Ett knapptryck bort

Det finns en scen som fångat mig i serien Solsidan. Mer än någon annan. Det är när paret, som spelas av Johan Rheborg och Josephine Bornebusch, sitter på sin altan och pratar om vänner de inte vill ha kvar. Plopp så raderar de namnen i telefonen. - Kan man verkligen göra så? frågar Rheborg och Bornebusch svarar glatt Javisst! Så är man av med dem! Och är det inte lite tiden vi lever i? Att saker dels går snabbt, dels 'smärtfritt'. Om man retar sig på någon eller har en konflikt med någon, då kan man radera den. I telefonen. Eller på Facebook. Klart! Tiga ihjäl det hela. Fast egentligen tror jag inte att man gör det. Jag tror att människor ofta pratar om andra. OM. Men inte med...

Jag är en annan sort. Kanske gammalmodig. Vill gärna att man ska kunna se varandra i ögonen när man springer på varandra också. inte minst se sig själv i spegeln. Eller hur tänker ni? Om man sårat någon, visst vill man väl veta det? För att kunna ge sin syn på saken. Kanske till och med förklara. Saker kanske inte alltid är det de synes vara. Eller för att ändra sig. För visst är det lite egoistiskt också? Att vara snål med feedback. Till människor man delat en hel del med. Och jag menar verkligen inte att man ska ha långa sittningar där man 'talar ut'. Eller stora uppslitande gräl. Bara för att. Men lite respekt för varandra. Ingen vet vilka vägar tillvaron snirklar sig i. Att inte stänga en dörr så där fegt och långsamt. Som en örfil i slow motion. Så att den inte märks när den slår till på kinden... Kanske har jag ett osvenskt temperament. Kanske är jag en ovanlig sort. Jag vet inte. Men jag ser det krokiga sättet runt mig hela tiden. Att människor inte är raka. Lite fegt sådär. Att jobba för relationer som man har med vänner eller kollegor, det tycker jag är viktigt. Även om det tar tid. Samma med yogan. Där man jobbar med relationen till sig själv egentligen. Där är det också viktigt att vara rak - inte gå i cirklar runt sig. Man kan gå flera vändor med sig själv ibland, innan man inser det. Det kan göra ont, ja, men man kan också lämna saker och komma vidare. När man hittar rakheten i sig själv brukar det gå lättare att vara rak med andra. Inte hårt, nej mjukt :) Lite friare. Lite modigare. Lite rakare. Både i ryggen och inåt. Blicken rakt fram och inte ner. Om ni förstår hur jag menar?

Teachers high!

Kokar te när jag kommer hem från yogan. Det röda teet innehåller hur många nyanser som helst. Om man tittar lite närmare. Och det gör jag. Granskar det. Känner mig nära. Nära allting på något genomlyst sätt. TV-apparaten skriker ut hockeyreferat omväxlande med fotboll. Skymningen sänker sig. Ute är det grått och lite grusigt. Småkallt och lite vintrigt. Och jag vill omfamna hela världen. Glädjen rusar runt i hela systemet. Jag hostar fortfarande och det har gått två månader. Men det är kroppen. Jag blir lite trött men inget kan hejda det jag känner efter kvällens fantastiska genombrott. I mig. När jag skurade mitt golv på Stillastund, tittade till blommorna och tog undan pengaskålen med Japanpengarna så smög det in i mitt system. En kolsyreliknade känsla. I systemet. I huvudet. Jag kände mig berusad på glädje. Vill omfamna alla. Som en 60-tals peace and love-känsla. Och jag vet. Vet nu efter de här lite tunga veckorna att jag är på rätt plats. För mig. Att det här är exakt det jag vill. Och yogan som kan väcka så många känslor, lyfta på locket till allt möjligt. Till tuffa möten i sig själv. Men idag. Idag knockar glädjen mig nästan. För att det känns så rätt. Så nära. Allt är vackert. Berusad på yoga. Man brukar prata om Runners high, men ikväll mina vänner hittade jag Teachers high!

Slätar ut och gör gott

Mia Skäringer. Ett fenomen. Ett fenomen? Hon är så rakt igenom vanlig. Så rakt igenom ovanlig. Hon sätter ord på så många delar från sitt liv där vi alla kan känna igen oss någonstans. Tror jag. Men hon är extra modig. Som en del människor blir, när de gräver djupt i sin historia och delar med sig. Frikostigt. Hittar sitt eget värde där i bråten. Inser att man inte är ensam. Hörde henne första gången på P3 när hon gjorde ett program som hette Sommarsalva, det måste vara mer än 10 år sedan. SÅ kom Roll on med Klara Simmergren. Och karaktärerna fick ansikten på tv i programmet Mia och Klara. Kanske känner de flesta igen henne från hennes roll i Solsidan. Men här. Här är hon sig själv, på scenen som just Mia Skäringer.
   Jag skrattar så hostan tar tag i mig igen. Jag gråter i mörkret när hon berör det sorgligaste. Sitter bland 600 andra berörda och tänker på min egen pappa, när han dog. Och hur hon sätter ord på hur man ofta önskat att döden skulle kunna regisseras men hur det blev helt annorlunda i den fula verkligheten. Så gör hon det ändå vackert. Att känna igen sig, det måste vara det främsta vi söker. Igenkänning. Jaha, var det så för dig, men så var det för mig också! Men man måste vara modig. Man måste våga vara sann. Våga kliva ut där ensam i ljuset som hon gör, stå för tankarna kring sin kropp. VISA sin kropp. Sådan lättnad. Så ser en kvinnokropp ut! Också. Men den är inte retuscherad. Den är inte korrigerad. Den är inte opererad. Inte tuktad. Eller hårdtränad och bantad. Och det är så skönt. Tror att vi kvinnor har så lätt att se våra skavanker. Bristerna vi upplever. Talar oss blå för att det är det inre som räknas samtidigt som vi är extremt medvetna om hur vi ser ut. Om vi är smala. Tillräckligt smala? Så många gånger jag hört kvinnor prata om sin träning och hört paniken under, hur gärna de vill se annorlunda ut. Varför är vi så hårda med oss själva? För vem? Det finns i yogavärlden också. Förstås. Ganska mycket tror jag i vissa delar. Den världen är inte annorlunda än andra. Själv har jag fått kommentarer om min kropps utseende. Jag blev stum. Dolde oförrätten långt där inne. Kände mig lite sämre. Lite för tjock om magen. För vem? För vad? Tja, den som äger den smala midjan eller platta magen kanske känner sig lite bättre. Vad vet jag? Jag tillhör inte dem. Men när jag ser Mia Skäringer och hör hennes klokhet så klockrent inlindad i humor och svärta då tar hon bort en liten skavank i mig. Slätar ut och gör gott. För som vi pratat om tidigare, det är ju inte det som det handlar om. Faktiskt. Och mer yoga än Mia Skäringer på scen, det är svårt att hitta. Se henne om ni kan!

Yoga för Japan. Igen! Bruno Mars. Igen!

Ikväll blir det yoga för femte dagen den här veckan. Alltså mycket yoga med andra. Framför andra. Den här veckan. Och det känns fint. I hjärtat. Lite trött är jag allt. Solen lyser utanför och våren är på ingång. Och vi yogar för Japan. Igen. På Stillastund ikväll kl 17. Och jag skickar en låt till er alla och önskar en ljuvlig helg i värmens tecken. Och i hjärtat skickar jag värme till Japan och människorna där. Fredagens låt har en riktigt hjärtskärande text. Bruno Mars. Igen! Kan inte motstå den mannens röst och texter :) Ha det bäst!

Tillräckligt vs otillräckligt

Ibland har jag känt mig så otillräcklig. För andra. När jag lagom hittat min egen yoga och andning. Då började jag undervisa igen. Igen. Och alla krav och tankar jag lagt på mig själv. Så tokigt det kan vara men jag vet att jag gjort det. Känt mina tillkortakommanden. Men då har jag tänkt på när jag skulle lära mig italienska. Det är några år sedan nu. Mannen som undervisade på kvällskursen var själv italienare. Så han kunde ju prata. Italienska. Förstås :) Men han var en urusel pedagog. Faktiskt. Han var inte heller snäll alla gånger, ställde en äldre kvinna mot väggen när det gällde lite svårare grammatiska övningar. Flera gånger. Jag slutade. Min dröm om att prata ett språk som är så klingande vackert tog en paus där. Kanske tar jag upp det en annan gång...
Just den kursen tänker jag på när jag tänker på min egen yogaundervisning. Jag måste ju inte själv kunna göra alla asanas som det är tänkt, och förresten vem kan det?? Men jag måste veta vart jag ska i positionen. Jag måste veta vad som ska hända. Vad som ska kännas. Och jag undervisar bara i positioner jag själv tränat länge. Men det betyder ju inte att jag är i "slutposition" i alla. Långt ifrån. Mina svaga armar i chaturanga dandasana :)

MEN. Det betyder ju inte att jag inte vet att man ska vara nära golvet med en rak kropp. Och inte bryr sig mina elever om ifall jag är ända nere eller inte! Bara de vet vart de själva ska. Det låter så simpelt när jag skriver det, men det är något jag tror att jag delar med de flesta som undervisar i yoga. Att släppa taget om sin egen otillräcklighet och känna att det är tillräckligt det man gör. Lite i taget. Hitta rätt. Och guida rätt. För när man känt rörelsen i sin egen kropp. Verkligen insett vad det är som ska ske. Även om kroppen inte kommer hela vägen. Veta hur man ska jobba. Att inte imitera. Göra själv. Då kommer skillnaden. Jag ser det så tydligt i mina grupper. Känner det själv i min kropp. När jag litar på kroppen och går vidare. Gör det jag ska utifrån min egen förmåga. Men imiterar inte. Mr Iyengar skriver om det. Zhander pratar om det. Ständigt. Att känna rörelsen som ny varje gång. VARJE GÅNG. Kanske är jag tjatig. Kanske upprepar jag mig här i bloggen. Men när jag ser det ske. Vilken fröjd! När de som tränat länge men ändå inte hittat rätt innan, plötsligt känner något annat i sin kropp. Plötsligt gör det som är meningen. Det spelar ingen roll vilken asana det är. Spelar ingen roll vem människan är. När man hittar dit. Då vet man. Att nu hände det. Nu imiterade jag inte och jag kände i min kropp. I min egen kropp. Jag tittade inte bara på en lärare, jag tog in det i mig själv. Det kan gå år innan man inser vad är det som ska ske. Att känna det. Jag tar mig hemåt och det är sen kväll. Grus under fötterna och kall vind. Men där. Ikväll hände det. Jag såg att de gjorde annorlunda. SÅG. De sa att de kände det annorlunda. Fröjd i hjärtat! Det är det här vi jobbar för tillsammans. Att inte imitera. Att känna alldeles själv i sin alldeles egna kropp. Skillnaden. Och att det är det som är tillräckligt.

Röda diamanter

Gojibär. The Chinese wolfberry eller röda diamanter som de också kallas. Har ni ätit dem? Hört talas om dem? Ja jag antar det. Jag köpte en liten påse i somras. Strödde dem på filmjölken, sen glömde jag liksom bort dem. Sådär som det kan vara med nyhetens behag. Träffade en gammal vän idag på solpromenaden. Hon berättade om sin kroniska bronchit. Om hostan. HOSTAN. Som hon varit förknippad med. Som stört hennes nattsömn och hennes ro. Jobbet. Men så fick hon tipset att börja med Gojibär, 1 matsked om dagen. Och hon började. Och så. Plötsligt. Märker hon att hostan är borta. Jaja, ingen naturvetenskaplig studie bakom detta. Men hennes historia räcker väl för mig. Som också är behäftad med hosta långlånga tider. Jag köper ett kilo imorgon :) Här ska ätas. Och tillfrisknas :) Googlar och hittar bara superlativer. Och vet att vår egen Stadsträdgårdsaffär får slut på bären så snart de kommer in. Med 500 gånger mer C-vitamin än apelsiner, tre gånger mer järn än spenat och fyra gånger mer antioxidanter är körsbär är det värt ett försök. Ett rejält.Traditionellt har gojibär använts inom kinesisk läkekonst för att behandla smärta, värk, synproblem, huvudvärk, impotens, njur- och leversvaghet, lungproblem och mycket mer. Vad säger ni, har ni testat? Hur har det i så fall funkat?

Min dag

Som Lady Gaga med rosa hår sjunger hon för full hals. Så oväntat. Mellanungen står främst och håller i soundtracket till Eat Pray Love i handen. Hon har tagit taxi hem i stormsnöandet. För att sjunga för mig... Och mannen och sonen hummar med. Med skrovliga morgonröster. Och som jag älskar det. Kaffe på sängen. Att överhuvudtaget äta i sängen är något som jag tänker att man borde göra oftare. Och lyxyoghurt. Rosa pioner. Wow. Mina älsklingssommarblommor så här mitt i mars. Vilken överraskning. Och de doftar himmelskt. Rakt i ett ymnigt snöfall firar jag födelsedag. Kan inte låta bli att dela det med er :) Och ikväll ses vi i YOGA FÖR JAPAN på Stillastund! Känns rätt. På min dag.

Kom och Yoga för Japan!

When I see that I'm nothing - this is Wisdom.
And when I see that I'm everything - this is Love.
And in between those valleys my life is flowing
Nisargadatta Mahara

Efter att ha känt mig nedstämd, inser jag. Återigen. Att vi alla kan göra något, även om ingen kan göra allt. Ser att min kära yogavän Alexandra Kreis i Dublin skapar ett evenemang för Fundraiser Japan. Och jag blir inspirerad. Så jag gör en pay it forward! Helt enkelt :) Kom och yoga för Japan på Stillastund Yoga fredag 18/3 och/eller 25/3 kl 17-18. Det blir ett träningspass som jag leder, men inga nya asanas. Du betalar själv den summa du vill ge. För dig som inte har möjlighet men ändå vill ge ett bidrag så kommer jag att ha en donationslåda framme hela veckan.

Pengarna går oavkortat till Japan utan mellanhänder eller stora organisationer. Vår kära yogavän Momoko från Tokyo har erbjudit sig att ta hand om och skicka pengarna vidare till de mest behövande


Bilden och versen kommer från Yogapeople

Om bara

När livet är tufft. När man råkar ut för saker. Har man en tendens att föra en inre dialog med någon. Gud. Gudarna. Sig själv? Nej, oftast någon högre makt. Känner ni igen det? Om bara. Om bara det händer som jag vill ska hända. Då ska jag. Då ska jag göra det och det. Kanske offra något. Offret. En klassisk inre dialog när man behöver övermänsklig hjälp. Som jag tror att vi människor ofta fungerar. Jag har gjort det. Försökt förhandla inombords... När jag öppnar dagens tidning och ser den enorma förödelsen från tsunami, jordbävning och kärnkraftshaveri. DÅ. Då kommer jag att tänka på offer. Och en helt fantastisk film som kom 1986. En film av Andrei Tarkovsky. Som heter just Offret. Och där han gör det möjligt. Att göra ett offer, för att få något annat. Min mamma hade precis blivit rejält dålig i sin sjukdom ALS, när jag såg den första gången. Märkligt nog blev jag tröstad. Så tröstad att när hon dog året efter, då tänkte jag på filmen. Fast mitt eget offer inte var möjligt. Så fick jag tröst i den tanken. Att någon kanske kunde förhandla med gudarna. Idag. När jag läser min tidning, ser nyheterna då önskar jag att man kunde vrida tillbaka tiden. Göra ett offer. För att människor skulle slippa uppleva det som de just gör. Hur känner du?

För att vi vill!

Solen är här. Och den lyfter mig. Men på andra sidan jorden är det tufft. TUFFT. Är en riktigt nyhetsjunkie. Kan inte sluta titta på nyheterna från Japan. Tänker om det var jag. Min familj. Mitt land. Min stad som bara försvann i något svart vatten som dundrar in med 900 km hastighet. Eller att bo nära ett kärnkraftverk. Som går mot en härdsmälta... Går inte att föreställa sig. Helt enkelt. Men jag är ändå glad. Glad för att jag är hel. Men jag tänker på de som har det svårt. Jag skickar mina tankar och böner dit. Tänker att det inte hjälper någon om jag är lessen. Tänker extra på Sue som bor i Japan nu. Tänker att min tacksamhet över mitt liv ändå är bra. Just för att vi aldrig vet när det vänder. Så måste vi tänka och hjälpa till för de som inte har något just nu. Och leva i vårt eget nu. Vi kan ju göra något också. Vi kan skänka pengar och dra vårt strå till den stora stacken. För att vi vill!

Röda Korset

Måste bara ta mig levande igenom dagen

Ibland har jag individuella lektioner. För att det inte passar in på något annat vis. I tillvaron. För att alla inte vill träna i grupp. Idag träffade jag två olika personer. De hade varsin egen timme med mig. Den första hade fått det i present av sina barn. En helt underbar gåva som jag ser det. Oavsett vem läraren är :)
Och den andra kvinnan. Hon hade en del problem och krämpor som vi har, lite här och där. Ibland. Men det som fångade mig mest var att hon sa att en lång tid i hennes liv hade mantrat varit - jag måste bara ta mig levande igenom den här dagen. Och att det var alldeles för många dagar som varit så... I hennes liv. Som jag känner igen det! När utvägarna verkat blockerade. Det kan ta tid att hitta andra stigar. Att orka göra det. Men hon hade gjort andra val, steg för steg och nu hade hon hittat till yogan. Om det kanske var något för henne. OM. Kanske. Jag är ingen fanatiker även om jag själv älskar det som händer när jag yogar, trots problem och motgångar ibland. Alla måste få välja sin väg. Och välja om yogan är något för en själv. Känner mig privilegierad som får förmånen att introducera yoga för första gången för någon. För att se var det landar. Vem människan är mitt emot mig. Ta hänsyn. LYSSNA. Vi gör mjukt. Lite grann. Uppvärmning, solhälsningar, lite sittande och liggande till slut i savasana. Solen kastar reflexer och solkatter i hela rummet som doftar rökelse. Ljusen tända och lugnet inuti. Och att möta en människa som är på väg från att bara lyckas ta sig levande genom dagen till att göra aktiva val för sitt eget välbefinnande. Och växande. Jag böjer huvudet. Säger som Nina skrev härom dagen, jag har det bästa av jobb och tacksamheten är stor.

Ordlöst

Ordlöst. Det jag söker. Jag som älskar ord. Som gärna använder ord :) Synonymer och adjektiv klingar fint i min värld. Smyckar olika delar. Känslan av att hitta rätt. Vrida och vända. Men det finns ju det andra också. Det som man inte sätter ord på, som finns ändå. Som alltid finns. Under ytan. Hos oss. ALLA. I tider som vår måste man ofta sätta ord på allt möjligt. Men den andra delen är lika viktig. Kanske viktigare i vissa lägen. Att försöka beskriva det jag känner i yogan ibland, det har jag aldrig ens försökt, för att det inte går. Men vägen dit kan jag gärna prata om. Skriva om. Dela med er. Och få något tillbaka. Jag har tittat på ett filmklipp som ger mig allt det ordlösa. Men det är inte yoga. Det är dans. Eller är det kanske samma? Som man uppnår. Det finns så många vägar dit. Dit vi vill. Dit jag vill. Och jag lägger upp klippet där den totala tilliten faktiskt nockar mig. Jag kan titta på det hur många gånger som helst. För det rör vid något i mig som är helt underbart. Hur har du det med din ordlöshet? Känner du igen dig?

PINA - Dance, dance, otherwise we are lost - International Trailer from neueroadmovies on Vimeo.

PINA - A film for PINA BAUSCH by WIM WENDERS.

Stillastund goes international

Mitt i allt kroppsligt elände så sker det planer för allt möjligt. I mitt liv. Med husbygget. Med företaget. Med yogan. Med att lämna vårt stadsliv om två månader. Och allt däremellan. OCH. En yogavän som har en stor studio i Dublin, ska komma till min studio i sommar och ha en yogagrupp med sig!! Wow.

Stillastund goes international! Och jag är tacksam. Tacksam för att ringarna på vattnet delar sig, blir större, går ihop med andra och där yogasumman är större än delarna. Så glad. Och ett nytt kapitel skrivs för mig. Och min studio. Visst är det coolt?

http://www.yogapeople.eu/workshops.html

Hänger och dinglar

Som en spratteldocka, som en marionett, dinglar och svänger. Lite svindlande men kanske nyttigt. Vem vet? Just nu...bara vara. Tröttare än tröttast. Längtar efter sol mot kinden, frisk luft i lungorna, starka ben i yogan och en supersmaskig brunch. Vem vet, allt kanske blir verklighet idag.

Släpp något, få något annat

Den här veckan har jag vaknat 03.30, varje dag. Varje morgon! Helt overkligt att vakna så tidigt när man är så trött. Och jag har funderat - har inte funderat och insett att det bara är som det är. Är man sjuk, så får man följa med i det som är. Det är som jag haft en tegelsten inuti. I brösthöjd. Tungt och flåsigt. Svårt att få luft. Försökt följa med och insett att jag ofta kan ha en fallenhet för att intellektualisera det som jag har problem med i kroppen. Att ha en tendens till att tro allt ligger på ett annat plan än det fysiska. Egentligen. Men eftersom vi är fysiska varelser, manifesteras självklart delar i den fysiska kroppen. Obalanser. Som vi alla dras med mer, eller mindre. När jag är sjuk, vill jag gärna bagatellisera det hela, tro att jag ska tänka mig frisk. Men faktum är att jag behövt något annat. Något starkare. MEN. Medicinerna har inte hjälpt mig. Istället för att bli besviken, envist sega mig vidare så har jag den här gången stannat. I det som är. Det kan vara ångestladdat att inte få luft. Inte den här gången. Bara trångt och smalt inuti. Men själva andetaget har liksom dragit sig vidare neråt, inåt och låtit problemen i brösthöjd stanna där. Tänkt mig andetaget som tar mig igenom det hårda. Och förstått att jag inte har astma. INTE. Varje år får jag ungefär samma typ av infektion i bröstkorgen. Varje gång jag går till sjukvården hävdar läkarna att jag har astma, att jag ska ta kortison, inhalera. Jag har motvilligt gått med på detta, i år till och med tänkt att jag ska verkligen ta till mig vad de säger. MEN. Inget har blivit bättre. Ingenting... Mot bättre vetande har jag lyssnat. Nu tar jag kommandot själv, vill få ordning på det jag tror att jag behöver.
Det är den ena sidan av att jag stannat inomhus, lätt kallsvettig och blek, med svårt att få luft.
Den andra sidan är: Jag har slutat tänka. Slutat älta. Slutat fundera. Bara siktat på andetaget. En kväll föll längtan över mig så kapitalt att jag bara plötsligt hade tänt mina ljus och stod i min sekvens. Frid. Trots svidandet i luftrören. Det gick förbi och bortom. Och min kropp var mjukare. Mjukare än för 6 år sedan när jag fick mina diskbråck. Något annat kom fram. Mjukheten över att ha släppt något. Ni vet, när man bara släpper taget och något annat manifesteras. Något som man sökt men inte fått fatt i. Något som när man slutar leta tar sig till ytan. När önskan och viljan av att se och möta mig själv övervinner det som gör ont. Kanske är jag lite dramatiskt lagd :) Men när min kropp plötsligt viker ihop sig som den inte gjort på många år, då inser jag att det är möjligt. När man släpper något, får man något. Och sista årets mantra att allt har två sidor överraskar mig än en gång. Och om det är möjligt för mig, då är det det för dig. Skön helg önskar jag er kära vänner!

Lite mer vila

Det viner och väser. I min bröstkorg. Kanske är kroppen så nedsatt för att jag har så mycket i huvudet... Hursomhelst, den här tiden på året är den sämsta för mig. Blir jag sjuk så blir jag det under den här kaphasäsongen. Och efter att ha provat alla sorters téer och olika huskurer, vilat och inte gjort något annat blev jag i fredags mycket sämre. Svårt med andningen helt enkelt. Det känns lite som att krypa till korset när jag går till jourmottagningen, men ibland är det så. Jag behövde inhalera och få medicin. Men såhär fjärde dagen efter läkarbesöket så inser jag att det tar längre tid. Att bli frisk! Allt praktiskt kring yogaklasser och annat har löst sig. Och jag tar ett beslut till, jag tar lite bloggpaus. Vilar lite mer. Ingen dator, bara böckerna vid min säng. Krafterna måste tillbaka och jag ska försöka stoppa tankarna på resten. Tills vi hörs igen, må så gott ni orkar!