onsdag 16 mars 2011
Om bara
När livet är tufft. När man råkar ut för saker. Har man en tendens att föra en inre dialog med någon. Gud. Gudarna. Sig själv? Nej, oftast någon högre makt. Känner ni igen det? Om bara. Om bara det händer som jag vill ska hända. Då ska jag. Då ska jag göra det och det. Kanske offra något. Offret. En klassisk inre dialog när man behöver övermänsklig hjälp. Som jag tror att vi människor ofta fungerar. Jag har gjort det. Försökt förhandla inombords... När jag öppnar dagens tidning och ser den enorma förödelsen från tsunami, jordbävning och kärnkraftshaveri. DÅ. Då kommer jag att tänka på offer. Och en helt fantastisk film som kom 1986. En film av Andrei Tarkovsky. Som heter just Offret. Och där han gör det möjligt. Att göra ett offer, för att få något annat. Min mamma hade precis blivit rejält dålig i sin sjukdom ALS, när jag såg den första gången. Märkligt nog blev jag tröstad. Så tröstad att när hon dog året efter, då tänkte jag på filmen. Fast mitt eget offer inte var möjligt. Så fick jag tröst i den tanken. Att någon kanske kunde förhandla med gudarna. Idag. När jag läser min tidning, ser nyheterna då önskar jag att man kunde vrida tillbaka tiden. Göra ett offer. För att människor skulle slippa uppleva det som de just gör. Hur känner du?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
kära annika.
SvaraRaderajag pendlar mellan hopplöshet och hopp. styrka och svaghet. frustration och lugn. vad gör vi egentligen här på jorden? vi lever våra liv, blir uppfyllda av personliga draman, men den stora bilden? känns liksom helt ur proportion. häromdagen spenderade jag en lång stund framför nyheterna. efter att precis ha grävt i mina egna draman. israel och japan. blev alldeles illamående. och rädd. vet liksom aldrig vad man egentligen ska göra med all den där informationen. ibland är den nyttig och nödvändig. för att vi ska handla. stötta. förstå. men oftast så samlar vi på oss information som tynger oss, gör oss mer negativa och rädda. och det hjälper ju i slutändan ingen. tja. jag vet inte. många lösa och oorganiserade tankar fick du här. det är väl där jag är idag.
många kramar till dig.
Hej.
SvaraRaderaJag tänker också som du ibland. När det varit svårt. Vad ska man göra? Ibland känner jag mig maktlös.
Kram
Anneli
Sara, tror att de flesta kan känna igen sig i dina ord. Och frågorna vi ställer oss. För min del har yogan hjälpt mig på det sättet att jag ibland förmår mig att lyfta blicken, försöka se ovanifrån och då lättar det. Men svarta härsmältedagar, vad säger man då?+ Många kramar till dig min bästa pirat!
SvaraRaderaAnneli, ja och man får väl tillåta sig det också. För att ta nya tag igen sen. Kram!
Jaa jag tänker mycket...just på det här. Och jag kastas också mellan hopp och förtvivlan. Just nu är det så tungt, när man vet hur människors liv fullkomligt har krossats... Ett av de starkaste och det bibelord som jag tycker mest om, just dessa dagar i alla fall, är när Jesus strax före sin död på korset skriker ut sin ångest med orden "Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?". För mig kan dom ord kännas som en tröst, låter kanske konstigt, men också Han vet, vet hur det är att vara ensam, rädd, övergiven och totalt maktlös... Tack för dina funderingar! Marie JM
SvaraRaderaKära Marie, vi är nog ganska lika vi människor, även om vi tar olika vägar till att hitta tröst. Tack för dina ord. Kram!
SvaraRaderaOch jag känner väl igen känslan av tröst i Jesusorden, jag också. Och inte minst när Jesus försöker finna en väg runt sitt uppdrag i ångesten i Getsemane.
SvaraRaderaMånga ställer just nu frågan om var Gud är när något sådant händer och om det kan finnas en god Gud som tillåter sådant. För mig vacklar inte Gudsbilden. Gud är med i allt det där svåra. Det som är livet. Det som är våra villkor. Vår uppgift som människor är att vara medmänniskor, att hjälpa de som har det svårt, att vara händer, armar, hjärtan etc. Och mycket av det som är fel här i världen kommer ur mänskliga beslut som tyvärr inte faller tillbaka på dem som tagit dem. Pay-it-forward-tanken är för övrigt oerhört fin och bärande för att kunna leva tillsammans som grupp. Som människor med ansvar för varandra. Kram till dig för att du väcker så bra frågor (och för att du är ett så fint stöd också, för den delen!)
Kära k, du är skicklig med formuleringar och jag håller fullkomligt med dig i det du skriver om Gud och medmänniskor. Jag tror som du att vi är här för att hjälpa varandra. Kram tillbaka!
SvaraRadera