Längtan

Jag längtar. Vill resa med min man, gå barbent i solen till min shala, yoga närvarande och intensivt varje morgon, dricka kaffe vid havet efter träningen, hänga med mina yogakompisar,  träffa vänner jag inte sett sedan i vintras. Snart är jag där. Är vi där. Min man och jag reser på måndag. Vi tar bilen till Kroatien. Men först några stopp på vägen. Malmö. Frankfurt. Och sedan hämta nycklarna till vår lägenhet som ligger några hundra meter från havet. Om 10 dagar börjar kursen. Vår treveckors kurs för våra lärare. Och min man ska med! Det är en present i sig. Att vi yogar ihop. Att vi tränar för samma lärare nu. Att vi har den här presenten att öppna. Jag ska njuta varje ögonblick. Jag ska vara där hela tiden. Även om det uppenbaras nya svårigheter. Även om jag blir ledsen. Även om jag får ont någonstans. Även om kunskapen som förmedlas skaver i mitt sinne. För i slutänden ger det alltid så mycket mer än jag inser i stunden. Egentligen. Och den där längtan. Den drar i mig. Den får mig att vilja hoppa över mina sista dagar på kontoret. Den får mig att vilja slippa de tomma byggnaderna på jobbet. Den får mig att bli irriterad i trafiken när folk kör hur som helst och kanske är turister. Den får mig att stampa med foten och vilja ropa AAAAAAAAAAAAH. Den får mig att slutligen stanna upp trots allt och känna att jag snart är där. Jag gör så gott jag kan. Mitt otåliga drag visar sig i sin fulla prakt. Bara av längtan.