En liten resa i resan

Vi bestämmer oss för att göra  en liten resa mitt i resan. Söndagar är fria från yoga när man går så här lång kurs. Efter teorilektionen i lördags eftermiddag strosade vi hemåt i värmen som nu är mer intensiv,  packade lite och steg upp tidigt i söndags morse för att ta oss till en ö som vi faktiskt var på för länge sedan. Det är makalöst vilka vävar som så snirkligt faller i varandra i ens egen livsväv. Mönster. Platser. Människor. Den gången bilade vi också ner. Och när vi kör in i staden Mali Losinj träder ett synminne fram. Jag vet precis var vi ska köra och vi kommer rakt ner till torget. Där vi för exakt 30 år också åkte! Vi hade träffats det året och den resan vi gjorde har stannat kvar i oss på många sätt. Förstås.
   Och nu bokar vi ett lite lyxigare hotellrum, mitt i den gamla staden och det känns nästan overkligt. Att känna igen sig så. Som om minnet bara vilat djupt inom oss. Vi badar och jag njuter av vattnet som är turkost. Samma färg har himlen när vi strosar på den långa hamnpromenaden vid skymningen. Det är en makalös färg. Jag klär mig fint, tar min solgula klänning och glitterskor och vi njuter av alla människors energi. Inga fordon i staden, det är människors röster som stiger mot stjärnorna och en och annan musiker som spelar för ett hundratal som dansar och klappar takten. Vi äter en god middag. Och dessert. Det är en sådan fulländad kväll som man behöver få då och då.
   I morse steg vi upp tidigt. Gjorde vår yoga stillsamt eftersom fullmånen lyste med full kraft i natt och man måste vara varsam med sig själv då, på alla sätt. Vi åt en överdådig frukost och bilade över ön ner till färjan. Serpentinvägar och storslagna scener. Mitt i allt börjar jag gråta. Det är så oerhört vackert och jag känner mig som ett med havet, ett med himlen. Och allt är stilla. Jag vet att jag är så lättrörd ibland, men ibland förvånar jag mig själv. På båten blåser tårarna bort med vinden och jag är stilla igen inombords.
   Yogan. Jag skriver inte mycket om den just nu. Den är personlig. Den är speciellt. Jag kan inte dela allt. Jag får så mycket just nu av mina lärare att jag bara böjer mitt huvud och gör. Olika. Och gömmer annat i mitt hjärta. Kanske skriver jag om det senare. Just nu, får det ordlösa landa mjukt i hela min kropp, men mest i mitt hjärta. Tankarna stillnar. Jag är precis där jag ska vara.