Jag

När man börjar med något nytt i sitt liv tänker man sällan att det ska förändra så mycket. Så mycket som yogan förändrat mig. Grundläggande delar av livet är annorlunda. Naturligtvis har det inte skett på en enda gång! Långtifrån. Det är ett steg i taget. Förstås. När jag kom från min yogakurs i maj så hade jag många tankar om min yoga. Om vad jag vill med den. En del att reda i och ut för egen del. Hur mina mål ser ut. Och om de är rimliga. Insåg att yogan tar en stor plats. Och det har tagit mig de här veckorna att landa i hur stort det faktiskt är. För mig. Att jag yogar. Att jag undervisar i yoga. Det är mitt verkliga liv. Med hjälp av den har jag klivit ur den där kostymen som var för trång. Den där klänningen som stramat överallt. Där jag försökt knäppa knappar utan att lyckas. Där jag försökt hitta dragkedjor där det inte finns. Och det jag jobbat en hel del med, har varit andras syn på mig. Om de tycker att jag passar i min nya lediga klädsel. Det kan låta så banalt. Men det har det inte varit för mig. Enkelt. Någonstans. Så jag har gjort det med fladder inuti. Inte alltid varit stadigt. Men när jag följt min lärares råd, då har andra saker växt fram. Så otippat det har varit. Men ändå. Min resa. Inte bara min attityd till yoga och var och för vem har genomgått ändringar. Även den jag faktiskt är har blivit annorlunda. Jag har varit en person med stor umgängeskrets, haft många som jag kallat för vän. Varit mån om kontakter och alltid varit redo att träffa den som har behövt. För med tiden har det blivit så. Att de som hört av sig är de som behövt få något av mig. Inte alla. Nej. Men en del. En del som funnits i mitt liv väldigt länge. Och jag har vågat gå ett steg till. Jag har slutat upp med att vara den som alltid ska höra av sig. Slutat upp med att vara den som andra vill ha så mycket av. I form av tid. I form av lyssnande och tröstande. Missförstå mig rätt. Jag vill finnas för andra och mig själv. Men det måste få vara balans. I hur relationen ser ut. En del tycker att jag avskärmar mig. Det kanske ser ut så. Jag vet inte och ärligt talat jag bryr mig inte. Längre. Jag måste få bestämma över det som är viktigt i mitt liv. Att vara den där människan utanpå som jag är inuti. Att välja det jag mår bra av. Låter det hårt? Egoistiskt? Jag tror att man måste vara sann. Det är inte alltid bekvämt. Det är till och med krångligt. Men det ger också fri luft under vingarna. Som lyfter och visar mig andra utsikter. Annat kommer in i mitt synfält. Som annars skulle varit dolt. Mitt liv. Min vardag. Min tid. Jag bestämmer. Fullt ut. Och jag väljer. Det måste väl ändå vara okey? Det här är jag.