Vardagstid

Tiden är så märklig ibland. Som ett töjbart utrymme. Där allt kan rymmas. Vi hinner allt. Och vi har någon slags vardag i den här vistelsen också. Vaknar utan väckarklocka vid 6-7-tiden, efter morgonyogan sitter vi en stund på balkongen med stark espresso, färska björnbär och hallon med lite grekisk yoghurt. Vi promenerar innan hettan slår till. Hänger på ett stort kafé med alla locals. Människor som börjar dagen med att läsa tidningen och dricka starkt kaffe på ett kafé. Det är så tilltalande. Jag saknar tidningar. Pappers. Ja, jo, man kan läsa på nätet, men det liknar inget av det tidningsläsande som jag gillar. Vi läser lite mail, hunnit med många böcker och så sitter tills vi går hemåt för att laga lunch. Det finns en fin liten grönsaksmarknad där vi handlar varje dag. Efter maten blir det siesta och dåt är det varmt. VARMT. Men hettan inombords har lugnat ned sig med de övningar jag har fått. Även om det inte gått lång tid egentligen med dem.
   Klockan 17 har vi vår lektion. Härligt att se de andra och hinna prata lite. Efter lektionen tar vi en lång promenad längs havet. Min älskling badar alla dagar. Jag badar inte lika ofta. Men vattnet, åh det här salta blå-turkosa, det vill jag kapsla in och ha i mina ögon när jag reser hem. Husen är gigantiska. Stenhus. En del är tomma och jag undrar så vilka historier som ryms bakom trasiga fönster och hängande fönsterluckor. Är det krigen som gjort att en del vräkiga stora hotell bara står och åldras? Utan människor i dem.
   Mina jobbiga asanas har införlivats i min träning. Det är inget jag kan smita från, inget jag kan välja bort. Om jag vill vidare. Och jag gör dem. I morse med ännu mer tålamod med mig själv. Z hade ett långt snack med mig igår. Han uppmanar mig gång på gång att vara enträgen, att stanna i kampen och låta mig själv sjunka ner på mina hälar utan att hänge mig åt det som gör ont.  Tiden jag sitter är inte lång men den känns i varje sekund. Då står tiden helt stilla. Och där vill jag hitta till det gränslösa töjandet som jag upplever i vår vardag nu. Finnas men inte kollapsa. Vreden, irritationen och ledsamheten som frigjorts har lämnat kroppen. Jag tar emot det jag får. Jag trivs otroligt bra. här Men jag längtar hem lite. Allt har sin tid. Några fler dagar här i tiden som ibland står helt still.

Går vidare. Upp.

Märkligt och ändå så självklart. När man kapitulerar med allt vad det innebär, då lättar det. Lite grann. Jag sjunker längre ned än någonsin i samasoochi som jag sitter i och vrider min överkropp åt olika håll. Och vi avslutar veckan med en tre timmar lång teorilektion. Det är helt fantastiskt. Går inte att beskriva på något annat vis. All kunskap ner till varje led, muskel och så översatt till yogans vokabulär med vindar, kanaler och energi. Jag skulle kunna sitta för evigt och lyssna om inte min kropp påminde mig om att benen vill räta ut sig och ryggen sträckas.
   Vi klev ned till havet efteråt. Doppade oss i det svala. Och allt rann av mig. Igen. Jag vet ju det. Och ändå. När man är mitt inne i det svåra är det nästan omöjligt att föreställa sig det andra. För mig.   
   Idag. En lång ledig dag utan yoga och vi har vilat i skuggan. Simmat lite. Fikat. Ätit ute. Och allt landar. Vi har varit borta tre veckor hemifrån och en del av mig längtar hem. Till familjen. Men jag ska stanna i min stund. En hel veckas undervisning till. Som jag ska leva på framöver. Några av oss kommer att få en del nya asanas nästa vecka. Eller lägga till. Innan teorilektionen avslutades fick vi också alla veta när den bästa tiden för träning är för oss. Det är nämligen också individuellt. Både jag och min man ska träna i skymningen! Vilken överraskning. Och så otroligt skönt det känns. En del kan träna morgon, lunch eller kväll, det spelar ingen roll. En del ska bara träna på morgonen och vi ska bara träna på kvällen. Det blir en ny erfarenhet. Allt känns generöst just nu. Jag landar i det jag får. Går vidare. Uppåt.

Motståndets bergvägg

Jag jobbar med mitt motstånd. Det sitter i kroppen men mest av allt sitter det i sinnet. Jag vet det och det är smärtsamt. Vi är omgivna av det mest fantastiska sceneri, havet med sin alldeles speciella färg, klipporna, den frodiga växtligheten, vackra stenhus med färgglada fönsterluckor men inget av det spelar någon roll. Just nu. Jag är i det som händer. Det är nog. Det räcker. Det är egentligen det enda som betyder något. När man kliver in i sig, verkligen gör det, får vägledning och guidning, då orkar man inte så mycket mer. Hur skulle det gå till? Jag förstår det inte riktigt när jag ser alla resor man kan göra nu för tiden med lite yogakrydda. Men det blir väl en annan slags resa kanske? Hursom jag är mitt inne i min process, inget annat känns betydelsefullt. I morse när jag yogade i köket och med fönstren vidöppna och jag sitter i min smärtsamma asana så gråter jag så tårarna rinner som små bäckar på mattan. Fulgråt. Men vad spelar det för roll? Egentligen? Bävar nästan inför kvällens lektion. Igår hade vi åska och regn hela dagen, luftfuktigheten som ett blött papper på huden, 87 %. Just nu känner jag mig som mycket kropp, mycket motstånd och mycket ont. När jag når de här ställena i min yoga då önskar jag mig bort. Hem. Men just nu är det motståndet som en bergvägg som jag ska ta mig över. Genom? Motstånd!

En liten resa i resan

Vi bestämmer oss för att göra  en liten resa mitt i resan. Söndagar är fria från yoga när man går så här lång kurs. Efter teorilektionen i lördags eftermiddag strosade vi hemåt i värmen som nu är mer intensiv,  packade lite och steg upp tidigt i söndags morse för att ta oss till en ö som vi faktiskt var på för länge sedan. Det är makalöst vilka vävar som så snirkligt faller i varandra i ens egen livsväv. Mönster. Platser. Människor. Den gången bilade vi också ner. Och när vi kör in i staden Mali Losinj träder ett synminne fram. Jag vet precis var vi ska köra och vi kommer rakt ner till torget. Där vi för exakt 30 år också åkte! Vi hade träffats det året och den resan vi gjorde har stannat kvar i oss på många sätt. Förstås.
   Och nu bokar vi ett lite lyxigare hotellrum, mitt i den gamla staden och det känns nästan overkligt. Att känna igen sig så. Som om minnet bara vilat djupt inom oss. Vi badar och jag njuter av vattnet som är turkost. Samma färg har himlen när vi strosar på den långa hamnpromenaden vid skymningen. Det är en makalös färg. Jag klär mig fint, tar min solgula klänning och glitterskor och vi njuter av alla människors energi. Inga fordon i staden, det är människors röster som stiger mot stjärnorna och en och annan musiker som spelar för ett hundratal som dansar och klappar takten. Vi äter en god middag. Och dessert. Det är en sådan fulländad kväll som man behöver få då och då.
   I morse steg vi upp tidigt. Gjorde vår yoga stillsamt eftersom fullmånen lyste med full kraft i natt och man måste vara varsam med sig själv då, på alla sätt. Vi åt en överdådig frukost och bilade över ön ner till färjan. Serpentinvägar och storslagna scener. Mitt i allt börjar jag gråta. Det är så oerhört vackert och jag känner mig som ett med havet, ett med himlen. Och allt är stilla. Jag vet att jag är så lättrörd ibland, men ibland förvånar jag mig själv. På båten blåser tårarna bort med vinden och jag är stilla igen inombords.
   Yogan. Jag skriver inte mycket om den just nu. Den är personlig. Den är speciellt. Jag kan inte dela allt. Jag får så mycket just nu av mina lärare att jag bara böjer mitt huvud och gör. Olika. Och gömmer annat i mitt hjärta. Kanske skriver jag om det senare. Just nu, får det ordlösa landa mjukt i hela min kropp, men mest i mitt hjärta. Tankarna stillnar. Jag är precis där jag ska vara.

Förändringstid

Vaknar tidigt. Tassar ut. Går en promenad uppåt berget. Det stretar i benen. Det stretar överallt. Tredje dagens stelhet känns i min kropp. Går och handlar. Smör, ägg och kaffe. Affärerna öppnar klockan 07. Och alla handlar då verkar det som. Bär och grönskar handlar vi på den lilla marknaden lite senare.
   Stenmurarna längs vår väg är överdragna med blåregn. Växtligheten är frodig utan att ta över. Mer sida vid sida med resten av tillvaron. Bergen är gröna. Det finns palmer. Det finns barrträd. Av alla möjliga sorter. Barrträd med mjuka doftande barr. Träd som ser ut som trollkarlshattar. Blågrå ygviga barrträd med små bär, ser ut som vindruvsklasar. Stråken av barrträdens doft blandat med väldoft från alla blommande prunkande buskar. Underbar. Energin i den doften är min. Ser ut över havet som ler förföriskt. Jag ska inte bada. Inte förrän på söndag då vi kommer att resa till en ö vi var på för 30 år sedan! Där är vattnet mer jodblandat och där är vattnet bra för mig. Z har så många fack i sin kunskapsbank. Havsbaden gav mig huvudvärken liksom den gör kroppen stel.  Har aldrig tänkt på havet på det sättet förut. Jag som söker det kalla på grund av värmen inuti ska nu göra tvärtom. Duscha varmt. Inte bada. Inte bli kall. Och jag vaknar med en stabilare kropp. Inombords. Huvudvärken som en susning bara. Han vet vad han gör. Jag får nya asanas varje dag när vi kommer beroende på hur jag mår. Vilken ynnest! Det är olika stående. Det är olika sittande. Det är stående på tå med olika rörelser för armarna. Svetten forsar om mig. Det är också något nytt sedan i våras. Och allt är olika tecken på vad jag går igenom. Min egen förändringstid, your transition time, som han sa igår. Gott så.

Igång

Vaknar vid midnatt av en enorm åskknall. Det mullrar rakt ovanför våra huvuden och regnet öser ner. Fullkomligt vräker. Och åskan dånar. Känns som den är precis ovanför. Det är mäktigt. Det är lite skrämmande. Sover igen. Vaknar med ett ryck klockan sex då kyrkklockorna gör sitt bästa för att väcka de som kanske fortfarande sover. Första morgonen satte vi oss nästan upp i sängen, herregud, vad händer? Här behövs ingen väckarklocka, kyrkans ljud fullkomligt stänker över bergen.  Genomsyrar allt en kort stund. Solen lyser på kanten av bergen på andra sidan och värmen är redan här. Svalorna svirrar i luften. Morgon och kväll. Katten går på jakt och slåss lite då och då. Grannens barn gråter och sopbilarna skramlar. En vanlig morgon i Lovran. Vi gör våra morgonbestyr, dricker en kopp hett vatten, väntar en halvtimme och så är det dags för yoga. Jag gör min yoga i köket och min man i ett av rummen. Det går fint. Det är viktigt att göra sin alldeles egna yoga och i fred.  Sedan tar vi en kopp kaffe på vår balkong. Åh jag älskar den balkongen. Den gör oss delaktiga i livet här.
   Vi har bytt vår träningstid på morgonen mot en eftermiddagstid på grund av värmen. Och klockan 17 är vår träningslokal på hotellet i skugga. Det är tur för jag svettas floder redan av yogan. Och kursen är igång. Vi är en ganska liten grupp och det är så skönt. Vi kommer in olika tider till dojon och gör vår serie med våra efterföljande asanas. Vi har alla fått individuella asanas. HELT individuella. Det är makalöst. Rymmer en ocean av kunskap och erfarenhet. Och jag har fått stående rörelser för att ändra mitt andningsmönster. Allt för att bli kvitt lungornas tyngd eller hur jag ska översätta the heaviness in your lungs. Jag kommer att få olika asanas utifrån vad som händer i kroppen. Känner det lätta i bröstkorgen direkt efter en lång hostattack. Och idag vaknar jag med en huvudvärk från helvetet. Den däckar mig nästan. Gör mig först lite ledsen sedan inser jag att hela processen är igång. Och för att må bra går vägen via det som inte är skönt. Någonstans. Men gör gott i slutänden. Jag litar på mina  lärare. Jag ser fram emot kvällsträningen med dem. Det är gott så. Jag är igång.

Snart så

Sitter på balkongen. Vår balkong som hör till vår rymliga luftiga lägenhet. Det är tidigt. Grannen nedanför oss pysslar i trädgårdslandet, rättar till vinrankorna och kollar de snörräta raderna med alla möjliga grönsaker i. Katten som är den längsta katt jag sett, ligger lojt på stenmuren en bit bort. Kvinnorna talar initierat med varandra medan de putsar några glasrutor i huset bredvid. Det är lite disigt. Det är varmt. Redan. Klockan är strax efter sju och vi är äntligen i Kroatien, i en ort som påminner om en bedagad kvinna. Vacker men med lite skavanker. Lite trött men stolt. Och jag gillar det. Har aldrig varit mycket för det perfekta. Strandpromenaden på över en mil som är så nära havet man kan komma. Underbar.
  Vi har varit på väg länge. I tanken - en evighet. I bilen - några dagar. Vi har stannat hos vänner längs vägen och det har fyllt med mig glädje, utan att något har skavt någonstans. Som att fyllas med helium. Och bara prata. Skratta. Äta gott. GOTT. Och så in i bilen och vidare. Kanske bor det en liten resande själ i mig? I oss? Vi tuffade in i Lovran i fredags eftermiddag och fick vår lägenhetsnyckel. Mötte en man som hyr ut sin lägenhet, han bor i garaget på gården under sommaren. Hans dotter tolkar på perfekt engelska. De är så vänliga. Vi skrattar. Jag säger några få ord på hans språk och det är som en gigantisk öppnare. Allt blir enkelt.
   Vi sover, vilar, simmar i ett underbart hav. Tar det lugnt helt enkelt. Landar. För nu känner jag med hela mitt system att vi är framme. Och imorgon bitti börjar vår yogakurs. Som kommer att förändra oss lite. I vilken riktning vet man aldrig :) Vi är lite pirriga, lite förväntansfulla. Vilka andra kommer? Vilka asanas kommer jag att få göra. Min man? Just nu är allt ett oskrivet blad. Jag har ingen Internetanslutning i lägenheten men jag kommer att skriva lite då och då. Det finns ju gott om kaféer med snabbt wi-fi. Hoppas ni har det skönt i sommarvärmen. Och snart så är jag på golvet igen.

Min själs trädgård

Den här trädgården som vi haft i snart 25 år, men som jag bara skött om på somrarna. Jag börjar växa in i den. Jag ÄLSKAR den. Den talar till mig utan ord. Den ger mig kraft. Den ger min själ näring. Så glad att vi har någon som sköter om den när vi är borta. Och något att återvända till. Läste någonstans att den som har en trädgård, har alltid något att vårda och åldras tillsammans med. Det är vackert så. Min själs trädgård.

Vita krolliljor, aldrig sett dem förut.

Mest den här rosa varianten som i år kom med två färgställningar i rosa.

Buddhan inköpt i Indien har stått i regn och rusk, snöstorm och hagel. Lite nöjdare nu i värmen!

Vet inte vad den heter den här gula blomman som står som i givakt. Alltid funnits i trädgården.

Spirea spirea

Buddhan vi fick av får trädgårdskille

Öpnna grinden och hälsa på mig när du har vägarna förbi!
 

Längtan

Jag längtar. Vill resa med min man, gå barbent i solen till min shala, yoga närvarande och intensivt varje morgon, dricka kaffe vid havet efter träningen, hänga med mina yogakompisar,  träffa vänner jag inte sett sedan i vintras. Snart är jag där. Är vi där. Min man och jag reser på måndag. Vi tar bilen till Kroatien. Men först några stopp på vägen. Malmö. Frankfurt. Och sedan hämta nycklarna till vår lägenhet som ligger några hundra meter från havet. Om 10 dagar börjar kursen. Vår treveckors kurs för våra lärare. Och min man ska med! Det är en present i sig. Att vi yogar ihop. Att vi tränar för samma lärare nu. Att vi har den här presenten att öppna. Jag ska njuta varje ögonblick. Jag ska vara där hela tiden. Även om det uppenbaras nya svårigheter. Även om jag blir ledsen. Även om jag får ont någonstans. Även om kunskapen som förmedlas skaver i mitt sinne. För i slutänden ger det alltid så mycket mer än jag inser i stunden. Egentligen. Och den där längtan. Den drar i mig. Den får mig att vilja hoppa över mina sista dagar på kontoret. Den får mig att vilja slippa de tomma byggnaderna på jobbet. Den får mig att bli irriterad i trafiken när folk kör hur som helst och kanske är turister. Den får mig att stampa med foten och vilja ropa AAAAAAAAAAAAH. Den får mig att slutligen stanna upp trots allt och känna att jag snart är där. Jag gör så gott jag kan. Mitt otåliga drag visar sig i sin fulla prakt. Bara av längtan.

Tona in sig i ledigheten

Tänkte att jag skulle slippa huvudvärken med den här lilla detoxen jag gör. Tredje dagen kom och gick och allt kändes finemang. Men femte dagen... Vaknade med ett huvud som kändes några nummer för litet och som dunkade svårt. Hela helgen har den funnits i bakgrunden som ett hårt sus i skallen. Och ont i magen. Jag har sett ut som ett mumintroll, som om jag var gravid i slutskedet. Jag vet att det är Chlorellan. För det är det nya för mig. Haft ont och lite märkliga känningar. Men jag har sovit. Och jag har inte varit hungrig. Ätit så gott. Hela helgen. Bakade en sommartårta för att fira min svärmor och jag gjorde den tårtan jag brukar fast jag jag bytte ut vetemjölet mot mandelmjöl och sockret mot sukrin. Och den blev god. Förstås :) Och idag vaknar jag utan huvudvärk! Och magen har lagt sig ner igen. Jag fortsätter med Chlorellan, det känns så spännande. Har en vecka kvar att jobba innan semestern och det är segt att ta sig till jobbet när man känner vittringen av ledighet. Men jag mår faktiskt mycket bättre. Efter en liten vecka. Jag fortsätter med det som jag startat, det känns så bra att tona in mig i ledigheten, inte krascha för att jag är slut och börja med att försöka vila upp mig. Det här känns som en skön mjukstart och något som framför allt min kropp har gillat. Hur gör du?