Ofta har jag känt mig för mycket. Som en person som är lite för mycket. Skrattar för högt. Har åsikter. Är rak. Vågar ställa obehagliga frågor. Även till vänner som ibland har tyckt att vänskap ska vara "okomplicerad även när den är komplicerad" - va det nu betyder. Jag tolkar det som att du får komma nära, men inte för nära. Jag vet faktiskt inte hur man gör det. Hur man håller sig på behörigt avstånd när vi pratar om vänskap. Jag fattar inte heller att vänskap ser ut så för en del. Yta. Jag är inte en person som inte vet var gränser går, tvärtom, men jag vågar vara obekväm. När jag är nära. Och ja, det är yogan som fört mig in till mig själv. Som rivit ner skalen. Som struntar i ytan. Som vill något annat.
När jag är i yogasammanhang, på kurser och träffar människor som är dedikerade till sin yoga, då är det aldrig svårt att vara jag. Tvärtom. Det är hur enkelt som helst. Även om vi pratar om det som gör ont. Det som smärtar. För vi delar mer än vi förstår ibland. Vi vågar visa oss som vi är. Naket. Okomplicerat egentligen. Och om någon ställer en personlig fråga finns det allt att vinna ur svaret. Jag tror bara att rädslan gör oss stumma ibland, vi lägger benen på ryggen och tänker - jag vill ju ha en okomplicerad relation! Men när vi visar oss, då gör vi oss sårbara och när vi delar så blir vi stärkta. Det är min bild. Likadant är det med bloggen. När jag skriver om saker som står mig nära så väger jag mina ord extra mycket, mest för att jag inte vill skrämma bort någon, men även för att jag vill ha dialogen. Jag vill ha reflektionerna. De flesta kommenterar inte då. Det vet jag sedan några år. Trampar jag på en öm tå är det inte min avsikt, vill bara fråga, vill bara ha dialogen. Om yogan. Kanske är det en utopi. Kanske orkar man inte med det. Vad vet jag? Jag vet bara att när jag är i yogasammanhang där människor vågat titta lite närmare på sig själva, för att de blivit tvugna, då är det enkelt. Fast det gör ont. Och det gör inte ont hela tiden, långt ifrån. Men skratten blir också innerligare, kommer rakt från magen och stänker ut. Ärligheten i att vara de vi är. Utan omskrivningar. Utan ytan.
Det svider lite i hjärtat när jag tänker på hur det är här hemma. Tänker på att jag vill vara jag hela vägen, överallt. Tänker på saker vi pratat om i Kroatien, jag och mina yogavänner och hur nära man kan komma människor utan att ens veta vad de arbetar med. Och hur enkelt det är att vara jag. Då. Hur är det för dig? Är du dig själv rakt igenom, även med dina vänner?
När jag är i yogasammanhang, på kurser och träffar människor som är dedikerade till sin yoga, då är det aldrig svårt att vara jag. Tvärtom. Det är hur enkelt som helst. Även om vi pratar om det som gör ont. Det som smärtar. För vi delar mer än vi förstår ibland. Vi vågar visa oss som vi är. Naket. Okomplicerat egentligen. Och om någon ställer en personlig fråga finns det allt att vinna ur svaret. Jag tror bara att rädslan gör oss stumma ibland, vi lägger benen på ryggen och tänker - jag vill ju ha en okomplicerad relation! Men när vi visar oss, då gör vi oss sårbara och när vi delar så blir vi stärkta. Det är min bild. Likadant är det med bloggen. När jag skriver om saker som står mig nära så väger jag mina ord extra mycket, mest för att jag inte vill skrämma bort någon, men även för att jag vill ha dialogen. Jag vill ha reflektionerna. De flesta kommenterar inte då. Det vet jag sedan några år. Trampar jag på en öm tå är det inte min avsikt, vill bara fråga, vill bara ha dialogen. Om yogan. Kanske är det en utopi. Kanske orkar man inte med det. Vad vet jag? Jag vet bara att när jag är i yogasammanhang där människor vågat titta lite närmare på sig själva, för att de blivit tvugna, då är det enkelt. Fast det gör ont. Och det gör inte ont hela tiden, långt ifrån. Men skratten blir också innerligare, kommer rakt från magen och stänker ut. Ärligheten i att vara de vi är. Utan omskrivningar. Utan ytan.
Det svider lite i hjärtat när jag tänker på hur det är här hemma. Tänker på att jag vill vara jag hela vägen, överallt. Tänker på saker vi pratat om i Kroatien, jag och mina yogavänner och hur nära man kan komma människor utan att ens veta vad de arbetar med. Och hur enkelt det är att vara jag. Då. Hur är det för dig? Är du dig själv rakt igenom, även med dina vänner?
Det här måste jag fundera på...återkommer.
SvaraRaderaKram
Det ser jag fram emot! kram
RaderaDet är såsom du beskriver. För mej. Också. Jag kan inte förklara det bättre. Yogan gör mej ärlig och ger mej ärlighet tillbaka, tappar jag kontakten ens litegrann så händer det något i mina relationer också.
SvaraRaderaNina, det är skönt att läsa att vi är fler som fungerar liknande. Men det är väl vad som sker när vi yogar, att vi tar oss vidare inåt? Kram
RaderaFör mig är det enklare att prata, svårt att uttrycka allt jag vill säga i en text men jag känner lika att när jag är med mina yogasystrar(dom som jag gick min utbildning med)då pratade vi samma språk öppet och innerligt.Vi jobbade/skalade av lager efter lager skrattade och grät men ändå var det enkelt att vara jag.Bra fråga om jag är mig själv med mina vänner.Jag tycker det på ett sätt men ändå så upptäcker jag nya sidor av mig själv i relationer till andra genom djupare kontakt med mig själv.Och kanske har jag inte alltid varit mig själv rakt igenom!! Ibland så enkelt men ibland så svårt men yogan tar mig framåt.
SvaraRaderaKram Lotta
Ja så kan det verkligen vara, det är inte lika att skriva och att prata. Ja yogan tar oss framåt och inåt. Kram
RaderaHos mina vänner är jag känd för att vara ärlig även innan jag började fullt ut med yogan för 11 år sedan. Jag har upplevt yta även inom yogasammanhang. Det finns rädslor bakom ytligheten eller att man inte alltid orkar stå upp för vad man tycker. Men jag vill inte döma någon. Alla har sin väg att gå och man kan inte veta förrän man har "gått i deras skor". Kram
SvaraRaderaJag hoppas inte du tycker att jag dömer någon? Det skulle väl vara mig själv i så fall, som tidigare har försökt att låta bli att vara mig själv fullt ut. Och ja, det är klart att ytligheten finns överallt, men kanske mindre där man arbetar med personlig utveckling och att titta på sig själv?
RaderaDet jag försöker säga är att det är viktigt att vara sig själv och sedan yogan gjorde entré i mitt liv kan jag inte vara annat än den jag är. Vilket inte alltid uppskattas. Till exempel i fråga om ärlighet. Och ja, det draget har jag alltid haft fast mer nertonat. Och det är då jag blir vemodig och saknar mina vänner som jag yogar med men som inte bor i Sverige. Det var vad jag menade och att yogan faktiskt skalar av det yttre in till min kärna. Jag undrade också hur ni som läser är i kontakten med era vänner, kan du ärligt vara den du är fullt ut och har alltid varit det? Det är bara att gratulera i så fall!