fredag 1 juli 2011

Jag

När man börjar med något nytt i sitt liv tänker man sällan att det ska förändra så mycket. Så mycket som yogan förändrat mig. Grundläggande delar av livet är annorlunda. Naturligtvis har det inte skett på en enda gång! Långtifrån. Det är ett steg i taget. Förstås. När jag kom från min yogakurs i maj så hade jag många tankar om min yoga. Om vad jag vill med den. En del att reda i och ut för egen del. Hur mina mål ser ut. Och om de är rimliga. Insåg att yogan tar en stor plats. Och det har tagit mig de här veckorna att landa i hur stort det faktiskt är. För mig. Att jag yogar. Att jag undervisar i yoga. Det är mitt verkliga liv. Med hjälp av den har jag klivit ur den där kostymen som var för trång. Den där klänningen som stramat överallt. Där jag försökt knäppa knappar utan att lyckas. Där jag försökt hitta dragkedjor där det inte finns. Och det jag jobbat en hel del med, har varit andras syn på mig. Om de tycker att jag passar i min nya lediga klädsel. Det kan låta så banalt. Men det har det inte varit för mig. Enkelt. Någonstans. Så jag har gjort det med fladder inuti. Inte alltid varit stadigt. Men när jag följt min lärares råd, då har andra saker växt fram. Så otippat det har varit. Men ändå. Min resa. Inte bara min attityd till yoga och var och för vem har genomgått ändringar. Även den jag faktiskt är har blivit annorlunda. Jag har varit en person med stor umgängeskrets, haft många som jag kallat för vän. Varit mån om kontakter och alltid varit redo att träffa den som har behövt. För med tiden har det blivit så. Att de som hört av sig är de som behövt få något av mig. Inte alla. Nej. Men en del. En del som funnits i mitt liv väldigt länge. Och jag har vågat gå ett steg till. Jag har slutat upp med att vara den som alltid ska höra av sig. Slutat upp med att vara den som andra vill ha så mycket av. I form av tid. I form av lyssnande och tröstande. Missförstå mig rätt. Jag vill finnas för andra och mig själv. Men det måste få vara balans. I hur relationen ser ut. En del tycker att jag avskärmar mig. Det kanske ser ut så. Jag vet inte och ärligt talat jag bryr mig inte. Längre. Jag måste få bestämma över det som är viktigt i mitt liv. Att vara den där människan utanpå som jag är inuti. Att välja det jag mår bra av. Låter det hårt? Egoistiskt? Jag tror att man måste vara sann. Det är inte alltid bekvämt. Det är till och med krångligt. Men det ger också fri luft under vingarna. Som lyfter och visar mig andra utsikter. Annat kommer in i mitt synfält. Som annars skulle varit dolt. Mitt liv. Min vardag. Min tid. Jag bestämmer. Fullt ut. Och jag väljer. Det måste väl ändå vara okey? Det här är jag.

14 kommentarer:

  1. Hej fina du! Jag tycker det låter som integritet på ett positivt sätt. Trevlig helg

    SvaraRadera
  2. Hej fina du!
    Det låter som du har kommit på en hel del om dig själv och vad som är viktigt i ditt liv. Jag känner igen mig i en del av det som du skriver, att jag alltid har varit den som lyssnat och tröstat, försökt att ge råd och sträcka ut en hjälpande hand när det behövs. Mamma och jag satt faktigst och pratade om det här för några dagar sedan. Det är precis som du säger att det måste få en balans! Av att ge och ta (få).

    Ljus*
    /V

    SvaraRadera
  3. Wow, vad "powerfullt" Annika! Helt underbart att höra att du är du och att du hela tiden kommer närmare vem du är och vad du vill!!!!

    Jag ska eventuellt gå en spännande kurs nästa helg - där jag hoppas på att lära mig verktyg så att jag kan bli mer av mig!!!

    Trevlig helg!

    Många kramar Helena

    SvaraRadera
  4. Så sant det du skriver!! Det är inte alltid bekvämt, men hellre det än att anpassa sig i ledet.Jag har också fått mindre förståelse för att jag tar mig tid att bara vara och samla mina tankar, och inte räcka till för alla andra.. Men jag blir starkare av min yoga och meditationen och ser vad som är bäst för mig..

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  5. Tack Annika för de orden idag.

    SvaraRadera
  6. ärlighet varar alltid längst. jag har svårt att praktisera det fullt ut själv, men lär mig ständigt. som du säger, det är inte alltid bekvämt. men den där oärliga bekvämligheten är i längden värre för oss och för vår omgivning. och sen det där med att finna balans. och att hitta sina gränser. alltihopa jätteviktigt. och helt okey.
    kramar

    SvaraRadera
  7. Nej, det är inte bekvämt att vara sann.
    Svårt också.
    Kram

    SvaraRadera
  8. Så börjar jag storgrina. För du skriver rakt in i hjärtat på mej idag. Tankar, känslor och insikter som jag också bär på, men inte kunnat formulera mej till. Igenkänning och en stor portion lättnad, att jag inte är ensam om dethär. Tack du fina - dethär får mej dessutom att längta ännu mera tills vi ska ses. TÄNK! och kram!!

    SvaraRadera
  9. Det är så häftigt att följa dig och din resa genom yogan och livet Annika!! Genom den där avslagenheten, som för mig brukar infinna sig när jag är för trött. Och genom de dagar då allt faller på plats:) Du skriver så bra så jag undrar vad detta kommer att leda till, livet är spännande i sina upp- och nedförsbackar;)

    Stor lördagskram

    SvaraRadera
  10. Hej kära Annika..kul att få se dig på en bild så där direkt:) fin är du. Jag har läst dina inlägg på den här sidan och kan förstå det där mellanläget man kan hamna i. När man går med en guldfiskskål runt huvudet nästan. Men det är väl lite som du säger..du är du vill vara. Kanske för att du vet vart du ändå är på väg..eller? Å håller med dig att vänner kan ta mycket och inte tänka på att ge så mycket tillbaka. Jag börjar mer och mer sålla bort dem vännerna faktiskt. Just för att det på något plan dränerar än mer än de fyller än. Jag har också precis som du haft svårt att sova och vaknat okristligt tidigt som tre och fyra...hoppas att jag och du får ordning på sömnkontot. För visst sliter det då man inte får en god natts sömn.
    Å ditt midsommarfirande verkade så där härligt lugnt och skönt. Precis som mitt hos svärmor där vi fick allt serverat. Hon gillar verkligen och skämma bort oss.
    Jag upplever också att tiden svischat iväg..får lite lätt panik på det då jag inte tycker om hösten alls särskilt mycket..
    Du finns med i mina tankar Annika. Det vill jag att du ska veta..även om jag inte är så flitig på att kommentera just nu..kramkramkram

    SvaraRadera
  11. Jag tycker att du gör helt rätt med att gå just den väg som du går. Skuldkänslor för att man inte är den som folk förväntar sig att man ska vara måste bearbetas; jag känner igen det så väl. Det är ofta svårare för människor att se andra förändras än att acceptera förändringen hos sig själv. Den egna smyger på, medan andras nästan bränner i ögonen. Kramar från mig

    SvaraRadera
  12. Ulrika - det har du rätt i. Det är ju integritet. Har inte tänkt på det så. Tack! kram

    Viralila - tack för dina tankar. Kram

    Helena - det låter superspännande. Och tänk så länge sen vi sågs. Nu får vi få till det. Kram

    Lotta - skönt att höra att det finns fler. Kram

    Marica - tack själv. kram

    Sara - oärlig bekvämlighet - så rätt formulerat. Tack för dina rader. Kram

    Marika - ja det är det! Kram

    Nina - ja snart är det inte långt kvar! Och tack för dina ord, de värmer. Kram

    Milla - tack, dina ord gjorde mig extra glad. Kram

    Kära Toril - så härligt att läsa dina tankar. Och jag hoppas du får sova, nu sover jag gott :) Än är det långt till hösten, som jag tycker jättemycket om. Hoppas din sommar är skön. Kram

    k - Tack! Och jag tror du har helt rätt. Som vanligt :) Kramkram

    SvaraRadera
  13. Annika - jag sitter med tårar ögonen, dina raka ärliga ord och insikter har berört mitt inre. Kanske landar din ord så fjupt i mig för att dina sanningar är lite mina oxå. Om det att inte alltid vända sig utåt och lyssna, anpassa sig, vara flexibel för andra. Det är det är som är det fina med yogan som låter en skåda inåt och finna sin inre sanna kärna, bara man vill, vågar, orkar se den! En stor kram på din din resa!/Magdalena-Pladuska

    SvaraRadera
  14. Åh Magdalena! Tack för dina ord. Och vi är ju så lika varandra, många av oss. Stor kram tillbaka!

    SvaraRadera