Smärta

Smärta. Tänk så många bilder man får i sitt huvud bara man hör ordet. Tänker det. Kan det överhuvud taget finnas något positivt med smärta? Ja jag tror det. Faktiskt. Men som Z säger, titta på smärtan. Hur ser den ut? Försök utforska den från en annan vinkel. Kan man flytta fokus så kan den försvinna! Och jag pratar om den fysiska smärtan. Den som jag har så svårt att stå ut med. Jag har haft någon föreställning om mig själv i att fysiskt kan det göra hur ont som helst, men inte mentalt, själsligt. Men det stämmer inte. Inte alls. Jag vill direkt ur det som gör ont fysiskt. Jag är inte tålig. Det är som jag inte står ut när mitt högerben värker i asanas jag fått av Z att arbeta med under året. Står inte ut! Men jag försöker att inte tänka, inte stanna i den, även om det känns som det tar kål på mig. Och igår morse. Då ändrade smärtan karaktär. Faktiskt. Det gjorde ont. Men inte på samma hysteriska vis som tidigare. Och jag kom längre. Mitt i alltihopa. Och det gör fortfarande ont, men annorlunda. Och att den mannen kan veta precis hur de ska bli. För det var så han sa. Efter kursen. Att alla dina problem med kroppen, all smärta, den har visat dig saker du inte hade kunnat lära dig annars. Den kommer att ändra karaktär Och han jämförde med sig själv. Och de fysiska skador han ådragit sig. Och hur den smärtan och skadorna varit hans bästa läromästare. Missförstå mig rätt nu! Det finns smärta som är "bad pain" som han säger. Men det finns också annan smärta. Och ibland tror jag att man måste in i den, för att ta sig ur den. För att inte stanna. Smärtan visar mig en annan del av mig själv. Som att jag är flera skuggor av mig i en. Där jag lättar på skuggorna en efter en. För att bli EN. Shadowyoga Men i vår tid som vi lever i, där tror jag att det är just smärtan vi är så rädda för. Och när rädslan är inblandad, då kan det bli hur tokigt som helst. En person som tränat för Z sa för några år sedan efter en kurs - varför vill han att jag ska ha ont? Men jag tror att det är precis tvärtom, han vill absolut inte att man ska ha ont. Han vågar bara visa vägen, som ibland går genom det som gör ont. Ett av mina mantran de senaste åren har varit - allt har två sidor. Precis allt. Det kan provocera. Jag vet. Men jag tror så. Jag lever efter det. Och om smärta ska ha något gott med sig, så tror jag att det är att det ger något annat. I slutänden. Som jag inte kunnat föreställa mig. Nej. Man ska inte plåga sig. Inte bara för att. Absolut inte. Men utveckligen går ibland genom det som gör ont. Och alla tårar jag fällt när jag hade som mest ont av mina diskbråck, de är borta nu. Torkade. Och smärtan finns inte kvar där. Jag helade ryggen genom yogan. Och nu fortsätter min resa. Jag tror inte att man kommer undan det. De ser bara annorlunda ut. Och när man släpper lite på rädslan över att det gör ont. Bara försöker gå in i det vita. Smärtsamma. Stanna där några andetag. Då händer andra saker. Förstår ni hur jag menar? Känner ni igen er eller känns det som jag pratar strunt? För mig är smärtan alltid vit. Inte svart. VIT. Och ogenomtränglig. I mitt knä. I hela mitt högra ben ner i fotknölen på höger sida. Men igår. Igår blev den genomtränglig. Och jag jobbar vidare. Med en gurus ord i min kropp. Med en förvissning om att det som smärtar, det försvinner också. Allt förändras. Och jag med den. Smärtan.

Bilden har jag lånat här: http://www.arnback.se/