Släpp något, få något annat

Den här veckan har jag vaknat 03.30, varje dag. Varje morgon! Helt overkligt att vakna så tidigt när man är så trött. Och jag har funderat - har inte funderat och insett att det bara är som det är. Är man sjuk, så får man följa med i det som är. Det är som jag haft en tegelsten inuti. I brösthöjd. Tungt och flåsigt. Svårt att få luft. Försökt följa med och insett att jag ofta kan ha en fallenhet för att intellektualisera det som jag har problem med i kroppen. Att ha en tendens till att tro allt ligger på ett annat plan än det fysiska. Egentligen. Men eftersom vi är fysiska varelser, manifesteras självklart delar i den fysiska kroppen. Obalanser. Som vi alla dras med mer, eller mindre. När jag är sjuk, vill jag gärna bagatellisera det hela, tro att jag ska tänka mig frisk. Men faktum är att jag behövt något annat. Något starkare. MEN. Medicinerna har inte hjälpt mig. Istället för att bli besviken, envist sega mig vidare så har jag den här gången stannat. I det som är. Det kan vara ångestladdat att inte få luft. Inte den här gången. Bara trångt och smalt inuti. Men själva andetaget har liksom dragit sig vidare neråt, inåt och låtit problemen i brösthöjd stanna där. Tänkt mig andetaget som tar mig igenom det hårda. Och förstått att jag inte har astma. INTE. Varje år får jag ungefär samma typ av infektion i bröstkorgen. Varje gång jag går till sjukvården hävdar läkarna att jag har astma, att jag ska ta kortison, inhalera. Jag har motvilligt gått med på detta, i år till och med tänkt att jag ska verkligen ta till mig vad de säger. MEN. Inget har blivit bättre. Ingenting... Mot bättre vetande har jag lyssnat. Nu tar jag kommandot själv, vill få ordning på det jag tror att jag behöver.
Det är den ena sidan av att jag stannat inomhus, lätt kallsvettig och blek, med svårt att få luft.
Den andra sidan är: Jag har slutat tänka. Slutat älta. Slutat fundera. Bara siktat på andetaget. En kväll föll längtan över mig så kapitalt att jag bara plötsligt hade tänt mina ljus och stod i min sekvens. Frid. Trots svidandet i luftrören. Det gick förbi och bortom. Och min kropp var mjukare. Mjukare än för 6 år sedan när jag fick mina diskbråck. Något annat kom fram. Mjukheten över att ha släppt något. Ni vet, när man bara släpper taget och något annat manifesteras. Något som man sökt men inte fått fatt i. Något som när man slutar leta tar sig till ytan. När önskan och viljan av att se och möta mig själv övervinner det som gör ont. Kanske är jag lite dramatiskt lagd :) Men när min kropp plötsligt viker ihop sig som den inte gjort på många år, då inser jag att det är möjligt. När man släpper något, får man något. Och sista årets mantra att allt har två sidor överraskar mig än en gång. Och om det är möjligt för mig, då är det det för dig. Skön helg önskar jag er kära vänner!