Går vidare. Upp.

Märkligt och ändå så självklart. När man kapitulerar med allt vad det innebär, då lättar det. Lite grann. Jag sjunker längre ned än någonsin i samasoochi som jag sitter i och vrider min överkropp åt olika håll. Och vi avslutar veckan med en tre timmar lång teorilektion. Det är helt fantastiskt. Går inte att beskriva på något annat vis. All kunskap ner till varje led, muskel och så översatt till yogans vokabulär med vindar, kanaler och energi. Jag skulle kunna sitta för evigt och lyssna om inte min kropp påminde mig om att benen vill räta ut sig och ryggen sträckas.
   Vi klev ned till havet efteråt. Doppade oss i det svala. Och allt rann av mig. Igen. Jag vet ju det. Och ändå. När man är mitt inne i det svåra är det nästan omöjligt att föreställa sig det andra. För mig.   
   Idag. En lång ledig dag utan yoga och vi har vilat i skuggan. Simmat lite. Fikat. Ätit ute. Och allt landar. Vi har varit borta tre veckor hemifrån och en del av mig längtar hem. Till familjen. Men jag ska stanna i min stund. En hel veckas undervisning till. Som jag ska leva på framöver. Några av oss kommer att få en del nya asanas nästa vecka. Eller lägga till. Innan teorilektionen avslutades fick vi också alla veta när den bästa tiden för träning är för oss. Det är nämligen också individuellt. Både jag och min man ska träna i skymningen! Vilken överraskning. Och så otroligt skönt det känns. En del kan träna morgon, lunch eller kväll, det spelar ingen roll. En del ska bara träna på morgonen och vi ska bara träna på kvällen. Det blir en ny erfarenhet. Allt känns generöst just nu. Jag landar i det jag får. Går vidare. Uppåt.