Tillräckligt vs otillräckligt

Ibland har jag känt mig så otillräcklig. För andra. När jag lagom hittat min egen yoga och andning. Då började jag undervisa igen. Igen. Och alla krav och tankar jag lagt på mig själv. Så tokigt det kan vara men jag vet att jag gjort det. Känt mina tillkortakommanden. Men då har jag tänkt på när jag skulle lära mig italienska. Det är några år sedan nu. Mannen som undervisade på kvällskursen var själv italienare. Så han kunde ju prata. Italienska. Förstås :) Men han var en urusel pedagog. Faktiskt. Han var inte heller snäll alla gånger, ställde en äldre kvinna mot väggen när det gällde lite svårare grammatiska övningar. Flera gånger. Jag slutade. Min dröm om att prata ett språk som är så klingande vackert tog en paus där. Kanske tar jag upp det en annan gång...
Just den kursen tänker jag på när jag tänker på min egen yogaundervisning. Jag måste ju inte själv kunna göra alla asanas som det är tänkt, och förresten vem kan det?? Men jag måste veta vart jag ska i positionen. Jag måste veta vad som ska hända. Vad som ska kännas. Och jag undervisar bara i positioner jag själv tränat länge. Men det betyder ju inte att jag är i "slutposition" i alla. Långt ifrån. Mina svaga armar i chaturanga dandasana :)

MEN. Det betyder ju inte att jag inte vet att man ska vara nära golvet med en rak kropp. Och inte bryr sig mina elever om ifall jag är ända nere eller inte! Bara de vet vart de själva ska. Det låter så simpelt när jag skriver det, men det är något jag tror att jag delar med de flesta som undervisar i yoga. Att släppa taget om sin egen otillräcklighet och känna att det är tillräckligt det man gör. Lite i taget. Hitta rätt. Och guida rätt. För när man känt rörelsen i sin egen kropp. Verkligen insett vad det är som ska ske. Även om kroppen inte kommer hela vägen. Veta hur man ska jobba. Att inte imitera. Göra själv. Då kommer skillnaden. Jag ser det så tydligt i mina grupper. Känner det själv i min kropp. När jag litar på kroppen och går vidare. Gör det jag ska utifrån min egen förmåga. Men imiterar inte. Mr Iyengar skriver om det. Zhander pratar om det. Ständigt. Att känna rörelsen som ny varje gång. VARJE GÅNG. Kanske är jag tjatig. Kanske upprepar jag mig här i bloggen. Men när jag ser det ske. Vilken fröjd! När de som tränat länge men ändå inte hittat rätt innan, plötsligt känner något annat i sin kropp. Plötsligt gör det som är meningen. Det spelar ingen roll vilken asana det är. Spelar ingen roll vem människan är. När man hittar dit. Då vet man. Att nu hände det. Nu imiterade jag inte och jag kände i min kropp. I min egen kropp. Jag tittade inte bara på en lärare, jag tog in det i mig själv. Det kan gå år innan man inser vad är det som ska ske. Att känna det. Jag tar mig hemåt och det är sen kväll. Grus under fötterna och kall vind. Men där. Ikväll hände det. Jag såg att de gjorde annorlunda. SÅG. De sa att de kände det annorlunda. Fröjd i hjärtat! Det är det här vi jobbar för tillsammans. Att inte imitera. Att känna alldeles själv i sin alldeles egna kropp. Skillnaden. Och att det är det som är tillräckligt.