tisdag 22 mars 2011

Tillräckligt vs otillräckligt

Ibland har jag känt mig så otillräcklig. För andra. När jag lagom hittat min egen yoga och andning. Då började jag undervisa igen. Igen. Och alla krav och tankar jag lagt på mig själv. Så tokigt det kan vara men jag vet att jag gjort det. Känt mina tillkortakommanden. Men då har jag tänkt på när jag skulle lära mig italienska. Det är några år sedan nu. Mannen som undervisade på kvällskursen var själv italienare. Så han kunde ju prata. Italienska. Förstås :) Men han var en urusel pedagog. Faktiskt. Han var inte heller snäll alla gånger, ställde en äldre kvinna mot väggen när det gällde lite svårare grammatiska övningar. Flera gånger. Jag slutade. Min dröm om att prata ett språk som är så klingande vackert tog en paus där. Kanske tar jag upp det en annan gång...
Just den kursen tänker jag på när jag tänker på min egen yogaundervisning. Jag måste ju inte själv kunna göra alla asanas som det är tänkt, och förresten vem kan det?? Men jag måste veta vart jag ska i positionen. Jag måste veta vad som ska hända. Vad som ska kännas. Och jag undervisar bara i positioner jag själv tränat länge. Men det betyder ju inte att jag är i "slutposition" i alla. Långt ifrån. Mina svaga armar i chaturanga dandasana :)
MEN. Det betyder ju inte att jag inte vet att man ska vara nära golvet med en rak kropp. Och inte bryr sig mina elever om ifall jag är ända nere eller inte! Bara de vet vart de själva ska. Det låter så simpelt när jag skriver det, men det är något jag tror att jag delar med de flesta som undervisar i yoga. Att släppa taget om sin egen otillräcklighet och känna att det är tillräckligt det man gör. Lite i taget. Hitta rätt. Och guida rätt. För när man känt rörelsen i sin egen kropp. Verkligen insett vad det är som ska ske. Även om kroppen inte kommer hela vägen. Veta hur man ska jobba. Att inte imitera. Göra själv. Då kommer skillnaden. Jag ser det så tydligt i mina grupper. Känner det själv i min kropp. När jag litar på kroppen och går vidare. Gör det jag ska utifrån min egen förmåga. Men imiterar inte. Mr Iyengar skriver om det. Zhander pratar om det. Ständigt. Att känna rörelsen som ny varje gång. VARJE GÅNG. Kanske är jag tjatig. Kanske upprepar jag mig här i bloggen. Men när jag ser det ske. Vilken fröjd! När de som tränat länge men ändå inte hittat rätt innan, plötsligt känner något annat i sin kropp. Plötsligt gör det som är meningen. Det spelar ingen roll vilken asana det är. Spelar ingen roll vem människan är. När man hittar dit. Då vet man. Att nu hände det. Nu imiterade jag inte och jag kände i min kropp. I min egen kropp. Jag tittade inte bara på en lärare, jag tog in det i mig själv. Det kan gå år innan man inser vad är det som ska ske. Att känna det. Jag tar mig hemåt och det är sen kväll. Grus under fötterna och kall vind. Men där. Ikväll hände det. Jag såg att de gjorde annorlunda. SÅG. De sa att de kände det annorlunda. Fröjd i hjärtat! Det är det här vi jobbar för tillsammans. Att inte imitera. Att känna alldeles själv i sin alldeles egna kropp. Skillnaden. Och att det är det som är tillräckligt.

10 kommentarer:

  1. Ibland tänker jag på att jag är dum som undervisar eftersom jag inte är den naturligt viga typen.. Men som du skriver här så är det ju inte det viktigaste att göra alla rörelser helt perfekt själv utan att kunna förmedla känslan.. Kram

    SvaraRadera
  2. Haha! Jag tänker ofta precis samma sak som föregående talare men då får jag gång på gång påminna mig om att det handlar ju inte om hur vig eller hur djupt jag kommer - det är ju inte DET som definierar en bra yogalärare. Men det är svårt, jätte svårt, tycker jag...

    SvaraRadera
  3. Vi är ju alla olika, med olika kroppar och livsvägar som speglar sig i våra asanas. Varje dag är olik. Och asanas är ju bara en liten del av yogan.

    SvaraRadera
  4. Jag var där och jag såg det hända, en gåva att få vara med och dela.
    Dan

    SvaraRadera
  5. Har precis läst om det där med otillräckligheten.
    Att den är bra.
    Att den för en fram.
    Jag tror att du är en underbar yoga lärare.
    Kramar

    SvaraRadera
  6. Förlösande och tröstande ord. Samtidigt så allomfattande naturligt när man pratar om yoga. Men vi glömmer så lätt. Dras med i prestationen och tron att allt måste vara perfekt - att vi måste vara perfekta för att vara bra lärare. Jag ramlar dit allt emellanåt, i känslan av otillräcklighet. Ändå känner jag mer och mer att jag duger som jag är, oavsett. Att det är, som du skriver, huvudsaken jag vet vart jag själv är på väg och att jag själv känner de rätta linjerna i min kropp. KÄNSLAN. Och att jag förmedlar utgående från min egna känsla, mina egna insikter och erfarenheter. Att jag helt enkelt har hjärtat med.

    Och du, Annika, du om någon har hjärtat med! och jag vet att du ser varje människa. Du är bäst på att vara du! KRAM

    SvaraRadera
  7. grattis kära du i efterskott! ser ut och låter som att du hade en fin dag. jag önskar dig ett vackert år. lärorikt, harmoniskt, utvecklande.

    och tack igen för dina kloka ord. läser här och förundras. känner ofta att jag liksom får precis den dos jag behöver, som att vi ofta tänker och funderar över samma saker.
    kramar

    SvaraRadera
  8. Känner igen, den där känslan, när det blir "på riktigt" i min kropp. Och lyckan som kommer. Lyckokänslan över att få känna. Att förstå med min kropp. Att få ha just min kropp. Och, jag är fullkomligt övertygad om att du är en alldeles underbar yogalärare!
    Marie JM

    SvaraRadera
  9. Oh så bra så bra!!! Jag kan ju inte säga något angående yogan men jag skriver ändå under på dina ord! Och visst känner jag igen det i andra samanhang också, att aldrig jämföra av den anledningen. Som dramapedagog och föreläsare känner jag också när jag har total närvaro och inte försöker spela någon roll. Det är då jag kan känna att jag berör. De stunderna är guld.
    Fasiken vad du är bra!!!
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  10. Ulrika - Tror att de flesta yogalärare tänker så, någon gång. kram
    Therese - nej det är sannerligen inte det som definierar en bra yogalärare! Och välkommen hit!
    Yogamamma - javisst är det så. Men när du står FRAMFÖR din grupp gör det all skillnad i världen mot att vara en I gruppen. Och ja, asanas är en del av yogan, men ingen liten del som jag ser det även om alla delar är viktiga. Tack för din synpunkt.
    Dan - tack själv, du är en av dem jag ser saker hända i som känns fantastiska!
    Marika - så kan det vara. Och TACK för att du tror på mig!
    Nina - hjärta och känsla, så viktiga. Och tack för dina snälla ord! Kramar
    Sarapirat - tack och jag hade en härlig dag! Jag tänker också så när jag läser hos dig :) att vi är på samma spår på något vis. Kram
    Marie - lite generad över alla snälla omdömen blir jag allt. Men också väldigt glad för att du tror så gott om mig!
    Milla - tack för dina ord och så härligt att du kan relatera till andra saker än yoga, det är liksom det jag menar när jag skriver :) stor kram till dig du fina!

    SvaraRadera