Trött och yr

Som tung materia. Är vattnet, regnet som vräker ner. Slår. Men våra schersminbuskar ger sig inte. Ståtar. Doftar. Och jag suger i mig. Jag är trött och jag tänker att mina ord om smärta är kanske tunga för många att ta till sig. M skriver i sin kommentar att hon inte skulle våga. För hur vet man? För min del stavas det tillit. Tillit till en lärare som jag litar på. Som kan så oerhört mycket. Som vågar mer än stryka medhårs. Som ser saker jag inte själv ser. Och tilliten till mig själv, jag är inte dumdristig, skulle det kännas som en blixtrande smärta någonstans ifrån då slutar jag. Men det är inte så. Eller som Nina skriver i sin kommentar; det finns bra och dålig smärta. Att kunna skilja på dem. Och jag litar på min lärare. Men jag litar också på mig själv. På vad kroppen säger. Sedan har egot en alldeles egen spelhalva, det försöker få mig till allt möjligt som kortsiktigt är en vinst. Ni vet dimridåerna man försöker lägga ut mellan sig själv och sig själv :) Jag vet inte om det är svammel för er eller om ni känner igen något? Att man kan lura sig själv något så djävulskt när det kommer till saker man behöver ta sig igenom. Vidare. Jag famlar och letar. Vet att Z sagt att det ska ändra sig, men tvivlet gör entré ibland och jag undrar om det verkligen är som han säger. Självklart finns det i mig! Jag är ju en modern människa :) Som tänker kritiskt. Som har egna tankar och åsikter. Men behöver en guide som kan visa vägen. Någon som leder. Som är min ficklampa på den där stundtals mörka stigen. Stigen som ibland pekar åt olika håll men där jag har mig själv att hålla till. Och hans vägledning. Många börjar på yoga. Går några gånger, gör kanske sedan själva. Jag tror att den yogan blir mer som en fysisk träning. Inget ont i det. Men det jag vill åt, den andliga vägen, den går man inte bara själv. Eller rättare sagt, man går själv, men någon visar åt vilket håll. Ibland behöver man kanske en paus. Z sa till mig i Serbien att jag är för tuff mot mig själv. Fortfarande. Så jag lyssnar och tar in. När yogaträningen blir mig övermäktig. Då står jag ut med att ta en paus. När jag är för trött. Som imorse. När jag är yr när jag går upp, då låter jag bli. Sitter lite stilla. Andas lugnt. Tar mig igenom min morgon. Har inte dåligt samvete. känner ingen skuld. Bara är. Gör när kroppen tillåter. Och regnet det bara susar utanför mitt fönster. Och jag tänker att helgen ska gå i vilans tecken. Vila för första gången på väldigt väldigt länge. Önskar er också en vilsam helg, var ni än är mina vänner!