Ljuset är större

Maktlös. Så lätt att känna sig så när någon mejar ner barn med berått mod. Men är inte det precis det som han vill, han som gjort detta till sitt eget manifest? Att vi ska känna oss små och maktlösa. Så när jag igår hörde Babben på Sommarprogrammet blev jag först irriterad, vet hon inte vad som hänt? Men i samma stund vet jag att det dels är ett förinspelat program, dels att livet går vidare. Trots allt. Trots hemskheter. Men vi kan alla välja hur vi förhåller oss. Vi som inte är direkt drabbade. Vi som bara står vid sidan och försöker ta in det som sker. Vi som inte har ett trauma som ett förlorat mördat barn innebär. Ett gigantiskt livspussel som ska läggas efter en händelse som är ofattbar. Inte fattbar att ta in. Jag gråter när jag ser på tv. Jag gråter när jag läser tidningen. Men jag tänder mitt ljus i köket. Jag inser att vi alla kan fortsätta leva i vår demokrati som inte ska bli ett slutet system. Hur ska det kunna bli det? Vi måste gå vidare. I en känsla av ljus. Inte mörker. Det har inte vi valt. Och ingen kan välja åt oss. Låt oss inte glömma det. Skickar kramar till er alla som läser här. Tänd ett ljus och känn att ljuset är större än mörkret.