att ingen vill läsa är det stort, men det tankehoppet går fort. För fort. Jag längtar tills jag är i mitt vuxna stadium. Där jag inte går under för att människor kanske inte gillar den eller ens läser den till att ta fram känslan av att det är är en del av mig, jag står för den hela vägen fram och tillbaka. Kanske blir det så när man gör något som är personligt och nära? När man ger sig ut på okänd mark, trampar nya stigar och inte vet riktningen riktigt. Den där parallella tanken kring födsel och något som växer och får liv och till slut står på egna ben. Som jag tänker att den ska. Ikväll ska vi planera för de bilder som är kvar att tas. Klä babyn ordentligt helt enkelt. Och jag vill ju bara göra det här hela tiden! Tänk att få göra det. Att kasta ut sina önskningar och leva efter tanken att de förverkligas. Tja, jag gör så gott jag kan. jag är på väg. Hur gör du? Har du någon dröm som du vill förverkliga men nästan inte törs prata om? Kanske är det allra första steget, att prata om det och slänga upp sina tankar och drömmar? Vad det än handlar om, för det spelar ingen roll, det måste ju ligga i hjärtat. Är du också på väg?