På väg med min dröm

På väg. Min dröm växer sig lite kraftigare hela tiden. Och just nu tänker jag så här -  Parallella processer sker nästan överallt har jag upptäckt. Eller går att härröra till olika stadier i livet på olika vis. Om ni förstår hur jag tänker? Min bok. (Hjälp, bara att skriva det känns lite overkligt) Processen med att skriva är som ett liv. På något vis. Min baby är mitt manus. Och jag har varit hemlig, lite sådär man är i början av en graviditet. Sedan när babyn kom, när manuset var klart kändes det stort att få berätta. Nu är jag någonstans i tonåren kring processen - jag känner mig övermodig ena dagen för att nästa dag känna mig skör och liten. Från tanken att många vill läsa till tanken att ingen vill läsa är det stort, men det tankehoppet går fort. För fort. Jag längtar tills jag är i mitt vuxna stadium. Där jag inte går under för att människor kanske inte gillar den eller ens läser den till att ta fram känslan av att det är är en del av mig, jag står för den hela vägen fram och tillbaka. Kanske blir det så när man gör något som är personligt och nära? När man ger sig ut på okänd mark, trampar nya stigar och inte vet riktningen riktigt. Den där parallella tanken kring födsel och något som växer och får liv och till slut står på egna ben. Som jag tänker att den ska. Ikväll ska vi planera för de bilder som är kvar att tas. Klä babyn ordentligt helt enkelt. Och jag vill ju bara göra det här hela tiden! Tänk att få göra det. Att kasta ut sina önskningar och leva efter tanken att de förverkligas. Tja, jag gör så gott jag kan. jag är på väg. Hur gör du? Har du någon dröm som du vill förverkliga men nästan inte törs prata om? Kanske är det allra första steget, att prata om det och slänga upp sina tankar och drömmar? Vad det än handlar om, för det spelar ingen roll, det måste ju ligga i hjärtat. Är du också på väg?

Surdeg och ändå nöjd

Det var som luften gick ur mig - men på ett bra sätt, efter att jag äntligen berättat om min bok. Jag har behövt den här tystnaden runt den tror jag, för att den skulle bli klar. Helt enkelt. Helt klar är den inte, vi håller på med bilderna nu. Men det är som jag ändå alltid hittar tid till den, det här vill jag verkligen.
   Sitter i solstolen. Solen värmer precis lagom mycket. Två guldskimrande trollsländor sitter på mitt ben. De ser nästan ut som de vore ur Star Wars, deras små huvuden tippar hit och dit. Som om vi hade en slags kommunikation. Eller är jag bara begåvad med magiskt tänkande? Att allt hör ihop och när vi lyssnar så hör vi nya saker. När annat vill få uppmärksamhet. Skönt med små pauser då och då, vi har nämligen tagit os an en gammal surdeg i helgen. Något vi varit på väg i två år att få till. Det var tvunget att vara fint väder så vi kunde använda gräsmattan att lägga allt på och vi var tvugna att vara två. Och vi gjorde det. Vi har rensat ut i vår gamla snickarbod. Ni vet när sakerna ställer sig på högkant och man bara trycker in grejer. Där startade vi.
    På lördagen tog vi ut allt. ALLT.Lade i tre högar - spara, slänga, skänka. Och hälften vara bara att slänga. Men att skänka blev det två stora lådor med sänglampor! Jag fattar inte, det verkar vara min stora passion. Utan att jag vetat om det. Röda Korset får en del lampor i alla fall. Och den där friden, när det är rent och ordnat. I förrådet. När allt får plats. Jag tror att det yttre speglar det inre. Inte så att man inte kan ha det lite stökigt. Men när det är för mycket saker på samma ställe tror jag att energin stannar där. Trötta men nöjda var allt klart igår kväll. Surdegen borta och tillfredsställelsen stor. Skön vardag.

Jag. Har. Skrivit. En. Bok.

För ett år sedan bestämde jag mig. Jag ska skriva en bok. Ja jo, tid har det varit ont om. Att jobba heltid, ha min verksamhet på Stillastund några kvällar i veckan och sedan var det inte mycket över. Men ni vet, det man vill det blir av. Tänker jag. Jag träffade en redaktör. Av en slump? Nej, det tror jag inte. Jag tror på synkronisering och att saker blir av när man bestämt sig i hjärtat. Varför en bok? Tja, ju mer jag färdas längs yogans och ayurvedans stigar ju mer vill jag förmedla den kunskap jag fått till livs. Den kunskap som läkt min kropp från bland annat fem diskbråck. Bara det.  Ända sedan jag började blogga för fyra år sedan har människor skrivit i bloggen ibland men mestadels mailat mig om att jag borde skriva en bok. Och jag har tvekat. Känt Jante som en stor klump på axeln. Men för ett år sedan började jag resan. Min redaktör har skrivit manus i många år, till film och till TV. Hon leder många skrivarkurser och jag kände direkt att hon var rätt. Dels för hennes stora erfarenhet och kunnande kring skrivande, dels för att hon faktiskt också är yogautövare. Med två yogalärarutbildningar i ryggsäcken.
   Med hennes och min familjs hejarop har jag skrivit mig igenom helger, kvällar och när jag hittat tid. I februari var manuset klart. Då blev jag rädd. Funderade på om det bara var en stor egogrej. Men efter att allt har landat och sommaren har fyllt på all energi jag behövt så har jag bestämt mig. Jag ska ge ut den. Själv. Har även där hittat en person som är helt rätt för det hela. Hade aldrig tänkt på att man kan ge ut böcker själv, tänkt att det blir inte på riktigt. Nu ser jag det som att det är mitt projekt hela vägen. Jag kommer att bestämma ALLT. En skön känsla! Och jag hoppas ju att du ska läsa min bok. Jag hade själv velat ha en sådan bok när jag började med yoga. Och jag har varit så hemlig men det är jag inte längre. Manuset lever och finns. Jag fortsätter. Än är den inte klar för tryck men i höst. Jag har skrivit en bok!

Att göra annorlunda

Jag har nästan alltid tränat min yoga på morgonen, känt att utan den så börjar inte riktigt dagen. På kursen i Kroatien sa Z att jag och min man ska träna på kvällen. Jag blev helt häpen. Allt ställdes lite på ända. MEN. Kan det vara bra? För mig? För oss? Så bakvänt på något vis. Ibland har jag tränat på kvällen men aldrig känt att det har varit att föredra. Men trogen som jag är min lärare så gör jag som han säger. Jag måste ju testa. Jag åker ju inte för att få råd och om de inte passar mig så struntar jag i dem: Även om det känns bakvänt. Kort sagt. Vi lade om vår rytm hemma. Vaknar fortfarande tidigt och av mig själv, oftast vid femtiden. Andas igång mig själv. Alltid i sängen. Djupt. Långsamt. Låter sömnen och drömmarna lämna mig stillsamt. Det är så befriande skönt. Tassar upp. Idag när jag hämtade tidningen huttrade jag i mitt nattlinne. Men det är härligt på något vis. Att känna en liten skarp skärva i luften. En aning om en annan årstid. Stannar och står bara. Ser rådjuren i skogskanten. Njuter av den mättade grönskan. Gör mitt kaffe som jag numer alltid dricker med kokosfett och äkta vaniljpulver. Det är otroligt gott. Läser tidningen. Gör mina morgonbestyr och njuter av att jag numera alltid hinner dit jag ska. Med marginal. Och ja, jag vet, man säger ju att yogan, den gör man på morgonen för att vara redo för dagen. När man varit fastande och är tom och skön i kroppen. Men det här med att prova en helt annan vinkel, göra annorlunda, det kan också vara så skönt. Att våga testa i alla fall. Yogan gör jag sedan lite senare och det är så märkligt, för min kvällsyoga - den missar jag aldrig. Har tränat alla dagar fast det är skitjobbigt det jag gör just nu. På riktigt. Och jag bara gör yogan. Och det jag kan säga är att mitt lugn har blivit djupare. Jag är ännu mer jag. Det kanske är tidigt att säga efter tre veckor, men det är känslan. Den är annorlunda. Att yoga olika tider på dagen handlar om vilken dosha som behöver stärkas eller hur ens konstitution ser ut. En del kan självklart yoga närsomhelst. En del ska träna på morgonen. Men inte vi. Och vet ni, det där lugnet jag känner på morgonen nu, det är annorlunda mot tidigare. Och att yogan alltid blir av, det är så fantastiskt skönt. När tränar du?

Räddaren i nöden

Buddfiguren i trädgården är alldeles blank av daggen. Solen står lågt och lite snett när jag hämtar tidningen. Träskorna blir blöta i det halvlånga gräset. Äppelträden är verkligen dignande. Vilken rikedom! Jag jobbar på med min yoga. Ibland känns det som jag är en nybörjare igen. Ibland som jag bara står och stampar. Börja slänga blickar på allt möjligt annat. Och jag vet. Det finns hur mycket som helst att syssla med istället :) Samtidigt har hostan helt tystnat i min bröstkorg. Den tonade ut. Huvudvärken ett minne blott. Skakningarna i armarna kommer och går. Ju mer jordad jag är, ju mindre skakningar. Inget som skrämmer mig, bara något som jag noterar.
   Får konstiga mail av människor jag känt tidigare, det drar upp mitt andetag och jag får jobba på att få ner det. Tänk hur mycket känslorna påverkar andningen. Även om jag är  medveten om andningen och nästan har svårt att dra upp andetaget ovanför naveln. Och då vill huvudet spinna loss, tänka och tänka. Precis det jag inte ska.Och det är då jag känner att det är sådan tur att jag har min yoga. MIN yoga. Och att den är inte bara min grund, den är också min räddare i nöden ibland. Jag vet att en del tränar svetten ur sig på Cross Fit (som min son och min man) en del springer mil efter mil (som min dotter). För mig gäller annat. Jag vinner mest på att stanna. Och ja, kroppen är otrolig. För trots att jag inte springer eller tränar hårt så är jag ändå förunderligt stark. Jag orkar på ett annat sätt. Och jag säger inte att något är fel. Säger bara att det ser olika ut. För alla. Och jag tror också att det är olika för olika åldrar. När man börjar närma sig 60 års åldern då kroppen går in i en förändringsprocess inför ålderdomen, då måste man vara rädd om sig. För min del stavas det - våga stanna i yogan - våga göra det lilla för där finns styrkan. Förmodligen är jag redan på väg i förändringprocessen utifrån de fysiska symtom jag haft. Min lärare säger - var rädd om dig, låt kroppen fortsätta bygga sig stark i det lugna tempot - när du kliver ur förändringen, som kan vara under flera år - finns annat att göra. Är det inte fint så säg? Att våga stanna i det lilla lugna formatet i just min ålder. Räddaren i nöden.

Hinna med

En skön helg med lite av allt.  Att hinna med det lilla i tillvaron. Inga stora planer. Inga projekt. Bara vanlig tillvaro. Jag har en god vän som hade öppet hus tillsammans med en mängd andra människor där de bor på landet. Ett arrangemang med utställningar och aktiviteter som pågått några år den här tiden på året. Tidigare har jag aldrig lyckats pricka in det. Men nu. Och vi satt där och hann med. Lite allt möjligt. Pratade. Fikade.
   Och jag har haft en dotter hemma för att hon skulle på bröllop. Så härligt att höra henne sjunga och göra sig i ordning för festen. Hon skulle hålla tal och både prata och sjunga. Hjärtat svällde lite av stolthet när hon provläste och sjöng talet för mig. Jag blev rörd. Och förvånas än en gång över att barnen är vuxna. Hela vägen. Och vi hann med varandra. Halva natten till fredagen satt vi där och hann med. Pratade och fnissade. Så glad över att det vi hade när de var små finns kvar hela vägen nu också. Det är livsnerven för mig. Familjen. Skjutsade sedan henne och hennes finklädda  vänner till bröllopet. Ni vet. En sådan magisk kväll. Med ett soldis som kändes så gult som från ett 50-talskort. Och jag körde sakta hem. Rågfälten helt gula. Också. Hemma ensam på kvällen orkade jag inte se något på TV. Bara satt på verandan och hann med mig själv. Jag är här nu. Och det var så skönt. Stillsamt. Hinna tänka mina egna tankar till punkt. Hinna med.

Just idag längtar jag lite till Kroatien

Är hemma men inte riktigt. Drömmer om resor på nätterna och känner att själen inte riktigt är med ännu. Och tänker på vår tillvaro där, så fantastisk den var. Och så mycket jag har att leva på, träna på och införliva. Men just nu, det vore härligt att tassa längs havet på strandpromenaden, ta en kaffe eller kanske till och med ett glas bubbel någonstans. Önskar er en skön helg!

 

 

Stark!

Jag kämpar på. Jag gör faktiskt det. Och då. Då händer det. Varje gång jag stannar i något som jag helst vill springa ifrån. Igår kväll när jag sitter i min tuffa asana känner jag plötsligt styrkan som flyter i min kropp. I hela kroppen. HELA. Kan inte säga det på annat sätt. Jag vet att många tycker att jag skriver tufft om det svåra men jag redovisar bara vad som sker i mig. Och jag vill ju vidare. Jag vill inte stanna i någon slags bekvämlighet av att göra saker som jag gillar. Det är ju sinnets trolleri och inget annat. Jag vill vidare. Och när man tar sig själv på allvar, då vågar man stanna i det smärtsamma. Det fruktbara. När man har en lärare som ser och som vägleder då orkar jag. Fick ett fantastiskt mail av min lärare igår och jag bugar mig igen och igen och igen. Och jag är stark. Jag är STARK. Inombords. Inga flashiga muskler att visa upp, bara den inre ljuspelaren som stärker mig i allt faktiskt. I att vara jag. I att våga. Att utvecklas som människa. Det är så makalöst. Det är så svårt. Men mest av allt är det ordlöst vackert. Stark.
Bilden är på Zhander, min lärare, hämtad från shadowyoga.com tagen av fotograf Dan Lindberg

Forskning

Nästa vecka skickar jag och en forskare in en ansökan om att få göra en interventionsstudie om yogans effekt på en grupp studenter vid universitetet där jag jobbar! Det känns så overkligt på något sätt. Och det är inte alls självklart att vi får några pengar. Men ändå. Att hon vill göra en studie på det jag undervisar. Hathayoga. Själva rötterna till all fysisk yoga. Och ja, jag vet. De flesta studier idag i Sverige handlar om medicinsk yoga. Det är vackert så. Men också spännande att någon mer yogastil får finnas med. Kanske. Kanske. Kanske. Men ändå. Jag vill dela det med er. Jag vill berätta. Även om vi inte får ett positivt svar. För det händer saker. Även i min värld där jag är på dagarna. Och ja. Forskaren går på yoga hos mig. Och ja. Jag är barnsligt glad bara över att hon kom på tanken. På mig. På det jag undervisar. Och att hon vet att det gör skillnad. Hon vill också mäta det rent fysiologiskt. Och de subjektiva upplevelserna. Lite häftigt är det allt! Håll tummarna med mig att vi får pengarna!

Vi är oliksidiga

Vi är oliksidiga. Våra kroppsdelar är olika stora på olika sidor. Det vet vi nog alla. Man kan ha ett större bröst på ena sidan, se att näsborren ser annorlunda ut på den ena sidan eller att till exempel en fot är lite större. Vi pratade om det på yogakursen och våra lärare sa - klä av er nakna framför en spegel och se vilken sida som är dominant. Det är information till oss själva. Månen styr den ena och solen den andra sidan, det är därför vi är olika. Jag vet vilken sida som är "större" på mig, det är vänster. Alltså domineras jag av månen, kanske är det därför jag känner av fullmånen så otroligt mycket? Kanske därför jag inte är någon soldyrkare. Eller kanske inte. Kanske drar jag för långa paralleller. Men det är intressant information hursom för oss alla. Vad vi kan ta ställning till i våra liv, utifrån vilken dominans som finns. Hur ar du det med dina sidor? Hatha yoga, själva ordet är sammansatt av Ha tha, sol och måne. Många delar som faller samman i olika mönster och information.

Andlig baksmälla. Igen.

Jag skulle vilja skriva ett inlägg som är lite sådär mysigt. Ni vet - jag yogar, livet flyter, jag är tillfreds, solen skiner, jag badar, jag plockar bär och svamp, jag.......... Men det är inte så. Och som jag skrev igår, ärligheten pockar på. Även när jag kanske själv inte vill. När jag kanske vill skriva om de steg jag tagit i min utveckling och hur fint allt är så är det inte så just nu. Jag har den där andliga baksmällan jag haft efter varje kurs. Jag flyter inte fint in i vardagen, jag landar med en duns. Från att ha varit näst intill viktlös inombords är jag tung. Jag är stel. Yogan går men den frestar på varje gång. Jag har en passage jag ska igenom, det vet jag, men åh vad jag önskar att jag hade gått vidare. Just nu är det faktiskt så att jag nästan gråter varje gång jag sitter på mina hälar. Tårarna kastar sig ut, det gör ont ÖVERALLT. Mest i tårna men också inombords, mentalt och det är där själva svårigheten ligger. Det vet jag. Men det spelar ingen som helst roll att veta det när jag sitter där och gör mina vridningar l å n g s a m t. Och när jag går ur min asana med långsamhet, något som poängterats av Z mer än en gång för min del. Hur man går i och ur spelar lika stor roll. Och hur allt kullkastas av kaskaden av tårar som vräker sig ut. Jag bara är i det. Och efteråt är jag alltid lättad. På flera plan. Men först ska jag igenom det. Och jag gör. Det ger jag mig själv cred för. Och jag gör det svåra, inte det enkla, det jag har lätt för, jag gör tvärtom - det som kostar på men som jag också vet i slutänden är det som belönar mig via andra asanas och framför allt mentalt. Inte de asanas som lockar med sin finurlighet eller annat fancy. Men att sitta där och sitta där. Ett andetag en evighet.

Okomplicerat?

Ofta har jag känt mig för mycket. Som en person som är lite för mycket. Skrattar för högt. Har åsikter. Är rak. Vågar ställa obehagliga frågor. Även till vänner som ibland har tyckt att vänskap ska vara "okomplicerad även när den är komplicerad" - va det nu betyder. Jag tolkar det som att du får komma nära, men inte för nära. Jag vet faktiskt inte hur man gör det. Hur man håller sig på behörigt avstånd när vi pratar om vänskap. Jag fattar inte heller att vänskap ser ut så för en del. Yta.  Jag är inte en person som inte vet var gränser går, tvärtom, men jag vågar vara obekväm. När jag är nära. Och ja, det är yogan som fört mig in till mig själv. Som rivit ner skalen. Som struntar i ytan. Som vill något annat.
    När jag är i yogasammanhang, på kurser och träffar människor som är dedikerade till sin yoga, då är det aldrig svårt att vara jag. Tvärtom. Det är hur enkelt som helst. Även om vi pratar om det som gör ont. Det som smärtar. För vi delar mer än vi förstår ibland. Vi vågar visa oss som vi är. Naket. Okomplicerat egentligen. Och om någon ställer en personlig fråga finns det allt att vinna ur svaret. Jag tror bara att rädslan gör oss stumma ibland, vi lägger benen på ryggen och tänker - jag vill ju ha en okomplicerad relation! Men när vi visar oss, då gör vi oss sårbara och när vi delar så blir vi stärkta. Det är min bild. Likadant är det med bloggen. När jag skriver om saker som står mig nära så väger jag mina ord extra mycket, mest för att jag inte vill skrämma bort någon, men även för att jag vill ha dialogen. Jag vill ha reflektionerna. De flesta kommenterar inte då. Det vet jag sedan några år. Trampar jag på en öm tå är det inte min avsikt, vill bara fråga, vill bara ha dialogen. Om yogan. Kanske är det en utopi. Kanske orkar man inte med det. Vad vet jag? Jag vet bara att när jag är i yogasammanhang där människor vågat titta lite närmare på sig själva, för att de blivit tvugna, då är det enkelt. Fast det gör ont. Och det gör inte ont hela tiden, långt ifrån. Men skratten blir också innerligare, kommer rakt från magen och stänker ut. Ärligheten i att vara de vi är. Utan omskrivningar. Utan ytan.
  Det svider lite i hjärtat när jag tänker på hur det är här hemma. Tänker på att jag vill vara jag hela vägen, överallt. Tänker på saker vi pratat om i Kroatien, jag och mina yogavänner och hur nära man kan komma människor utan att ens veta vad de arbetar med. Och hur enkelt det är att vara jag. Då. Hur är det för dig? Är du dig själv rakt igenom, även med dina vänner?

Varför?

Sista dagarna är över. Hemma igen. Sinnet fullt av frid. Kroppen mör men nöjd. Jag har sagt det tusen gånger och jag säger det tusen gånger igen. Man behöver gå kurs ibland för att öppna sina olika nivåer. Man behöver en varsam guide. Man behöver så mycket som man i den bästa av världar tycker att man kan själv. Hur skulle det gå till? Ärligt talat? Och att ladda ner saker från youtube - det är så långt från mig man kan komma. Att titta på något för att bli inspirerad - självklart! Men att yoga till... Ärligt talat. Varför så bråttom med att göra saker. Varför? Varför hitta saker som man TROR att man behöver.
    Min andliga sida behöver näring på ett sätt som jag inte kan tillgodose fullt ut själv i yogan. Kunskapen. Hur ska den förmedlas om inte av en lärare? Varje gång jag varit på kurs och kommer hem så häpnar jag över utbudet som sköljs över oss av olika sorters yoga. Olika delar hopsatta av någon kreativ person. Positioner byter namn. Yogan byter namn. Man tar bort sanskritnamnen, namn som har inneboende information i sig. Det är sorgligt. Den urgamla visheten - den som  kommer av långt utövande av den som lär ut. Jo. Jag tror verkligen det. Man kan vara både flexibel och smart. Men det har inget med det andliga i yogan att göra. Egentligen. Hur ska man hitta dit om man inte har någon att fråga?
   Jag har skrivit om det här flera gånger. Men nu känns det extra viktigt. Kanske för att jag får så enormt mycket när går kurs. Varsamheten med sig själv. Jag har utövat yoga i 13 år. De första 6 åren var som en motorcrossbana av önskningar om olika asanas, om att tänka ut vad man kan göra själv, om att vilja göra. Men mest av att inte förstå. Helt enkelt.  Sedan kom skadorna. Insikterna som var svårköpta. Kostade mycket. Jag tror inte jag är ovanlig. Jag tror att jag delar det med många. Varför stå på huvudet? Ärligt - varför varför varför? Och inte något skräp om att se tillvaron upp och ner. Herregud, det är väl bara att sitta och vända huvudet upp och ner om det är det det handlar om? Tänk istället på hur få som kan stå ordentligt. På sina fötter. Sitta ordentligt. Ligga ordentligt. Sova. Äta. Gå på toaletten. Det måste ändå vara det första steget. Varför hoppa på det andra när man inte är redo?
   Min dotter har en vän som gick på yoga och stod på huvudet och skadade nacken. Nej hon blev inte förlamad som tur var. Men det kunde gått så illa. Och hade hon yogat länge? Nej, en termin eller så. Och kunde hennes lärare något om varför de skulle stå på huvudet? Nej uppenbarligen inte! Det verkar som förväxlingen mellan träning och yogautövande blir större och större. Man pratar om att komplettera sin yogaträning med annan träning. Om man vänder lite på det - att utöva sin andlighet - behöver den någon komplettering av någon fysisk träning? Att lära sig de första stegen på yogans stig, skulle de behöva någon sport av någon form? Vad skulle det i så fall vara? I sina vardagsklokheter från yogan i samvaron med andra och sig själv. Nog kan vi väl skilja på vad som är vad, vi som utövar yoga? Eller? Och missförstå mig för all del rätt - jag tycker inte att det är fel med sport. Puh. Behövde få det ur mig. Det vara bara det. Nu är jag hemma igen.