Motståndets bergvägg

Jag jobbar med mitt motstånd. Det sitter i kroppen men mest av allt sitter det i sinnet. Jag vet det och det är smärtsamt. Vi är omgivna av det mest fantastiska sceneri, havet med sin alldeles speciella färg, klipporna, den frodiga växtligheten, vackra stenhus med färgglada fönsterluckor men inget av det spelar någon roll. Just nu. Jag är i det som händer. Det är nog. Det räcker. Det är egentligen det enda som betyder något. När man kliver in i sig, verkligen gör det, får vägledning och guidning, då orkar man inte så mycket mer. Hur skulle det gå till? Jag förstår det inte riktigt när jag ser alla resor man kan göra nu för tiden med lite yogakrydda. Men det blir väl en annan slags resa kanske? Hursom jag är mitt inne i min process, inget annat känns betydelsefullt. I morse när jag yogade i köket och med fönstren vidöppna och jag sitter i min smärtsamma asana så gråter jag så tårarna rinner som små bäckar på mattan. Fulgråt. Men vad spelar det för roll? Egentligen? Bävar nästan inför kvällens lektion. Igår hade vi åska och regn hela dagen, luftfuktigheten som ett blött papper på huden, 87 %. Just nu känner jag mig som mycket kropp, mycket motstånd och mycket ont. När jag når de här ställena i min yoga då önskar jag mig bort. Hem. Men just nu är det motståndet som en bergvägg som jag ska ta mig över. Genom? Motstånd!