måndag 10 oktober 2011

Döden döden

Döden döden. Som Astrid Lindgren och hennes syster sa till varandra när de träffades. Så var det avklarat. Så genialt egentligen. För det där med döden. Så extremt abstrakt. Så extremt närvarande. Hela tiden. I oss. Fast vi väljer att inte se det. Jag är säker på det. Läser om döden i olika bloggar jag följer. Tänker och funderar runt det hela. Och vill dela min syn med er. Jag tänker på döden ganska ofta. Och nej. Det är inte otäckt. Det är ett sätt att närma mig det som också ska hända mig. På något plan. Såg en intervju med Sissela Kyle, där hon sa att efter att hon hade fyllt 50 så hade det gått upp för henne att hon också ska dö. Att det gällde henne också. HENNE OCKSÅ. Vi vet ju. Men ändå. Så känner vi oss odödliga. Lever som om vi var det. Och måste vi inte det? Och en del i oss är odödlig. Tror jag. Helt säkert tror jag det :) Den andliga delen. Gnistan. Energin. Gud. Eller vad vi vill kalla det. Det oförstörbara. The energy that keeps this body alive som Z säger. Det som jag hittar i yogan. Som någon hittar i att klättra. Paddla i en fors. Dansa. Eller helt enkelt mitt i vardagen. I livet. Närsom. Hursom. Kontakten inåt som försäkrar oss om att vi finns på flera plan. Den där fysiska smärtan som finns i kroppen när någon älskad dör. När någon lämnar oss. För det känns ju så. Som om man ska gå av på mitten. Jag tror att man bara lämnar det synliga. Om ni förstår? Och att vi är så dåligt förberedda. På att det ska hända. I vår del av världen. Den sekulariserade. Vi är chockade när det händer. Jag är inget undantag. När mamma dog. När pappa dog. När min storebror dog. Vänner och arbetskamrater. Så overkligt. Döden döden. När jag blev intervjuad av Sveriges Radio för några veckor sedan frågade journalisten mig om vi kan förbereda oss på något vis på våra förluster. Och ja, jag tror det. Inte på hur ont och definitivt det kan kännas. Nej, det går inte. Men. På hur man kan göra. När man står bredvid. När man är i det. Att över 90 % vill prata om sin förlust. Medan samma siffra på undersökningar av omgivningens tankar om sorgen är tvärtom. Att man tror att man inte ska prata om det. INTE. Inte röra upp något. Inte rota. Inte göra det hela värre... Som om det gick? När man tycker att det värsta har hänt. Nej, men att vi deltar. Som medmänniskor. Lyssnar. Med ett stort hjärta. Utan att värdera. Utan att komma med tips. Bara närvara i det som gör ont. Bredvid. Tillsammans med. För någon. För oss själva. Döden döden. Hur allt vi gör kan handla om den. Hur min lärare Z säger att dödsångesten visar sig i en mängd positioner och asanas. Men inte i samma asanas naturligtvis. Vi är ju individer. Olika. Hur vi möter något större och hur vi förhåller oss. När det gör ont. Smärta verkar vara vår tids gissel. Hur rädda vi är för den. Hur mycket vi försöker döva den. Med tabletter. Med alkohol. Med en mängd energifrigörande beteenden. Men som bara dövar för stunden. Tystnaden som många använder när något känns svårt och ogreppbart. Hur mina inlägg om det alltid har färre kommentarer... Ju mer jag ser sorgbearbetningens effekter, ju mer inser jag hur mycket vi behöver det. Bearbeta vår sorg. Våra förluster. För att försonas med döden. Inte ge upp. Inte trycka ner. Försonas. Vi ska dö. Också. Men fram till den stunden vill vi leva. Fullt ut. Inte begränsas. Det kan ju vara ett enormt äventyr som väntar oss då! Det kanske är födelsen på något annat. Så lite vi vet. Och så ont det gör i oss att vi inte vet. Låt oss lyssna på varandra. Låt oss tala tala tala om det smärtsamma och overkliga. Livet har två sidor av allt. Det jag lärt mig av mina förluster är de viktigaste lärdomarna för mig. Precis allt har två sidor. Och ingen går runt och är lycklig hela tiden. Det är min bestämda uppfattning. Och varför skulle det vara så? Då blir ju livet ett rakt streck. jag citerar gärna Bengt Stern som sa - att må dåligt är en bra början :) På att hitta det andra. Som ligger och glittrar under det svarta. Men på ett annat sätt. Det som gör ont är inte farligt. Bara om man stannar i det och blir bitter. Jag tror på livet. Men i det ingår döden.

10 kommentarer:

  1. ÅÅÅ Annika du talar direkt till mig idag. Jag är, som du vet, skit rädd just nu. Inte så att jag går omkring och gråter. Nej, jag skrattar som en tokig i stället. Men jag tror faktiskt inte jag är rädd för döden. Har en ide om att få träffa mina älskade döda där...därför är jag inte rädd. Jag är rädd för att bli svårt sjuk...att hamna i sjukvårdshjulet...
    Fast jag vill inte lämna mina älskade levande...eller att de lämnar mig...
    Det är så himla intressant det du skriver...Att bearbeta...så viktigt!!!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Mycket kloka ord.. Tänkte på det du skrev om energi och hur yogan känns för mig just nu när min kropp inte fungerar. Och livet tagit en ny vändning. Jag blir så lugn och trygg av yogan,som ett stort vackert träd som ger mig energi för dagen. Och samlar ihop mig till den jag är..
    Och dina sista ord var så sant!!

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  3. Å! Nu blir jag alldeles röd och rörd. Så himla glad. Tack för att du tar dig tid bästa du. Jag har snabbläst nu på jobbet lite och ska hem och läsa nogrannare sen, men Tack. och Kram! från Fröken Blund :)

    SvaraRadera
  4. Ord om sådant vi funderar på, men som inte alltid blir uttalade högt. Dödendöden har så många ansikten. Tänker ofta på just det som Astrid och hennes syster sade, det gör döden till en del av livet - fast vi inte alltid orkar och kan tänka så. Kram du kloka, fina!

    SvaraRadera
  5. sitter hemma på kammaren. Och det känns lättare i mitt bröst. Jag behöver fortfarande prata och göra det som så fult kallas för älta. Men nu vet jag iallafall att det är det jag behöver. Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. Jag är så glad. Att våra stigar har korsats. Du lär mig saker. hela tiden. Genom att vara du. Tack. och varm kram.

    SvaraRadera
  6. det är så viktigt,
    att tala om och vara nära döden.
    jag tänker ofta på den, och vet inte heller hur jag vill eller 'bör' förhålla mig
    och precis som jag skrev hos frkn blund,
    och som du skriver här
    så tror jag fortfarande någonstans att jag är odödlig.
    men bara det att vi skriver och diskuterar det här i bloggvärlden. att läsa dina ord. allt det här, det hjälper!

    kramar

    SvaraRadera
  7. Där jag kommmer ifrån, där talar vi inte om döden. Om någon dött så frågade man folk omkring hur han/hon tog det, - jo det gick bra.
    Dvs, han grät inte offentligt. Jag har förstått att vi i vår familj gick ett onödigt svårt liv tillmötes genom att bete oss som vi var präglade att göra. Pappa är död, men nu finns det jobb att göra, vi tar nya tag, hejåhå!
    Inte förrän efter 40 år gick jag en sorgbearbetning och kunde läka relationen och förhålla mig på ett nytt sätt till det som hänt. Så onödigt och okunnigt och framför allt omänskligt.
    Love

    SvaraRadera
  8. Åh, om detta skulle jag kunna skriva spaltmetrar... Jag får då och då frågan om vad som är det bästa med mitt arbete som präst och utan att tveka det minsta svarar jag, Begravning, med allt det som sker före och efter själva begravningsgudstjänsten. Aldrig annars är livet så sant och så värdefullt som när vi är i närheten av döden...

    SvaraRadera
  9. Precis som Marie här ovan menar jag att begravning och det där omkring är det som kanske allra mest gör jobbet som präst meningsfullt (och döden ingår ju egentligen i allt det vi gör som präster iom Jesus...). Och Annika; du är så klok och när jag lyssnade på inslaget där du var med kände jag en stor tacksamhet för att just du finns som en missionär för allt det där som är svårt i våra liv. Svårt och lätt, märkligt nog, på samma gång. Kram till dig!

    SvaraRadera
  10. Så fina kommentarer. Och från er som förstås också bearbetat och gjort på ert sätt. Eller letar efter lindring. Marie jm och k, vilket jobb ni har! Så fantastiskt egentligen.
    Kramar till er alla!

    SvaraRadera