Stå stadigt

Tänk så mycket huvudet säger till om. I kroppen. Jag har fullt upp med att grunda mig dessa dagar :) För jag tror det är viktigt. Att jag finns i fötterna och att de står stadigt. Går stadigt. Att hela benen är med. En stor del av mitt vuxna liv har jag befunnit mig någonstans mitt i kroppen...och i huvudet. Tankar och planer. Funderingar och frågor. Har liksom snurrat runt i mitt huvud och min mage. Benen har bara hängt med. Om ni förstår hur jag menar? Inom Shadowyogan är det ett fundament att stå på. Benen. Att de första serierna handlar om att bli stark där och grunda sig. Innan man går vidare. Kanske är det extra viktigt idag, att vi är så många som inte har varit helt i kroppen. Liksom svävande utanför. Eller snurr i skallen. Det har varit en stor fördel för mig, att hitta ner till fötterna. Stå stadigt. Balakrama - stepping into strenght - den första av serierna i Shadowyogan kan vara en riktig utmaning. Man kan tycka att rörelserna kan se enkla ut, men när man är inte är grundad, då behövs de. Så jag ägnar min morgon till den första serien, som jag inte gjort på väldigt länge. Och den känns fin. Står stadigt.



En liten snutt av just Balakrama, så vacker yoga av Emma Balnaves www.shadowyoga.com

Dansyoga

Jag dansar. Jag handlar. Tänker. Köper kuddar. Funderar på ljusstakar. Tänker på gardiner, bestämmer mig, ooops - en av färgerna jag tänkt har tagit slut! Åker till IKEA, åker till vårt stora köpcentrum. Och jag är mitt uppe i allt fixande. Vill så gärna att det ska bli klart. Snart! Men allt tar längre tid än jag tänkt mig. Kanske är jag helt enkelt för snabb :) MEN, imorgon får jag låset bytt och lite annat. Så jag kan göra det roliga sedan. Och när jag är så här pirrigt förväntansfull, tja då blir min yoga likadan. Det är häftigt. Och inget konstigt egentligen. Men jag vill nästan dansa när jag yogar. Ni vet - små lätta steg, en snurr och så ner i djupa andetag ett varv och ojdå, nu snurrade jag visst igen :) Hmmm, tänker på helgens kurs och förankrar mig mot golvet och står stadigt. Men inte så länge! Ah, det får vara så här nu, fjäderlätt yoga mitt i alltihopa!

Bilden på kudden kommer från Indiska och jag har precis köpt två!

Svingar mina ben

Vaknar tidigt tidigt. Ligger länge i min säng och är stilla. Andas. Ett skönt sätt att vakna på, att ge sig själv lite andrum. Tänker på min mamma. Hon dog för 23 år sedan men ibland är hon så närvarande. Ibland känns det som hon rufsar mig i håret och jag ryser till. Av välbehag. Morgonens yogapass är långt och meditativt och hon är liksom med mig. Sitter stilla länge efteråt. Och jag vet varför jag tänker på mamma. Min mamma med ljusbrunt hår, inga rynkor eller gråa hår, mjuk kropp och snälla ögon. Som hellre ritade än städade och lagade mat. Som visslade som en kanariefågel och var världsbäst på att sy. Vig och skrattig. Hon fick ALS när hon var 60 år och hade den sjukdomen några år innan hon dog, 63 år ung. Då, kände ingen till den sjukdomen. Inte ens på sjukhuset... Ännu mindre inom hemsjukvården. det var en kamp. Att vårdpersonalen skulle förstå att hon inte var dement för att hon inte kunde prata ordentligt. Eller svälja. Att hon inte var vrång... Idag är den mera känd, bland annat genom tv-journalisten Ulla-Carin Lindqvist, som skrev boken Ro utan åror. Jag såg aldrig tv-programmet om henne. Var rädd att det skulle bli för nära. Smärtsamt. Ville inte tänka på hur det var. Men. I somras lyssnade jag på ett sommarprogram av Tina Jansson, som också har ALS. Hon var folkets val på Sveriges Radios hemsida inför Sommarprogrammet och vi kunde inte ha valt en bättre person. Tycker jag. Det var hennes syster som gav hennes ord röst och det var ett fantastiskt program. På många sätt. För mig betydde det att närma mig den där vedervärdiga sjukdomen. Som jag inte kunde försonas med. Och när jag hör Tinas berättelser, flera tagna ur hennes blogg, så är det som hon ger min mamma en röst. Nu var inte min mamma totalförlamad när hon dog, men många av de här vardagsrutinerna som kan bli till enorma berg att ta sig upp på när funktioner försvinner från ens kropp, en efter en, de beskrivs så insiktsfullt och humoristiskt. Av en som lever det livet. Att jag så här många år senare kan våga tänka lite mer på hur mamma hade det. Och att jag inte kan skuldbelägga mig själv för en sjukdom som inget rådde på till slut. Visst är det viktigt med sådana insikter? Jag och D lyssnade på Sommar en dag i juli. I bilen. Vi var på väg till stranden men vi blev sittande i bilen för att lyssna klart. Det var jättevarmt. Solen gassade. Och vi bara satt där, fötterna på tallbarren utanför och när hon berättar om sin dag när hon ska bli frisk och svänga sina ben över sängkanten, den fantastiska rörelsen som hennes kropp nu har glömt, då brister jag i gråt. Inte för hennes skull. Nä. För min egen. För att jag har glömt. Och att hon på något vis blev mammas röst där. Och jag bugar mig för dig Tina, för din fantastiska kämparglöd. Och jag njuter lite extra när jag svingar mina ben över sängen, för min kropp kan det. Och jag ska inte glömma det.

Allt blir tydligt

Sover gott. Vaknar utsövd till ett nytvättat Båstad. Solen lyser och jag traskar iväg till Yoga Vita, Karins studio. Alla jag möter hälsar! Blir glatt överraskad. En man kommer i badrock mitt i stan. Skönt. Alla vackra hus har namn, tänk att bo på Rosenhill eller Birgittabo :) Vi småpratar lite innan Lotta tar oss ner i oss själva. Vi gör ett yogapass med mycket bäckenbottenövningar, allt som en gravid kvinna behöver. Eller vilken kvinna som helst egentligen! Vi måste vara rädda om vårt inre. Även det rent fysiska inre vi har. Dagen bjuder på en del välbekanta övningar, som Baddha Konasana eller Upavistha Konasana, känns verkligen som mina övningar, så länge som jag haft dem i mitt eget program. Och en del nya. Och en del med support av olika slag, som en vägg eller en stol. Det är som en upptäcktsresa. Hittar saker för min alldeles personliga del också och blir stärkt i mina tankar om hur jag vill undervisa. Varför jag vill undervisa. Allt blir tydligt. Att jag vågar gå min egen väg. Skönt att få support och styrka från nya håll. Och att vi alla har rätt att gå vår egen väg. När vi vågar. När vi vill. Och att den kan se så otroligt olika ut. Och allt är ok. Köper en ny rökelse. Ny doft för mig. Lite rundare. Kanske rentav lite kvinnligare. Och det är en hel dag till av min kurs!

Är världen liten eller är den liten?

På plats. Mycket att smälta. En ny stad, nytt ställe, nya människor. Sommarvarmt när jag kliver av tåget och det är bergigt! Fast grönt. Fint. Staden är lite större än jag trodde. Tänk att jag inte varit i Båstad tidigare... Bor på ett välsmyckat pensionat, trevligt och ombonat. Kursen börjar och det är alltid lika pirrigt härligt när man går kurs. Och Karin Björkegren Jones, som det känns som jag känner fast det är första gågen jag träffar henne :) Ibland är människor precis som man har tänkt sig... Vänliga och glada. Presentation och teori. Mycket teori och jag suger i mig. Så skönt att prata svenska också :) Det är väl ingen stor grej men ibland kan jag tycka att jag inte riktigt hinner uttrycka mig med språket när jag går kurser med folk från hela jordens hörn. Det är mycket som Lotta Ilona Bertilsson klär i ord. Av mina tankar kring kommunikation och attityd i lärarrollen. Om syftet varför man undervisar. Och som jag gillar det. Och sedan syftet med att undervisa gravida. Lotta som jobbat över 10 år med yoga för gravida kvinnor. Så häftigt med så mycket erfarenhet av ett område. Hon har liksom banat ny mark här i Sverige. Skapat ett koncept. Och haft kurser med både gravida och med yogalärare. Inspirerande. Och. OCH. Hon har tränat för Zhander!! I sin presentation berättar hon lite kort om sin yogaväg. Och hur en lärare rått henne till olika saker. Och det var Z... är världen liten eller är den liten? Sov gott! Nu drar jag ner rullgardinen och läser mina papper. Imorgon ska vi träna!

Enfald vs mångfald

Ibland snävar man in sig i yogan. Tror jag. Man tränar sin stil och är kanske nöjd så. Det kanske räcker för en del. Själv är jag ganska intresserad av andra yogaformer också och eftersom jag tränar en yoga som har ursprunget i flera olika traditioner känns det naturligt. Jag gillar inte revir och snålt tänkande och tror alltid att mångfald berikar. ALLTID. Att vi kan lära av varandra. Att ingen stil har det bästa för precis alla. Självklart menar jag inte någon pyttipanna och snuttifiering. Mer allvarligare än så :) Vi kan alltid hitta delar hos varandra och i varandras stilar som lägger en pusselbit i det stora pusslet. Så med de tankarna har jag anmält mig till en kurs som Karin Björkegren Jones och Ilona Bertilsson kommer att ha i helgen i Båstad. Det är så spännande. De här två kursledarena verkar ha hittat ett synnerligen fint koncept för den speciella tid i livet det innebär att vara gravid. Jag far söderut imorgon bitti, för att leva som jag lär :) och kanske bloggar jag lite från Båstad också. Annars mina vänner, ha goda dagar i duggregnets tid.

Bilden kommer härifrån http://www.islingtonyoga.com/

jag finns nu...och nu...

Igår morse cyklade jag till jobbet som vanligt. Nej, inte riktigt. Egentligen. Solen lyste försiktigt, hade en Pink Floyd-låt inombords och kände mig lätt till sinnet. Framför mig krypkör en liten pickup, ser ut som en hantverkarbil, vit med röda slogans på sidorna. Musiken dånar ut genom stängda fönster. En som poppar tänker jag. Jag börjar cykla om honom, när jag är på halva vägen börjar han svänga till vänster! Han svänger obevekligt och jag också naturligtvis! Bilen rör vid mig under hela svängen. Så kusligt, jag lyckas hålla mig på cykeln men han bara fortsätter. Helt chockad ropar jag på att han ska stanna - men han hör ju inget... Till slut parkerar han och jag är någon decimeter från att falla under bilen. Rädd! Och jag öppnar hans bildörr och frågar om han inte hade sett mig. Han svarar inte! Han tittar ner. Skäms kanske... Jag börjar häva ur mig allt om folk som inte använder blinkers men tröttnar efter halva artellerielden... Han tittar inte på mig! Och lika hastigt som vreden sköljde fram, lika snabbt är den borta. Tänker att jag hade tur. Att jag såg. Och att jag fann mig och cyklade med. Att att att... Och så är den där igen. Tanken på nuet. Närvaro. Att vi lever nu. Resten vet vi absolut inget om. Och att jag nästan vinglar vidare för jag känner plötsligt att jag fick något. Att ta hand om. Nuet som hela tiden glider. Nuet som jag letar efter i min yoga, att stanna här och nu. Vara och vara. Allt händer på något vis hela tiden runtomkring, folk dör, folk föds och ibland är det som vi glömmer bort det. Om det inte händer i vår egen sfär. För då blir vi påminda en liten stund. Jag ska bära med mig bilens obevekliga rörelse mot min kropp och att jag inte föll. Inte föll - jag finns nu.

Yogabiblioterapi

En artikel om läsning i DN igår fångade mitt öga. Journalisten beskrev böcker som betytt extra mycket för henne. Böcker som kanske inte har någon prestige eller som man nästan kan skämmas lite för att man fortfarande gillar och som man gömt i sitt hjärta. . Böcker man kan återvända till och som alltid ger något. Biblioterapi kallade hon det. Fyndigt. Kanske är ett vedertaget begrepp men för mig var det första gången jag hörde det. Och hur väl stämmer inte det? Att man får något av böcker. Något som läker. Som gör gott. Som visar att jag är inte ensam. Inte alls. Och jag kan känna samma känsla när jag läser framför allt i andras bloggar om yoga. När gnistorna hittar in i hjärtat. I tanken. När jag mår bra av att läsa. För yogaböckerna, de rör inte vid det som man kämpar med varje dag. Jag har inte hittat någon än, som gör det i alla fall. Och hur väl behöver man inte lite yogabiblioterapi? För att förstå. För att inse att jag är långt ifrån ensam. Vi går samma vändor allesammans. Tror jag. Även om vi inte gör det samtidigt. Förståss. Det spelar ingen roll om du uppfattar dig själv som stel eller flexibel, det stretar och det drar alltid, man kommer längre och då uppstår något annat. Man känner saker i sin kropp som inte är unika. Även om det är det för en själv. För mig. Men när jag berättar om det finns det alltid någon som känner igen det. Så väl vi behöver det. Att känna igen oss. Tror jag. Och när jag famlar. När mitt inre och yttre inte riktigt är på samma våglängd. Då svalkas jag av att läsa vad andra upplever. Blir inspirerad även om det är jobbigt för den som skrivit. Ofta kan det vara svårare att formulera sig i de lägena. Och ja, det finns ju delar i yogan som jag inte tror att man ska beröra med ord, för det går helt enkelt inte. Och det är inte det jag menar nu. men att det alltid alltid visar sig på golvet vad som pågår i mitt liv för övrigt. Just nu. Tänker på de här utmaningarna som hänger ihop med ens inre. Tack ska ni ha! Alla ni som delar med er och som jag läser flitigt :) för jag hittar guldkorn överallt hela tiden. Gnistregn över mig. Och det hjälper mig. Och jag tror vi behöver lite yogabiblioterapi allesammans.

Mentalt mellanläge

Mentalt mellanläge. Känns som jag tappat alla ord. Formuleringarna springer ifrån mig. Jag står på någon slags vänteplats. Och jag finner mig. Men funderar ändå, går inte att uttrycka mer just nu. Ha tålamod med mig är ni snälla. Jag återvänder. Snart... Fredagens nöjen klappar på porten och snart är de sovmorgon. För några av oss :) Mellanläge...

Stilla vatten

Igår kväll. Regnet fullkomligt öste ner. Jag låg bland kuddarna, läste slutet på ännu en Jack Reacher-deckare och kände ögonlocken tyngas. Precis då. Börjar det stora letandet efter tvättstugenyckeln...Eftersom vi bor i hyreshus har vi en gemensam tvättstuga. Som har en alldeles egen nyckel. Sonen har tvättstugan den här gången och har av någon outgrundlig anledning tagit med sig nyckeln, som annars är inlåst i ett litet skåp utanför dörren. Förr hade jag blivit ilsken, känt pulsen stiga och irritationen göra mig småfräsig. Men nu. Mitt tålamod är oändligt... Som havet :) och vi letar. På alla möjliga och omöjliga ställen. Tills jag ger upp. Säger att vi får ringa hyresvärden tidigt och bekänna färg. Men jag är sval. Som en filbunke. Som ett glas kristallklart citronvatten. Som kalla lakan i ett utvädrat rum. Ingen ilska. Ingen tillstymmelse till irritation. Är det något att berätta? Jo för mig. För jag känner själv hur mycket jag förändrats inuti. Kan stå bredvid mig själv och tänka - men är jag verkligen kolugn med detta? Eller är det ett game igen? Nej. Småsaker i vardagen tröttar inte ut mig. Att jag kan fokusera på det som jag verkligen vill. Saker händer. Allt är möjligt och det kan gå snett på tusen sätt. Men. Om man betraktar det hela ovanifrån och ser sig själv som en medspelare på scenen, då förändras bilden. Och ja jag vet! jag är inte perfekt och det händer saker ibland som gör att man går i taket. Men ändå. Nu. Tacksam för min förändring. Att det inte gör något. Att vi letar en halvtimme när jag borde sovit. Att vi till och med fnissar. Och då, då hittar han den! Och jag blir glad. Min sinnesro - som en stilla vattenyta.

Hemma hos mig

Tankesnurr och dålig sömn. Mycket har tänkts, en del har landat och rätt som det är uppstår nya frågor. Kreativt, härligt och pirrigt. Träningen har legat stilla. Men imorse skrek kroppen efter yoga. Ropade högljutt :) Och när jag står där, stadigt, både linjär och cirkulär i mina olika asanas men med ett flöde som styr - då är jag hemma. Hemma hos mig själv. I början av min yoga gör jag tittibhasana och den kan se väldigt olika ut beroende på om det är A B C eller D har jag förstått. Hursomhelst, i den form jag gör, som Tim Cummins gör på bilden, så har jag inte haft mina händer i golvet. Helt enkelt för att jag inte kommit dit med dem. Men imorse, då låg de plötsligt där. Händerna. Vilande i golvet... Och jag känner styrkan i benen och jag andas mina inandningar i utsidan av foten precis som Z instruerat mig om och jag flyger inuti. Och jag är stark. Stadig. Hemma hos mig själv.


Bilden kommer härifrån http://www.timcumminsyoga.com/

Firar

Söndagstrött. Skön känsla. Igår firade vi. Jag har kontrakt och nycklar i min hand och nu påbörjar vi renoveringen! Av mitt alldeles egna ställe... Min plats. Kan ni fatta?! Glädjen blandas med gnagande tankar. Hur ska det gå? Ensam? Även om det är hit jag längtat så är det lite skrämmande. Känns nästan som jag vinglar lite. Lite. Så när jag ensam sitter med DN och en stor kopp kaffe såhär på förmiddagen så slår jag på min tv. För lite förströelse från alla snurrande tankar. Ser en film. Mitt på blanka dagen och den ger mig råg i ryggen. Faktiskt. The greatest game ever played - en berättelse med verklighetsbakgrund. Man kan hitta stöd på många ställen... Tänk att jag älskar dem så. Historierna med riktiga människor som förlaga. Och det yttre ramverket är en golftävling, snobberi från överklassens proffs till underklassens amatörer. Och som jag kan identifiera mig :) Men till slut handlar det ändå om viljan, styrkan och stödet från familj och vänner. Och jag har också stödet. Som Nina så vackert skriver om som omkringkärlek. Vilket fantastiskt begrepp. Och så mycket det säger. Nu virar jag in mig i min omkringkärlek. Nu renoverar vi. Nu drar jag igång min yogaverksamhet och sorgbearbetningsarbete så snart det är klart. Visst är det ändå ganska fantastiskt? Att allt som börjar som en tanke och vilja faktiskt konkretiserar sig också. Trots fladdret av lätta fjärilsvingar i maggropen...

I centrum när det händer

Sommaren är inne i ett annat skede. Varmt och lite fuktigt. Jag längtar till hög och klar hösthimmel. Jo jag gör faktiskt det. Längtar till hösten, min allra bästa tid på året. Men jag vet, än är det sommar... Igår kväll tog vi bilen till vänner vi inte sett på riktigt länge. Tänk vad livgivande det är med vänner. Grillade, pratade och skrattade. Såg de små killarna som växer så det knakar. Nästan så man kan se dem växa. Bruna små kroppar i shorts med fingrar som fixar med allt som kommer i deras väg. På vägen hem - D kör och vi småpratar lite - då springer en stor hare ut i vägen. D är snabb i reaktionen och väjer fint. Jag rycker till, sådär som man gör och reflexmässigt blir rädd. Fara! signalerar reptilhjärnan. MEN. Jag blir inte rädd uppe i bröstkorgen, som tidigare i mitt liv. Hjärtat fladdrar inte och andningen blir inte ytlig. Nej, rädslan kommer från centrum av kroppen. Har aldrig känt något liknande. Som ett spindelnät kastar det sig ut från kroppens centrum, hara. För i den stunden kände jag hur tydligt jag är där. Där jag ska vara. Trots att jag blev rädd. Så märklig känsla. Kanske är jag på väg att ta mitt centrum i besittning hela tiden, inte bara när jag yogar? Och det är en tung men lätt känsla samtidigt, att vara i sitt centrum, jordad och fast. Ha en centrerad helg mina vänner!

Snart flyger jag!

Just nu är jag i full färd med att släppa taget om en hel del. Men inte bara det. Jag håller också på och skapar något nytt. Och hela huvudet är fullt av idéer, stora som små. Och jag vill allt nu. Läste en bok en gång som hette Allt genast! och den titeln stämmer väl in på mig just nu. Har svårt för alla delar i processer ibland. Vill gärna hoppa över några steg - det känns som att vada i ett träsk, varje steg suger ner foten så att det tar en evighet att dra upp den igen. Rent praktiskt inte helt redo att skriva om allt. Annars skulle jag kunna skrika ut allt :) Med hög stämma som dånar över hela stan. Igår kändes det som jag var fylld av helium, skulle ha kunnat lättat och flugit iväg över hustaken som en modern Mary Poppins. Men jag höll i mig :) och jag fortsätter med det. Kvällarna är sena och varma och vi är som en satellit vår lilla familj, snurrar runt runt. Morgnarna ett helt annat kapitel... Släpar mina fötter till yogarummet. Långsamt går det. Men det går :) och vaknar lagom till liv framåt kvällen igen. När man vänder på dygnet blir det knasigt. Men sommaren gästspelar lite till hos oss. Och snart snart faller alla bitar på plats.

Ren och skär

Vet att det vänder och det gör det snabbt ibland. Igår och idag har jag haft jag min skönaste yoga på väldigt länge. Jag kom längre, orkade hur mycket som helst och kände mig stark. Glädjen är alldeles närvarande och i mig. Jag är stark, jag är glad. Och att sträcka ut mig i hunden, adho mukka svasana, stå där och riktigt känna hur jordad jag är och hur både fotsulor och handflator är helt i golvet. Det gör mig lyrisk. Min största utmaning är vridningar och då främst på höger sida. Men nu, nu känner jag vridningen i hela sidan. HELA. Inte bara i midjan utan hur energin forsar både upp och ned. I alla varianter av uppavistha konasana till ex. Och i framåtböjen, paschimottanasana, jag kommer längre för att kroppen kommer längre, inte för att jag pressar. Sådan skillnad.
Igår kväll när vi satt i ljusskenet och bara pratade och bara pratade yoga kände jag hur glädjen kom där igen. Som ett fnitter i kroppen. Som bubblor. Som värme. Som medvind. Tar emot! Och jag som jobbar med sorgbearbetning vet ju att under sorgen vilar glädjen. Det gäller både i stort och i smått. Själva innebörden av ordet glädje blev annorlunda nu. När jag lyft av gammalt skräp, förlorade vänner och misströstan - då finns en djupare, varmare glädje. Att vara glad bara för att man är. Finns till. Att min kropp trots skador och trassel med rygg och annat, bär mig. Att jag är starkare än jag någonsin varit tidigare. GLAD. Och jag önskar av hela mitt hjärta att alla som dras med smärta i rygg och på andra ställen ska få känna det här. DET HÄR. Glädje och smärtfrihet. Och jag längtar tills jag har mina egna grupper. Att kroppen vill och kan. Och att under allas vår yta finns glädje. Ren och skär. När det vänder igen, som det alltid gör :) ska jag vara uppmärksam och inte hänge mig åt det svåra. Observera men inte gå in i. För sedan, sedan vänder det igen! Och igen. Och hela tiden kommer något nytt. Men glädjen finns alltid där. Ren och skär.

Det går fort

Igår var det födelsedag hemma hos oss. Sonen fyllde 20 år. Plötsligt är den lilla killen över 1.90 och flygfärdig. Han som föddes nöjd och snäll. Med väldigt lite gråt och skrik som baby. Med spring i benen och så otroligt mycket spexande. Blicken under luggen. Kanske fick han det lite tuffare än tjejerna? Jag som läste böcker som "Vi föds inte till flickor, vi görs till det" ville inte att han skulle ha någon fördel av att vara kille... Hmm. Inte helt enkelt att få till när han kom som nummer tre med två storasystrar som inte ville något hellre än pyssla, krama och pussa. Och bestämma :) Lego och bilar. Han kunde inte få för många. Ibland var hela sängen full av hårda kantiga bilar när han somnat...Som förälder är man partisk förståss. MEN. Jag har nog aldrig träffat någon med större hjärta. Han kunde gråta över orättvisor som andra utsattes för. Jag minns speciellt ett tillfälle när han gick på mellanstadiet och de hade diskuterat i skolan om adoption och homosexualitet. Han förstod inte frågan...och som han sa - hur ska de annars få barn?? Då kände jag att det finns hopp. Hopp för framtiden, nya generationer tänker på nya sätt. Att vi har så mycket att lära oss av våra barn.
Av någon anledning är det småbarnsåren som finns mest i mitt minne. Alla nätter han kom som skjuten ur en kanon för att sova hos oss. Borrade glatt ner sig under min arm. Alla gånger han strök mig över kinden och sa "tjött mamma?" och kom med kudde och filt till mig. Att han kunde se det! Och alla gånger han hade skojat till det på dagis, berättat dråpliga historier som var helt uppdiktade. När fröknarna gratulerade oss till att han hade varit med på Lilla Sportspegeln...han var så trovärdig och sa med förtrytsamhet i rösten när vi gick hem - Men, får man inte skoja lite?? Och hans blyghet när han blev föremål för flickornas himlastormande kärlek när han började skolan. Söt, blond och långhårig väckte han heta känslor. Och tårarna när "flickvännen" gjorde slut i trean. Den dåliga förloraren i spel... Men också en drama queen när han någon enstaka gång blev arg. Skratt och gråt omvartannat i den killen. Som också är eftertänksam, analytisk och klok. Som sällan hetsar upp sig och som alltid lyssnar på vad andra säger. Jag kan inte annat än vara stolt och tacksam för en sådan person i familjen. För han har lärt mig mer om rättvisa och kärlek än jag kunnat själv. Grattis A! Min stora lilla kille.