Mitt emellan

Vaknar vid fyratiden. Fåglarna sjunger som besatta och solen strålar. Går inte riktigt att gå upp men inte heller att sova. Mitt emellan att dras ner i sömnen eller vakna ordentligt. Känner sedan doften av rökelse och hör någon annan andas djupt och metodiskt. D är uppe före mig och yogar! Och det är så underbart att höra, där jag ligger och susar mellan dröm och vakenhet. Ger mig själv tid att ligga och fundera. Bara. Hänger tvätt innan jobbet. Solen värmer redan. Jag ska jobba en hel månad till. Och jag försöker stanna i att det är helt ok. Att jag har valt det så och att det blir en egen utmaning att sitta här i ganska tomma korridorer om någon vecka när de flesta gått på ledighet. Kanske också lite tid mitt emellan egentligen. Tid att röja upp. Fixa inför hösten. Och ikväll har jag yoga på Stillastund. Allt är nog precis som det ska. Mitt emellan.

Om stort. Om smått.

Som sagt. Det ändrar sig. Igår vaknade jag med en känsla av att allt verkligen ordnar sig. Kände min pappas röst i mig, det är inte synd om mig, med lite dj-ar anamma så klarar jag det jag behöver. Helt enkelt. Gör ett långt pass. Stretigt och motsträvigt. Men ändock. Sedan vänder det! Och det flyter. Insikterna fullkomligt rasar in i mig :) Och då hör jag Zhanders röst inom mig, stay down! Breath in, breath out. Och jag kommer mycket längre i hanumanasana, så otippat.

En asana jag sällan funderar över... Sådär är det. JU. Jag vet. Men när den där känslan av att allt är möjligt sköljer över mig med alla regnskurar som fullkomligt dränkt gräsmattan, så vet jag. Vet. Att. Allt. Går. Kanske när man erkänner sin litenhet inför sig själv. Det kanske är då det vänder. Jag vet inte. Vet bara att det vänder. Ibland går det snabbare. Men allt finns hela tiden. Försöker skala av mina förväntningar på en mängd olika saker. Och när köksfläkten inte vill dra ut luften utan liksom skjuta in den i huset, tja, då känner jag att det är så. Små förtretligheter håller mig medveten. Också. Om stort. Om smått. Helt enkelt. Man får ta emot allt. Bara veta att allt faktiskt går när man erkänner, härdar ut, går vidare. Då kommer allt!

På bilden är Emma Balnaves i hanumanasana, tagen av Dan Lindberg

Inga speciella planer

Sover länge. Öppnar datorn trots att det är midsommarafton :) Första midsommaraftonen som vi inte har något barn som bor hemma. Vi dricker kaffe i sängen. Inga speciella planer. Så skönt! Och det är grått ute. Gör inget. Tänker på alla mina absent friends and family och skickar mina tankar rakt ut i universum och upp till dem. Lite lax och gräddfil blir det. Och ett midsommarfirande någonstans för traditionen i mig vill ha folkdans, blommor och firande också. Lite stillsamt sådär. Ha det gott kära vänner var ni än är!

Avslagen

När jag var mammaledig för länge sen, vet jag att jag tyckte att allt gick så snabbt runtomkring. Människor pratade fort och jag hängde inte riktigt med i det som hände. Lite avslagen på något vis. Nu har jag samma känsla. Plötsligt är det för mycket på alla plan. Jag smutsar ner mina jeans när jag kliver ur bilen, mitt Indienvisum kom tillbaka utan att vara tillstyrkt, jag hade glömt foto... Jag krockar med min kundvagn när jag är på stormarknaden (som jag egentligen inte gillar). Med flera stycken. Glömmer vad jag ska handla. Går planlöst. Hittar ingen röd tråd. Tappar saker. Men inget gör mig arg. Jag är bara avslagen. Mycket på jobbet. Jahaja, säger jag till mig själv. Och yogan som brukar hålla mig på banan, den är där, det är den, men det är som jag är överhettad i huvudet så att en säkring har löst ut. Och slagit av. Kropp och sinne är inte i takt med varandra. Gården är som en nyplöjd åker på sina ställen. Inga garderober i sikte. Försöker tala förstånd med mig själv. Men det hjälper inte... Jag är inte lessen. Jag är bara tom. Avslagen. Fast jag är precis där jag ville. Vad är det för fel? Borde vara glad men det är tomt inuti. Som om jag betraktade en avslagen trött människa. Och jag inser att det är midsommar i övermorgon, hur gick det så snabbt? Och mest av allt vill jag bara lägga mitt huvud på en sval kudde och sova 14 timmar och vakna utsövd och vara GLAD.

Glad, lättad och levande

Idag när jag loggar in på min dator så tänker jag på en blogg som jag följer; I kroppen min. Vågar knappt kolla om det står något. Ibland när man surfar runt hamnar man på bloggar och sidor som man inte vet hur det kom sig. Men där man fastnar. Den här killens blogg berör mig som få. Och jag är trött och lite less, det regnar och elen har försvunnit i halva huset. Vattnet sipprar fram i kranen och utanför huset huserar en grävmaskin. Men vad gör det? Jag får lite perspektiv när jag läser om Kristians färd i sjukdomens land. Och han lever! Jag blir glad fast jag inte känner honom. Glad, lättad och lite rörd. Nätet är fantastiskt på så många sätt. Och jag tycker om människor som jag aldrig träffat. Tycker mycket om till och med. Visst är det berikande? Och det som en del tycker är konstigt, att lämna kommentarer hos de som de inte känner - men ändå läser hos, för mig är det precis tvärtom! Jag kan inte låta bli att kommentera :) Var jag än läser Och idag kan jag inte låta bli att länka till en ung killes blogg och hans helt makalösa språk. Han lever. Och jag. Och du. Låt oss bara ta det lugnt och låta livet fortskrida och samtidigt njuta av tillvaron. I det lilla. Jag säger det till dig, men lika mycket till mig själv.

Trött och yr

Som tung materia. Är vattnet, regnet som vräker ner. Slår. Men våra schersminbuskar ger sig inte. Ståtar. Doftar. Och jag suger i mig. Jag är trött och jag tänker att mina ord om smärta är kanske tunga för många att ta till sig. M skriver i sin kommentar att hon inte skulle våga. För hur vet man? För min del stavas det tillit. Tillit till en lärare som jag litar på. Som kan så oerhört mycket. Som vågar mer än stryka medhårs. Som ser saker jag inte själv ser. Och tilliten till mig själv, jag är inte dumdristig, skulle det kännas som en blixtrande smärta någonstans ifrån då slutar jag. Men det är inte så. Eller som Nina skriver i sin kommentar; det finns bra och dålig smärta. Att kunna skilja på dem. Och jag litar på min lärare. Men jag litar också på mig själv. På vad kroppen säger. Sedan har egot en alldeles egen spelhalva, det försöker få mig till allt möjligt som kortsiktigt är en vinst. Ni vet dimridåerna man försöker lägga ut mellan sig själv och sig själv :) Jag vet inte om det är svammel för er eller om ni känner igen något? Att man kan lura sig själv något så djävulskt när det kommer till saker man behöver ta sig igenom. Vidare. Jag famlar och letar. Vet att Z sagt att det ska ändra sig, men tvivlet gör entré ibland och jag undrar om det verkligen är som han säger. Självklart finns det i mig! Jag är ju en modern människa :) Som tänker kritiskt. Som har egna tankar och åsikter. Men behöver en guide som kan visa vägen. Någon som leder. Som är min ficklampa på den där stundtals mörka stigen. Stigen som ibland pekar åt olika håll men där jag har mig själv att hålla till. Och hans vägledning. Många börjar på yoga. Går några gånger, gör kanske sedan själva. Jag tror att den yogan blir mer som en fysisk träning. Inget ont i det. Men det jag vill åt, den andliga vägen, den går man inte bara själv. Eller rättare sagt, man går själv, men någon visar åt vilket håll. Ibland behöver man kanske en paus. Z sa till mig i Serbien att jag är för tuff mot mig själv. Fortfarande. Så jag lyssnar och tar in. När yogaträningen blir mig övermäktig. Då står jag ut med att ta en paus. När jag är för trött. Som imorse. När jag är yr när jag går upp, då låter jag bli. Sitter lite stilla. Andas lugnt. Tar mig igenom min morgon. Har inte dåligt samvete. känner ingen skuld. Bara är. Gör när kroppen tillåter. Och regnet det bara susar utanför mitt fönster. Och jag tänker att helgen ska gå i vilans tecken. Vila för första gången på väldigt väldigt länge. Önskar er också en vilsam helg, var ni än är mina vänner!

Smärta

Smärta. Tänk så många bilder man får i sitt huvud bara man hör ordet. Tänker det. Kan det överhuvud taget finnas något positivt med smärta? Ja jag tror det. Faktiskt. Men som Z säger, titta på smärtan. Hur ser den ut? Försök utforska den från en annan vinkel. Kan man flytta fokus så kan den försvinna! Och jag pratar om den fysiska smärtan. Den som jag har så svårt att stå ut med. Jag har haft någon föreställning om mig själv i att fysiskt kan det göra hur ont som helst, men inte mentalt, själsligt. Men det stämmer inte. Inte alls. Jag vill direkt ur det som gör ont fysiskt. Jag är inte tålig. Det är som jag inte står ut när mitt högerben värker i asanas jag fått av Z att arbeta med under året. Står inte ut! Men jag försöker att inte tänka, inte stanna i den, även om det känns som det tar kål på mig. Och igår morse. Då ändrade smärtan karaktär. Faktiskt. Det gjorde ont. Men inte på samma hysteriska vis som tidigare. Och jag kom längre. Mitt i alltihopa. Och det gör fortfarande ont, men annorlunda. Och att den mannen kan veta precis hur de ska bli. För det var så han sa. Efter kursen. Att alla dina problem med kroppen, all smärta, den har visat dig saker du inte hade kunnat lära dig annars. Den kommer att ändra karaktär Och han jämförde med sig själv. Och de fysiska skador han ådragit sig. Och hur den smärtan och skadorna varit hans bästa läromästare. Missförstå mig rätt nu! Det finns smärta som är "bad pain" som han säger. Men det finns också annan smärta. Och ibland tror jag att man måste in i den, för att ta sig ur den. För att inte stanna. Smärtan visar mig en annan del av mig själv. Som att jag är flera skuggor av mig i en. Där jag lättar på skuggorna en efter en. För att bli EN. Shadowyoga Men i vår tid som vi lever i, där tror jag att det är just smärtan vi är så rädda för. Och när rädslan är inblandad, då kan det bli hur tokigt som helst. En person som tränat för Z sa för några år sedan efter en kurs - varför vill han att jag ska ha ont? Men jag tror att det är precis tvärtom, han vill absolut inte att man ska ha ont. Han vågar bara visa vägen, som ibland går genom det som gör ont. Ett av mina mantran de senaste åren har varit - allt har två sidor. Precis allt. Det kan provocera. Jag vet. Men jag tror så. Jag lever efter det. Och om smärta ska ha något gott med sig, så tror jag att det är att det ger något annat. I slutänden. Som jag inte kunnat föreställa mig. Nej. Man ska inte plåga sig. Inte bara för att. Absolut inte. Men utveckligen går ibland genom det som gör ont. Och alla tårar jag fällt när jag hade som mest ont av mina diskbråck, de är borta nu. Torkade. Och smärtan finns inte kvar där. Jag helade ryggen genom yogan. Och nu fortsätter min resa. Jag tror inte att man kommer undan det. De ser bara annorlunda ut. Och när man släpper lite på rädslan över att det gör ont. Bara försöker gå in i det vita. Smärtsamma. Stanna där några andetag. Då händer andra saker. Förstår ni hur jag menar? Känner ni igen er eller känns det som jag pratar strunt? För mig är smärtan alltid vit. Inte svart. VIT. Och ogenomtränglig. I mitt knä. I hela mitt högra ben ner i fotknölen på höger sida. Men igår. Igår blev den genomtränglig. Och jag jobbar vidare. Med en gurus ord i min kropp. Med en förvissning om att det som smärtar, det försvinner också. Allt förändras. Och jag med den. Smärtan.

Bilden har jag lånat här: http://www.arnback.se/

Liten dröm är också en dröm

Har alltid drömt om en trappa. Att gå upp i. Att gå ner i. Mitt drömhus när jag var liten var ett hus med en stor trappa. Vet inte varför. Kanske för att jag växte upp i en trång tvårummare med två bröder. Och ingen vrå var riktigt min. En av mina bästa vänner bodde i ett stort hus. Med TRAPPA. Som hon skuttade nerför. Som vi kröp i. Som kunde leda vart som helst. När det här huset bara hade en brant stegliknande variant, så lekte våra barn i den oupphörligt. Konstigt egentligen. Och drömmen om huset och den där trappen, den har funnits i mig. En. Riktig. Stor. Trappa. Även sedan jag glömt den. Men nu. Nu har jag planterat mig själv med D i ett hus, med trappa. En egendesignad till och med. Och jag är så glad, varje gång jag går i den där trappen, då tänker jag att man kan drömma smått och stort och det mesta rätar ut sig på vägen. Saker händer. Utan att man nästan tänker på det. Hur liten den än kan tyckas den där trappdrömmen, så står den ändå för en mängd personliga saker för mig. Jag tassar ner och upp igen och jag är helt enkelt nöjd. Har du någon sådan dröm som du också tänkt? Djupt inne i dig? Kanske för länge sen?

Energi

Häromkvällen. Ett otroligt åskväder. Det dundrade och himlen lyste som om solen var uppe. 8000 nedslag. Åttatusen! Det är ovanligt enligt brandkår och räddningstjänst. För oss. Där jag lever. Och jag läser i tidningen om enorma skogsbränder i USA. Tänker på askmolnet som Islands vulkan puffade ut i våras igen. Och vår litenhet. Naturens mäktiga existens. Att vi egentligen inte bestämmer något. Vi får bara vara och följa. Men det är inte skrämmande. På något vis känns det storslaget. Att skådespelet med regnet som ett rökgrått draperi fullkomligt suddar ut alla konturer. Att åskknallarna slår ned någon kilometer från oss och får mig att tänka på att det här fina plåttaket vi har nu, det kanske inte var en så god idé... MEN ingen människa skadades. Och när det är så, "bara" materiella skador, då kanske man kan få se ovädret som en enorm urladdning. Som ett pekfinger uppifrån som visar på något. Skickar energi. Som bränner till. Pekar åt ett håll. Jag kan böja nacken när jag drar i mig den friska doften från sjöblött gräs när det är över. Känna fuktigheten som en varm dimma. Lite tropiskt. Vart är det på väg? Följer med. Går upp tidigt och yogar. Vi har 4 hantverkare som kommer tidigt. Sysslar med olika ofärdiga projekt i huset. Och jag yogar vidare. Ställer mig på en ny plats för yoga, stänger dörren försiktigt. Drar ner andetaget och känner mig i balans. Ett med mig. Ett med naturen på något vis. Och urladdningen i ovädret, det drog med sig lite slagg ur mig själv också. Kan det vara så? Allt är energi. I yogan flyttar vi och kultiverar vår energi. Åskan är en enorm energiurladdning. Kan vi vara sammankopplade på något vis? Eller fick jag bara en liten påminnelse. Vilket som. Energi är mäktigt. När vi kan hitta den i vår egen kropp, mmm, då händer det saker. Viktigt att veta vart man riktar den. Hur tänker du?

Day in. Day out.

Vi packar upp. I damm och värme. Smutsig och trött. Kört lass efter lass. Och det vore förskräckligt att klaga, det vill jag verkligen inte. MEN. Jag blir lättretlig och irriterad. Jag vill så mycket! Det är lådor överallt. Grannarna hälsar på. Vill inte visa vårt hus när jag är smutsig och trött. Den där tröttheten övermannar mig. Ändå hör jag mig säga - välkommen in! Trots att jag själv vill bestämma när huset ska visas. Svårt att säga nej också. Ler. Trots. Allt. Sover dåligt. Skruvar på mig och drömmer om högar av packning och yogamattor. Ljuset väcker mig. Sommarnatten är så ljusvacker och mild. Tassar upp vid fyratiden och bara tittar. En älg på ängen utanför. Och gräset grönare än någonsin. Dagliljorna slog ut idag. Doftar. Vill fotografera och lägga upp bilder,men har inte riktigt tid. Och uppkopplingen hackar, lägger ner, segar. Men jag skriver i alla fall :) Och jag har kommit igång med min yoga igen. Bävade nästan att ställa mig på golvet efter stelhet och sedan uppehåll. Men har haft min lärares röst i huvudet. Do your yoga. Day in. Day out. Och inget mer. Men det räcker! Till slut stod jag äntligen där. I mitt nya lilla yogautrymme och gjorde min serie. Ljust och vackert. Stelheten som sakta ger vika. Jag tar mig samman. Day in. Day out. Yogan fogar mig samman. Jag vet det. Day in. Day out.

Så säker

Morgonyoga på Stillastund. Fika efteråt för de som hinner. Och vi är några stycken. Det ger guldkant på min tillvaro och stabilitet i kroppen. Inuti. Cyklar hem. Tvättstugan i stora språng och så packningen. Den sista. Av någon anledning tänker jag på Peter Stormare när jag fixar och donar. Hans helt underbara och obetalbara berättelse om när han sökte in till scenskolan ung och grön första gången. Så grön man kan vara! Och när hans namn inte stod med bland de som kommit in så gick han och frågade varför de hade skrivit fel... Just den delen av berättelsen får mig alltid att le när jag tänker på det. Att han var så säker. Och hur de nästan kom av sig när de skulle säga att han inte hade kommit in. Och hur han sedan blev privatelev för en pensionerande rektor och slipade av sina råa kanter. Blev lite mindre grön. Innan han kom in. Och just det där. Att vara så säker. Så säker på att komma in. Visst borde vi tänka så mer? Att vara trygg och vila i förvissningen att jag kommer in! Vad det nu än gäller. För han gjorde ju det. Inte direkt. Och inte som han hade tänkt. Men ändå. Och all oro och nervositet vi kan ägna oss åt. Som jag ägnar mig åt. Hur jag försökt att inte göra det under den sista tiden men hur omöjligt det nästan varit att låta bli. Men morgonens yoga med gruppen som är trygg och lugn i sitt andetag får mig att känna mig säker. Säker på hur rätt det här är. I mitt liv. NU. Och jag är faktiskt säker på att det blir som jag önskar, i slutänden, även om vägen dit kan vara oväntad. Och för dig! Precis så som du önskar. Låt oss vara lite mer säkra. Inställda på hur bra allt ska gå. Säkra.