torsdag 31 mars 2011
Ett knapptryck bort
Det finns en scen som fångat mig i serien Solsidan. Mer än någon annan. Det är när paret, som spelas av Johan Rheborg och Josephine Bornebusch, sitter på sin altan och pratar om vänner de inte vill ha kvar. Plopp så raderar de namnen i telefonen. - Kan man verkligen göra så? frågar Rheborg och Bornebusch svarar glatt Javisst! Så är man av med dem! Och är det inte lite tiden vi lever i? Att saker dels går snabbt, dels 'smärtfritt'. Om man retar sig på någon eller har en konflikt med någon, då kan man radera den. I telefonen. Eller på Facebook. Klart! Tiga ihjäl det hela. Fast egentligen tror jag inte att man gör det. Jag tror att människor ofta pratar om andra. OM. Men inte med... 
Jag är en annan sort. Kanske gammalmodig. Vill gärna att man ska kunna se varandra i ögonen när man springer på varandra också. inte minst se sig själv i spegeln. Eller hur tänker ni? Om man sårat någon, visst vill man väl veta det? För att kunna ge sin syn på saken. Kanske till och med förklara. Saker kanske inte alltid är det de synes vara. Eller för att ändra sig. För visst är det lite egoistiskt också? Att vara snål med feedback. Till människor man delat en hel del med. Och jag menar verkligen inte att man ska ha långa sittningar där man 'talar ut'. Eller stora uppslitande gräl. Bara för att. Men lite respekt för varandra. Ingen vet vilka vägar tillvaron snirklar sig i. Att inte stänga en dörr så där fegt och långsamt. Som en örfil i slow motion. Så att den inte märks när den slår till på kinden... Kanske har jag ett osvenskt temperament. Kanske är jag en ovanlig sort. Jag vet inte. Men jag ser det krokiga sättet runt mig hela tiden. Att människor inte är raka. Lite fegt sådär. Att jobba för relationer som man har med vänner eller kollegor, det tycker jag är viktigt. Även om det tar tid. Samma med yogan. Där man jobbar med relationen till sig själv egentligen. Där är det också viktigt att vara rak - inte gå i cirklar runt sig. Man kan gå flera vändor med sig själv ibland, innan man inser det. Det kan göra ont, ja, men man kan också lämna saker och komma vidare. När man hittar rakheten i sig själv brukar det gå lättare att vara rak med andra. Inte hårt, nej mjukt :) Lite friare. Lite modigare. Lite rakare. Både i ryggen och inåt. Blicken rakt fram och inte ner. Om ni förstår hur jag menar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag förstår precis hur du menar tror jag. På mitt jobb har vi flera stora konflikter under ytan. Det hela har slutat med att en person är långtidssjukskriven och ingen har egentligen sagt var de står. Det känns sjukt!
SvaraRaderaTack för kloka ord igen!
Kram
M
Hej bästa Annika!
SvaraRaderaJag måste vara riktigt galen, för idag märkte jag att du inte finns med i min blogglista och jag vet inte hur jag tänkte där... Nu gör du det, och så ville jag bara berätta att jag är frisk... Jag skrek så högt av glädje att det borde ha nåt Örebro vid det här laget, hörde du?
Stor kram till dig. Tack för att du alltid alltid alltid, delar och skriver så kloka saker, här och hos mig.
Jag håller med..Jag brukar ofta fundera om jag är av en annan sort, för mig är det självklart att jobba med relationer. Till sig själv och dom man har runt omkring sig. Det är inte alltid lätt, men livet blir så mycket rikare.
SvaraRaderaKram Lotta
Du har så rätt och jag tillhör nog också den där konstiga sorten.
SvaraRaderaInte alltid lätt. Det är mycket lättare att bara radera och gå vidare.
Kram
Jag håller också med dig till fullo även om jag har någon sådan där relation som ligger och skaver i min historia; eller kanske just därför. Just därför, tror jag. Jag är inte alls bekväm med att människor har saker de inte rett ut med mig (om de har det) och hoppas verkligen att de konfronterar mig innan konflikten eller aversionen växt till ett berg. Sen finns det förstås människor som mest stjäl energi och som kanske egentligen inte går att reda ut saker med. Om vi ändå inte umgås ser jag innan anledning att ta kontakt "bara för att". Fast det är ju en annan sak. Jag är fullständigt supersentimental och lojal vad gäller mina vänner och sådana som betytt mycket för mig i livet... Och då kan ingenting lösas med att radera. Stor kram till dig!
SvaraRaderaJag kan bara instämma! Jag är också som du, och jag blir glad av att höra att fler är som jag. Särskilt när ens familj och släkt totalt har förintats pga sånt här. Det är så sjukt och galet. Jag förstår inte varför det är så viktigt att låtsas och vart respekten för människan har tagit vägen?? Usch jag blir så ledsen när jag tänker på det. Dina ord "som en örfil i slow motion" träffade mig.. Sådär har jag kännt det i ungefär 10 år nu. Och det är nog därför jag också, som "K" skrev ovan, är supersentimental och lojal när det gäller mina vänner och människor som betytt mycket för mig. De blir liksom extra viktiga när ens egen familj sviker.
SvaraRaderaOj, känns som jag svävade ut nu, förlåt, men jag blev tagen av dina ord...
Förstår precis vad du menar eftersom du skriver så bra! Det är enkelt men inte lätt, men vem har sagt att den lättaste vägen är den roligaste?!
SvaraRaderaSTOR KRAM
Nickar långsamt och instämmande. Tänker att världen är full av strutsar... med huvudet nerstucket i sanden, för då behöver man inte se och då tror man att ingen annan ser heller. Jag har själv stuckit ner det i sanden! Många gånger. Det är ju så enkelt, just då. Men jag har inte ännu upplevt att det skulle räcka med det, för förr eller senare kommer detdär mötet då man måste slutföra och knyta ihop. Sluta fred med både sig själv och med den det angår. Sätta punkt. Först då känns det skönt att sträcka på nacken igen och njut av att slippa snorkla där nere i sanden!
SvaraRaderaOch som M skriver här allra högst upp; om konflikter som ligger under ytan, om saker som sopas under mattan. Ingen mår bra då. Nej, saker borde redas upp -utan elaka förtecken- och sorteras; ordnas så att alla får plats och kan vara sig själva. Det kräver massor, av oss alla! Men det är det lönt i slutändan.
Jag instämmer helt! Så bra kloka ord, så fint skrivet. Jag blir tagen och berörd. Kramar A
SvaraRaderajag håller med dig! helt och fullt!
SvaraRaderafram för ärlighet! kommunikation! sårbarhet (genom att öppna sig)
'ljuger' vi för andra, så 'ljuger' vi först och främst för oss själva.
vi kan bara växa om vi lär oss att konfrontera. men om vi sopar under mattan, då stagnerar vi.
kramar
M - det låter sjukt och är det. Och en som blir sjukskriven, hur mycket kan man låta bli att reda ut?
SvaraRaderaFröken Blund - Bästa bästa fröken Blund, klart jag hörde! Det kom som en svallvåg av ljud och studsade runt i glädje :) Och tack och bock för att jag numera finns på din blogglista, har aldrig kollat den:) Kram kram
En vacker vardag - nej det är inte alltid lätt. Men känns så mycket bättre. Kram
Marika - ja för stunden är det nog så men inte i längden.Kram
k - du är så fenomenal på att formulera dig, jag är faktiskt också supersentimental, kanske därför jag skrev det jag skrev... kram!
Therese-Lotusmamma - ja så kan det bli om familjen sviker att vännerna blir ändå viktigare och då måste man ju ha det rakt mellan sig. Och jag tycker om att du svävar ut, inga problem. Kram!
Milla - nej det har du rätt i, vem har sagt att den är den roligaste?? Kram tillbaka!
Nina - ja visst är det så, slippa snorkla i sanden, det var ett bra uttryck. Och det blir nog skönast för alla. Om man gör det med respekt men det är ju liksom själva vitsen. kram!
Anette - tack för att du skriver! kramar
Sarapirat - visst är det så. Att ljuger vi för andra då ljuger vi för oss själva och stagnerar. Men det kan ta ett tag att förstå det :) Kramar!
Vi lever i en märklig tid. Klinisk på något vis. Det vi inte gillar skär vi bort både i mobilen, facebook, kroppen, maten..ja vad du vill egentligen. Håller med dig om att man bör och ska vårda sina relationer. Men visst har man suttit där med mobilen och raderat gamla telefonnummer men mest för att man inte hört av varandra på jättelänge och kanske för att man inte längre har något gemensamt. Att man vuxit ifrån varandra. För det händer ju också. Att man går vidare i livet. Jag tror på att vi möter vissa människor under en viss tid. Att när den människan har gett en "budskapet" eller "läxan" man behöver öva och lära sig då har man inte så mycket gemensamt längre. Man glider ur varandras liv.
SvaraRaderaMen givetvis ska man reda ut konflikter, missförstå mig rätt. Man ska inte gå å dra på det, det är bara onödigt och det mår ingen bra av. Jag är också som K skriver otroligt lojal och sentimental..de människor som nästlas sig in kommer inte så lätt ut.
Kramar dig hårt och hoppas att du får god helg vännen min..
Ja Toril, jag håller helt med dig. Inte ska man behålla varandra bara för att. Och vi ses en tid och glider ur varandras synfält. Så är det ibland. Men jag menar det andra. Men det förstod du ju :) fegheten, de som inte vågar konfrontera någon utan bara låtsas som det regnar. De som inte vågar. Men du min vän är inte en av dem! Hoppas på en skön helg för dig också och kramar i stora lass!
SvaraRadera