Andlig baksmälla. Igen.

Jag skulle vilja skriva ett inlägg som är lite sådär mysigt. Ni vet - jag yogar, livet flyter, jag är tillfreds, solen skiner, jag badar, jag plockar bär och svamp, jag.......... Men det är inte så. Och som jag skrev igår, ärligheten pockar på. Även när jag kanske själv inte vill. När jag kanske vill skriva om de steg jag tagit i min utveckling och hur fint allt är så är det inte så just nu. Jag har den där andliga baksmällan jag haft efter varje kurs. Jag flyter inte fint in i vardagen, jag landar med en duns. Från att ha varit näst intill viktlös inombords är jag tung. Jag är stel. Yogan går men den frestar på varje gång. Jag har en passage jag ska igenom, det vet jag, men åh vad jag önskar att jag hade gått vidare. Just nu är det faktiskt så att jag nästan gråter varje gång jag sitter på mina hälar. Tårarna kastar sig ut, det gör ont ÖVERALLT. Mest i tårna men också inombords, mentalt och det är där själva svårigheten ligger. Det vet jag. Men det spelar ingen som helst roll att veta det när jag sitter där och gör mina vridningar l å n g s a m t. Och när jag går ur min asana med långsamhet, något som poängterats av Z mer än en gång för min del. Hur man går i och ur spelar lika stor roll. Och hur allt kullkastas av kaskaden av tårar som vräker sig ut. Jag bara är i det. Och efteråt är jag alltid lättad. På flera plan. Men först ska jag igenom det. Och jag gör. Det ger jag mig själv cred för. Och jag gör det svåra, inte det enkla, det jag har lätt för, jag gör tvärtom - det som kostar på men som jag också vet i slutänden är det som belönar mig via andra asanas och framför allt mentalt. Inte de asanas som lockar med sin finurlighet eller annat fancy. Men att sitta där och sitta där. Ett andetag en evighet.