The lucky table

Valborgsmässoafton och jag är lite hemsjuk...längtar efter min familj. Längtar efter eldar. Längtar efter fyrverkeri. Smällar och stjärnor! Gnisterregn. Hit och dit. I mina känslor. Försöker observera och inte följa med... Inte alltid som det lyckas. Vi är båda lite låga efter morgonens träning. Vet inte riktigt varför. Men så är det ibland. Molokna i det fantastiska vädret, spurtar vi till frukosten. Tar ett eget bord. Och det blir plötsligt the lucky table :). Ett underbart trevligt irländskt par gör oss sällskap. Vi köper extra cappuccino och de har köpt godsaker från bageriet. Som de frikostigt delar med sig. Frikostigt. De delar också med sig av sina yogaerfarenheter som visar sig vara ganska mångåriga. Utbildade i Iyengartraditionen och R har haft en lärare hon åkt till i Indien i flera år. Hon uttryckte hela tiden sin tacksamhet över olika lärare. Så skönt att höra. Jag är också tacksam för den lärare som introducerade mig till hela yogans värld och specifikt till Shadow yogan. Och när det är dags då går man vidare. No hard feelings! Olika lärare i olika perioder. Eller som både R och D uttryckte det; you want to get to know your teachers teacher. Back to the source. Och det är ju precis så jag också känner det. Och deras ödmjukhet. Deras glädje över att ha hittat till Z och E. Och att de är förundrade över hans sätt att aldrig säga något onödigt. Man får precis det man behöver. Z poängterar det hela tiden, att inte slösa tiden på det som inte är något värt för dig. FÖR DIG. Göra det som gagnar. Och ändå, en svag stund i morse ville jag inte befinna mig i den tionde framåtböjen innan han hade tid med mig. Ville inte känna det onda i höger sida och ben. Ville inte känna vemodet svepa över mig. I mig. Men jag gjorde det. Förlorade mig en stund. Tappade riktningen lite. Över vad jag sysslar med. Mänskligt när det sker för andra. Irriterande när det sker för mig... hm, inte vara hård mot mig själv! Och så hamnade vi ändå vid de mest inspirerande människorna idag. The lucky table!

Aphana Vayu

Kalla morgnar. Varma dagar. Livet flyter. Floden flyter. Vaknar tidigt och vid min morgonprocedur när kaphan ska ut efter natten så kräks jag lite. Galla. Ont i höger sida. Och gårdagen var en rensning av magen. Opåkallat. Eller inte... Får vänta länge på min tur på träningen. En liten flamma av irritation när jag för åttonde gången gör min framåtböj, hoppar bak, tar mig genom hundarna och så återigen framåt. Men jag vet att det är många han ska gå till. Och jag kanske är bortskämd, van att han är tidigt vid mig? Fokuserar och då är han där :) Efteråt - pratar med Z. Om min morgon. Allt är som det ska. Good! säger han och ler. Your Aphana Vayu is working, funny things will happen to you. Han frågar också om jag är nöjd med maten!!! Och det är jag ju... Med glädjen sprittande knallar jag hemåt. Aphana Vayu - downward moving wind. Som vi jobbar med hela tiden nu. Det funkar! Paschimottanasana kommer nog att vara med mig en lång tid. Och det är OK. För han säger att när den fungerar och man ligger platt framåt, då fungerar en mängd andra positioner, som man inte ens tränat på länge. Och jag vet att det stämmer, alla hans råd hitills har fungerat. Tillit. Tro på den som undervisar. Hägg och syrén doftar gudomligt. Solen steker men skuggan är skönare. Är det åldern tro? Att jag tycker så mycket om skuggan? Stor marknad idag. Men jag tittar bara. AG köper en hängmatta och frukt. På torget tar vi en glass. Hasselnötssmaken smälter på tungan och det är ganska gott att leva. Min Aphana Vayu jobbar!

Yogagemenskap och ensamhet

Vaknar tidigt. Klockan slår strax fem och kyrkklockorna ringer. Fåglarna sjunger. Och jag önskar att jag vaknade så här varje morgon. Med en sång inombords. Med de vardagsljud som är här och som just nu, just nu är hemma för mig. Kort träning, det är fullmåne i natt och eftersom månen påverkar hela vår kropp, hela systemet får man ta det varligt. En del av energin från månen kan ha en "violent ingridient" som Z säger, därför kan det vara lätt att skada sig när man gör sin yoga då. Viktigt att ha i minnet. Min framåtböj går framåt :) trots allt! Och det är skönt att vara i ett rum fullt av människor som alla är fokuserade på sin egen yoga. På sitt andetag. I sin serie. Vilken den nu än är. Och ändå vara en del av flera. Som jag saknat det! Yogagemenskapen. Men här blir jag påfylld. Och jag nickar lätt till mannen som varje morgon sitter i en slags portal med några lådor äpplen till försäljning. Dobar dan! Och han nickar tillbaka. Vi äter frukost länge. Och alla dessa spännande människor med olika historier från hela världen. Skrattar hela morgonen. En fantastiskt rolig man från Israel underhåller. Samtidigt som man kan ana hans komplicerade färd i det han berättar och underhåller oss med. Och A från Paris som min L har tränat för. Hon är underbar. Eller jag skulle vilja säga adorable, för det är ett ord som verkligen passar för henne. Allas olika energier. Och de känns så tydligt. T från London sprallar iväg, ska ringa till sin flickvän som fyller år. AG och jag smiter in på vårt kafé och tar en extra cappuccino. Och något riktigt smaskigt. Vi är nöjda hon och jag. I vår gemenskap som är bara vi. Men också i den stora. Som är vi alla. Och jag har saknat en del människor sedan förra året. Utan att riktigt ha vetat om det :) Lär mig något av de flesta. Och de delar frikostigt med sig av sina svårigheter och utmaningar. Många har undervisat 15 år eller mer, berättar om att man till slut måste möta sin egen innersta tanke om varför man undervisar. Varför gör jag det här? Varför vill jag lära ut yoga? Z har också diskuterat det en hel del. Varför? Och att veta sitt syfte och mål med sin träning. Och det kan ligga långt ifrån där man befinner sig nu, men man måste veta det. Målet och syftet. Och jag inser att jag måste formulera det för mig själv. För mig själv! Djupt inuti. Varför gör jag det här? Varför fortsätter jag med min yoga och vart tror jag att den ska föra mig? Riktigt ärligt in i hjärtat måste vi skåda oss själva. Vågar vi? M från Berlin berättar att han efter många års undervisande med stor studio bestämde sig för att inte ha sin främsta inkomst från yogan. För det fjärmade honom från den. Och att han i samråd med Z bestämt sig för en nystart, att ha en dedikerad grupp hemma i sitt vardagsrum. YOGA. Så fort pengarna är inblandade, och de är de ju, även här, så måste man ställa sig frågan varför. Och Z är så modig. Han går sin egen väg. Han ändrar, han följer SIN väg och sitt inre. Och vi följer med för att vi känner att det är sant. Att han LEVER sin yoga. Och dit strävar jag också. Men jag måste formulera mig själv inför mig själv. Inte för någon annan. För mig. Varför? Yoga? Känns skönt att våga fråga sig själv :) i sin egen ensamhet. Yogagemenskap gör det tydligare att jag måste våga fråga. Mig själv.

Rosa kastanj

Kyrkan mitt i byn. Kyrkan som ringer redan kl 05.30 söndag morgon. Och som ringer varje hel- och halvtimme. Människor som tar sig dit. Som ett nav. Kände samma sak i Indien när människor gick till och från templet hela tiden. En påminnelse om något annat. Något högre. Den andliga dimensionen i livet. Skulle nog önska mig en varsam påminnelse i mitt vanliga liv. Hemma. Av det andliga. Såg ett program på tv en gång från Indien, människor gick till templet efter jobbet. Bara satt där. Var där. I den atmosfären. Måste vara underbart!
Det är varmare och påminner om försommar. Allt blommar och jag känner nästan igen varenda blomma. Samma som hemma. Det är så rensat och rent. Städade trottoarer. Och människor på väg till sitt, redan vid 7 på morgonen, även skolbarnen. Gårdagens egenträning bestod av att förutom warm up och warm down, sitta i padmasana 15 minuter, på varje sida, med armarna i kors över bröstet. Händerna i nacken och tummarna under öronen. En utmaning för mig som känt mig fångad bara av att vika in fötterna i hellotus :) men det går bättre. Och det stillnade ner mig rejält för nattens sömn var djup och rogivande. Sov tungt imorse och det tog en stund att vakna. Trots att vi somnar så tidigt. Tror att sömnen är lika viktig som vad vi äter. Nattens drömmar och kroppens avslappning.
Morgonpromenaden visar en rosa kastanj! Har aldrig sett det förut. Vackert tecken? Morgonens yoga går fint. Jag gör min framåtböj och Z säger att min andning är mycket bättre. Och den känns djup. Strosar i byn och lite på marknaden, köper choklad, citroner och honung - livets nödtorft. Idag såg jag en rosa kastanj!

Rätt ordning och något däremellan

Ny morgon. Nytt ljus. Emma säger att vi alla i slutet av passet ska göra akarna dhanurasana, som vi gick igenom igår. Vet att jag inte är redo för den ännu eftersom min paschimottanasana inte är där den ska vara. Mitt huvud inte helt vilande på underbenen. Så viktigt att ta sina steg i rätt ordning. Så viktigt att veta varför man gör vissa positioner. Vissa asanas. För att bara göra dem, bara för att, helt meningslöst. Z pratar om att the primary asanas är inte många och vi behöver inte många. Alla dessa stående fancy positions, som han säger, ett västerländskt sent påfund. Och det känns rätt när han säger det. Har haft svårt att få ihop det med själva filosofin. Och för att kunna gå vidare måste man vara klar med första steget. Tror att vi många gånger skyndar oss. För den yttre formen. Den yttre sidan. Egot som vill göra "häftiga" asanas. Som vill skynda på. Egot som ger oss alla förklaringar och argument i världen som vi kan behöva. Men det är nog en form av arrogans. Mot sig själv. Att inte stanna upp. Att tro att det är bråttom. Varför sträva efter nästa steg när man inte får någon fördel av det? Varför göra asanas som man inte riktigt vet varför man gör, no benefits! Om inte den inre energin är där, ingen fördel! Ingen tävling. Inte ens med sig själv. Kanske är det där svårigheten ligger. För en tävlande människa, som mig :) Morgonpromenaden är kort, rabatterna är rensade och hundarna skrämmer livet ur mig. Går helt försjunken i mina undringar då en stor schäfer hoppar upp på ett staket och råskäller. Precis bredvid. Kommer helt av mig inuti. Och det var bra! Inget mer att tänka eller fundera över. Bara göra. Eftersom vi alla ska göra akarna dhanurasana och invänta vår korrigering så gör jag dem. 12 gånger på varje sida. Svett i pannan. Men lugn inuti. Kommer ändå in i en rytm. Väntar på min tur. Sedan kommer Z. Småler mot mig och säger, no, no you are not there yet! Och jag visste ju det. Och det känns fint. Framåtböjen går bättre för varje dag. Försöker nu lägga märke till hur han korrigerar mig på mina sidor, värmen som är enorm från hans händer. Faktiskt. Och tänker på hans ord om att det måste finnas energi mellan lärare och elev. Något däremellan. Och det gör det! Och jag är tacksam. Och jag skippar det låga, det felfokuserade och tar in hans humor. För han ler stort när jag går. Och jag vet att han räcker till för oss alla. Och jag njuter av att vara en av många. Idag. Tar det i rätt ordning och känner energin emellan. Totally different story!

Gammalt möter nytt

3 timmars lektion. Från kl 07, avslutar med ny avslutning, sittande och en del annat. Just nu är det svårt att vara så många människor som vi är här... 60 personer när alla är samlade. Vi är inte många i varje liten enskild grupp, men några gånger har vi gemensam lektion. Och det har anslutit människor hela veckan från hela världen. Säger något om hur gärna vi alla vill vara här. Även om vi är här för vår egen skull som han sa idag, vi är inte här för hans skull. Visst. Men utan honom, skulle jag inte veta mycket :) Jag böjer nacken. Speciellt när Z refererar till sin guru och ledtrådar som har tagit honom 25 år att förstå, då får man perspektiv. Och lite hopplöshet någonstans. JA jag vet! Det gäller att kämpa på. Jag gör det. Och jag har plötsligt förstått saker han sa till mig i Frankrike för 2 år sedan. Tog mig 2 år att förstå att jag inte släppte taget när jag trodde jag gjorde det...han gav mig till och med en svårare position (för mig) utan att jag förstod. DÅ. Men nu gör jag det! Och det är något. Något som jag får hålla mig till. Utan jämförelser. Vi får en genomgång av en sittande uppvärmning, bl a sitter vi i padmasana och snurrar våra fotleder. Eller, vi ska, men mina rör sig knappt! Stela stela fotleder, tja, då får man börja där. Och se var man är. Vet att det blir "enklare" ju högre upp man får sina fotleder, men ändå... Jag förstår mer och mer det här med flexibel kropp eller inte. Z pratar mycket om att man ska kultivera sin inre kropp, sin inre energi, sin inre andning. Och den andningen är INTE densamma som den fysiska. Oj. Men när man använder sin andning som ens egen kropp designat, då är man på väg. När man rör sina armar och ben, som de är menade att röra sig, då är man på väg.
I solskenet på båten på floden, inser jag att jag behöver vara ifred med mina tankar och mina slutsatser. Inte ta samma bilder. Inte prata om samma saker. Nej, jag är inte speciell. Jag är jag. Behöver inre ro och stillhet. Och tänka mina tankar. Hitta den röda tråden i mig själv. Sortera in den gamla kunskapen i mitt nya. Den nya världen som vi lever i. Vattnet är kallt när jag känner på det, önskar mig samma stringens inuti. Solen är varm, däckar mig nästan. Som att häda, för alla som längtar efter sol. Kanske är jag inte redo. För sol. För träning. För vad som helst. Måste sortera mig. Det är omslutande och uppslukande, allt som rör sig på något plan jag inte kan beskriva. Det gamla möter det nya. Stå ut med mina funderingar är ni rara!

Murbräcka

Syrenerna kikar ner över träplanket och morgonpromenaden i ett stilla tempo är skön. Vi går åt olika håll, jag och AG, skönt att vara i sin egen bubbla en stund. På den här platsen ser jag eller förnimmer jag ingen stress. Traktorer kör i stan, häst och vagn kör i stan och inte minst alla små små bilar med märkliga namn kör i stan. Folk är vänliga på ett reserverat sätt, känner igen mig från min barndom. Tankarna slingrar hit och dit, längs min väg. Förflyttad till ett tidigt 60-tal, terylenebyxor och keps. Inga cykelhjälmar. Folk röker inomhus. Men ingen överdrift i något. Inga överviktiga människor, mer bastanta kvinnor i huckle. Nostalgi kan vara berusande och lite missvisande ibland men här känns det mest som att se något som redan är borta och passerat. Lite som att titta i buckligt handblåst glas. Något där inne som kan vara ett svar, en förnimmelse till något annat. Under morgonens korrigering eller rättare sagt hjälp så känns det som min högra skuldra får liv. Liv och lite mjukhet. Känns inte helt angenämt men gör inte ont. Får mig att bli varm och nästan svettig. Av tio andetag i framåtböj med tryck på rätt ställen. Väcker något. Jag och min lärare jobbar tillsammans, han med sin klokhet och kunskap, jag med min andning. Och det går fint. Något finns där. I höger skuldra. Något som känts som ett stycke ved men som nu krackelerar lite, ungefär som en murbräcka...en spricka i fasaden som påbörjas. Allt kan ske!

Försiktig glädje

Paschimottanasana. Allas vår första asana här. Kursen heter individual primary asanas det betyder att alla kommer att göra alla primary asanas men vi kommer olika långt. Förståss! Och vi får helt olika korrigeringar. Mina är som en varm vind över mitt ansikte. Z:s händer lägger sig mjukt över mina ögon. Vandrar vidare i olika intrakta mönster över mitt ansikte och mitt huvud. Trycker mjukt och varmt över mina olika sidor av ryggen. Och jag bara sjunker. Sjunker mjukt. Varmt. Och den försiktiga glädjen bubblar upp. Efter all sorg, ilska och rädsla och kommer här en våg av värme. Jag blir lätt inombords. Och jag sjunker. Han ler, "better today, ahh?" och ja - mycket bättre idag. Kanske bryter jag ihop längre fram, vemodet kanske vill in eller ut :) men nu, nu är jag i min glädje och förnöjsamhet. Och framåtböjen är centrerande för oss alla. En grundposition att jobba mycket i. Även om ingen egentligen vill stanna länge i den som han säger. Men viktig. Centrerande. Nyckelord och rörelser. Vi får veta att vi alla gör för mycket i våra serier innan de efterföljande asanas. De flesta av oss är vana att stanna 3 andetag i varje position som inte är rörelse i sig, som t ex chakri eller sarpa, men nu ska vi ta ett andetag och röra oss vidare. Och det är självklart att det blir skillnad. Mer flöde. Vi är här för att "cultivate our inner energy, the outside or the flexibility is not interesting" som han sa igår. Och som ljuv musik för mig är hans ord. Att vi jobbar med insidan, via utsidan så att säga. Våren är småkylig, men det är grönt överallt och allt är på något glatt vis möjligt. Vi kan. När vi får vägledning. Tulpanerna kikar fram ur ett saftigt långt gräs, magnolian fäller redan sina blomblad på grusgångar och stenplattor. Vi rör oss i sakta mak och promenerar överallt. Vilsamt. Grönskande. Glatt.

Lånat bilden här: http://yoga-tidaholm.blogspot.com

Mat

The pure intake of food... Tja vad betyder det egentligen och vad är "food"? Asanas är food. Mat är food och där kan vi ha riktiga hang ups. I yogavärlden. Ojoj, så många oroliga ansikten över att maten inte smakar exakt som man tänkt. Eller att alla grönsaker inte är färska. Tja, i april, i Serbien så finns det inte så mycket färska grönsaker. Gilla läget. Allt har plus och minus. Mitt/vårt stora plus är Zhander och Emma. Och den sköna dojon. Och att vi möblerat om på vårt rum och fått space och fint. Maten är mindre viktig för mig. Kanske svär jag i kyrkan nu. Kanske spottar jag på någons åsikter. Inte meningen. MEN. Mat är sekundärt för mig. Den lagade maten. Böcker och lektioner mer viktiga. Och jag säger inte det för att vara viktig, bara att så är det. Har inga hang ups på mat. Är uppfostrad att äta det jag blir serverad och att ta seden dit jag kommer. Funderar inte ens på om det borde vara mer kryddor eller annat. Medan andra går igång på det och vill styra hela processen. Man får liksom bestämma sig. Ska vi tro att vi kan lära upp kocken? Att vi ska kontrollera vad han/hon handlar på marknaden? Eller ska vi släppa taget och äta det vi blir serverade och inse att det är så det ser ut i den här delen av världen? Tja, välj själv :) Allt har plus och minus. Varje gång jag gått på kurs för Z blir jag mindre hungrig så för mig stämmer det att hans och Emmas klokskap föder mig på något vis. Nä, jag är inte bättre än de som har cravings för speciell mat, det är bara inte viktigt. Under pratet efter morgonens pass får vi veta att raw food inte är bra på något sätt för kroppen! Jag har verkligen hakat på den trenden som är i Sverige nu, tänkt och läst om raw food och till och med köpt en kokbok...Z menar att om man inte kokar maten innan man äter den så måste kroppen "koka" den. Och då använder kroppen sin agni för det, dvs vår inre eld blir inte kultiverad för den går åt till att koka maten som inte är kokt. Och vår pitta ökar. Och vår yin går förlorad. Får svaren jag letat efter inuti. Och jag kommer inte att satsa på raw food, behöver inte blir mer övertygad. Lagad mat äger!

Framme!

Kära vänner, tack för all support och stöttande kommentarer, nya som gamla läsare. Nu är vi här och resan gick över förväntan. Åkte hemifrån söndag eftermiddag och mitt i natten var det dags för färjan från Danmark till Rostock, Tyskland. Vi försökte sova på en iskall båt men var för adrenalintankade, gick knappt att sluta ögonlocken :) For vidare, men då slocknade jag tvärt och AG körde på. Någonstans i norra Tyskland sov vi några timmar i bilen och utanför Berlin var det dags för frukost. Cappuccino på ett av alla dessa blänkande rastställen. Tänk att alla ser likadana ut! Att bila har sin förtjänst. Man är hela tiden med med hela sig på något vis. Och att färdas genom ett Europa i en blommande vår där det blir grönare ju längre ner vi kommer, otroligt vackert. Att behöva vänta nästan en timme vid gränsen från Ungern till Serbien, var dock ett slags antiklimax. 16 kilometer från Kanjiza. Lite actionfilmartat, med gränsvakter och tullare som släppte fram bilar lite godtyckligt och då vi plötsligt får veta att man behöver ha ett "green card" för att få köra i Serbien. Det kostar 110 Euro!! men i de lägena är det bara att betala och vara glad att få köra in i ett mörkt tyst och regnvått Serbien. Med en konstig känsla inom oss båda två, lite rädda nästan, var nu det kom ifrån...
Men vi rullade in i den sötaste och mest pittoreska lilla stad där lunken är lugn och människorna väldigt vänliga. Kastade oss i säng i ett ganska övermöblerat rum på vårt pensionat. Steg upp kl 06 efter några timmars sömn och gick tvärs över gatan till vår dojo. En vacker sal med svartmålat golv och högt högt i tak. Z kastade sina ögon på oss två som var senast anlända och sa sedan, go back and sleep! Och det var precis vad vi behövde. Vi sov halva dagen, var med på en lektion sen eftermiddag som övergick i kväll när Z pratade om yoga. Vad det är och vad det framför allt INTE är. Och min tacksamhet känner inga gränser. Att få vara här. Att få bli undervisad av en mästare. Att helt enkelt få en chans till att ta mig själv vidare. Önskar jag kunde komma ihåg åtminstone hälften av dessa lektioner men förmodligen kommer jag ihåg det jag själv behöver. Så vist brukar det vara inrättat.

Tar mod till mig och går fram efteråt, berättar om mina lungproblem senaste tiden och min träning. Hans vänliga ögon och snälla leende gör att all nervositet smälter undan. Jag ska göra precis det jag tränat hela året.

Och imorse, inte utan fladder och pirr i magen gick jag in, fick en plats anvisad och gjorde det jag skulle. Varken mer eller mindre. Men jag skakade lite lätt, gick inte att övermanna :) Nåväl, precis när jag var klar kom han fram till mig och jag fick paschimottanasana med en mängd olika korrektioner och manipulationer. Kändes fint. Omhändertagen! Nu mina vänner, nu börjar äventyret på riktigt. För nu är jag framme :)

Äventyr!!

Ingen mer väntan! Och Evelina, du har så rätt, det går faktiskt att ta sig fram med annat än flyg också. Vi tar bilen till Serbien. I eftermiddag lassar vi in yogamattor, väskor, talböcker, matsäck, vatten, tetermosar och tjocka tröjor. Här ska köras :) Är så lyckligt lottad att jag har den bästa av yogavänner och som erbjuder sig att ta sin bil ner. Så vi kör. Hur den ska komma hem blir en senare lösning :) Håll tummarna att vi kommer fram snabbt och lätt! Uppdaterar här när vi är på plats.

Inte synd om mig

Vänta. Finns det något svårare? Att vänta och inte veta. Ska flyga med Lufthansa och jag var lycklig nog att komma fram på telefonen nyss, men det är mitt ansvar att kolla om flyget kommer att gå imorgon. Just nu är det inte inställt... Men man måste också se vad som är vad. Jag klarar mig bra. Jag är hemma. Behöver inte kasta mig i en taxi och åka några hundra mil. Vi är inte skadade och vi lever. Jag och AG bestämde oss i morse att vi åker när flygen lyfter igen. Och om de inte gör det inom överskådlig framtid, som myndigheterna har börjat säga, ja då är det kanske lika bra att vi är hemma? Visst ändrade planer är inte kul, men man måste se det i sitt sammanhang, ingen vet hur länge askmolnet kommer att fortsätta fyllas på och driva mot oss. Naturen ryter till. Vi glömmer ibland bort att jorden är levande, den rör sig, plattor rör sig, hav höjs och sänks, vulkaner mullrar och jordbävningar sker. Vi får anpassa oss. Lyssna på naturen och agera utifrån vad som sker. Inte utifrån hur vi har bestämt att det ska bli. För vi bestämmer inte allt. Även om vi tror det... Jag är hemma. Jag väntar. Jag ska yoga lite försiktigt idag. Egentligen är jag tacksam för att inget värre har hänt. Om ni förstår hur jag menar? Att acceptera och följa med. Utan att tycka synd om mig själv eftersom det inte är synd om mig :)

Bilden kommer från aftonbladet.se

Flytta positioner

Att förflytta sina positioner. Det är vad jag gör nu. Det är vad många gör nu! Först kändes det jobbigt i kroppen inför kursen, skulle önskat mig mer styrka. Sedan blev jag sjuk och önskade bara att jag skulle bli frisk och kunna ta djupa andetag. NU. Nu önskar jag bara att jag kan ta mig ner i Europa till kursstart! Naturen är mäktig och vi är inte så stora. Bara att inse att det man inte styr över, det styr man inte över... Så lätt att säga, så svårt att göra! Min yogavän som jag ska dela rum med i Kanjiza, hon är i norra Sverige just nu och jobbar och jag är här. Vi har haft flera olika reservplaner över hur vi ska ta oss ner. Men buss och tåg är fullbokade eller hysteriskt dyra. Trots allt har vi flygbiljetter, även om ingen vet om askmolnet lättat till söndag morgon. Prognoserna är dystra just nu. Inga flyg imorgon från eller till Sverige enligt Luftfartsverket. Så med is i magen väntar vi, kanske får vi åka ner en dag senare, kanske inte. Inget vi kan påverka - så vi inväntar det hela. Lugn och fin. Ingen yoga, inga uppgifter om flyg...Men allt kunde var värre, vad är väl en bal på slottet? Egentligen??! Jag tar det lugnt, vilar, funderar över min packning och lägger energin där. Där den är hanterbar.

Tungt artilleri

Nu är det tungt artilleri som gäller. Har haft en envis infektion, försökt med allt jag kan hitta på - te på lakritsrot, honung, ingefära, citron och vitlök. Vetepåse på bröstkorgen men, men ibland behövs mer. Är så skeptisk till sjukvården och hur det fungerar när man är patient. Hur den västerländska traditionen ser på sjukdomar och oftast bara behandlar symtom. Ibland nödvändigt. JA. Ibland behövs det. Jag vet! Har krypit till korset och varit på jourläkarmottagningen ikväll och fått mediciner. Virusinfektion ner i lungorna. Tankad med astma-kortisonsprayer som gör mig fladdrig och rastlös i musklerna. Sendrag i foten. Hostar som ett skällande rådjur. En bagatell jämfört med många andra. Jag vet! Men för mig just nu, dj-t olägligt. Får ransonera min jobbtid så här dagarna innan det jag längtat och tränat till ett år ska bli av. För på söndag morgon åker jag till Serbien på min långa yogakurs! Håll tummarna att jag vaknar pigg och klar i bröstet imorgon :)

Kringelkrokar

Bilder, bilder, bilder! Allt längtar jag efter att göra. I övermått på något vis :) Jag har tecknat och målat i perioder i mitt liv. Nu är det länge sedan jag gjorde något med händerna. Längtan efter bra papper och vackra vässade pennor sköljde över mig igår. Jag vill rita, teckna, kasta ner linjer i obruten form och förening på ett glassigt tjockt papper. NU. Men jag tittade bara på skrinet. Vet inte vad som tog åt mig, ska jag behöva en startsträcka här också? Tog fram min hyfsat nya kamera och gjorde samma sak. Plötsligt blev det övermäktigt. Vill fotografera. NU. När jag lärde mig framkalla bilder för tusen år sedan blev jag såld. Helt såld på magin som var verklig. Nu, tja, jag har en fotograf i familjen och det kanske gjort att jag inte tagit mina egna bilder på riktigt allvar. Men nu är det något som är på väg - inifrån och ut - och jag längtar efter att fylla mina papper, min kamera, mitt värkande hjärta efter just mina bilder. Pryda min blogg med bilder så att ni kan ta del av mer. Av det jag vill säga. Om ni vill... Hade ingen aning om att jag kände så :) Lustigt ibland, vilka kringelkrokar allt tar. Orden har känts som mina, sedan jag började formulera mig. Det andra, har jag mest sett som förströelse. Men nu finns både en lust och ett allvar för något mer. Håll i er! Jag vill teckna yogan, fotografera vardagen och släppa loss mig själv ordentligt. Kringelkrokar!

Lånat bilden här http://www.fotosidan.se/blogs/vattenspegel/14390.htm

Mr Cohen

Ser ett program om Leonard Cohen en kväll. Mr Cohen, en blandning av osannlika trallanden och pratsjungande i estetiskt vackra videos. Ord tyngda av svärta och kärlek. Estetisk musik. Kan man säga det? Det som fascinerar mig så med mr Cohen är hans brutala uppriktighet. Han säger i en av intervjuerna att han tillbringar flera månader om året med sin lärare, sin guru inom zenbuddismen. Sedan 70-talet! Oj, hade ingen aning om det men det även om jag gillat honom sedan dess :) Det förklarar hans ödmjukhet och sätt att tränga in i orden. Som Bono i U2 sa; han får ett fan som mig att känna ödmjukhet och förödmjukelse! För att han så elegant skrattar åt allt det svarta när han väl lett oss fram till stupet och fått oss att kika ner. Fyndigt formulerat och något jag kan skriva under på. Andlighet via musiken och det hela med att vara människa och älska. Mr Cohen!

Friend shui

Vänskap. Ett ord laddat med så mycket positivt. Och svårt ibland. Känns nästan förbjudet att säga att vänskapen kan försvinna också. Om vänskap funnes vore vi vänner - skrev Slas en gång, något som irriterade mig enormt mycket. Då. Idag ser jag ärligheten i de orden. Man har vänner, ibland sedan många år tillbaka och så är man inte riktigt vänner längre. En vän säger; friends comes and goes that's what life is about. En annan säger friend shui, rensa inte bara i röran utan rensa bland vänner. För de man kanske inte har samma kontakt med längre, är de vänner? Och då menar jag inte antal gånger man hörs av. Jag har haft ett slags bokslut över en vänskap i helgen. För mig själv. Inget stort tala ut eller frågor som inte får svar. Nä. Det har skett i mig. Känt mig lite låg och skör. Jag har haft en vän i närmare 35 år, vi har gjort mängder av saker tillsammans, delat mycket sorg och glädje, tågluffat och åkt mc. Pratat och pratat. Reflekterat och funderat. Frågat och undrat. Skrattat så vi kiknat. Men på senare år går våra tankar och värderingar åt olika håll. Så mycket att det blir svårt att hålla ihop det som tidigare var något. Nu är det tunt och genomskinligt. Jag har sörjt. Varit lessen, tänkt och tänkt. Försökt fråga. Men vi når inte varandra. Ingens fel. Men obekvämt inombords. Kanske är det så att när förändringens vind blåser, då händer annat man inte riktigt räknat med. Också. Och att bli lessen när förväntningarna inte infrias, spilld energi. Bättre att se var man står och vilka som är ens vänner nu. Nya vänner, där vi delar det som är viktigt nu. Varför är det så svårt att släppa taget om gamla relationer? Är det någon slags sentimentatliet som håller mig kvar i det som redan är över? Är jag hård? Visst. Ibland hittar man tillbaka till varandra. Men det kan också bli som ett gammalt äktenskap, man har färdiga roller och ingen kliver utanför ramarna. Det stelnar och gråar till sig. Men nu sörjer jag vårt skrattande. Våra förlösande snack. Så länge sen det var så. Nu jag vågar mig på att rensa även i mina relationer - friend shui!

Supta Padangusthasana

När jag tar det lugnt blir det lugnt :) Inuti. Jag har varit mest i soffan, sett filmer och läst. Funderat och bara varit. Bland kuddarna. Tittat på solen genom fönstret och varit nöjd, trots allt. Rosslat och rasslat men det har sakta tystnat i min bröstkorg :) Igår kunde jag ändå inte avhålla mig från yogan längre. Och det där som händer ibland när man tar en paus, det hände! Jag kom längre i flera positioner, utan ansträngning. Benen bara föll mot golvet, utan att streta i Supta Padangusthasana när jag för benen åt olika sidor och även korsar. Jaha, ibland blir det ett stort kvitto på det man investerat, och det kommer alltid ALLTID otippat. Som en överraskning. Och idag stretar det i kroppen av alla förlängda positioner, men vad gör det? Vilar lite igen, förkylningen tog lite omtag - men jag är ledig imorgon också. Och jag kom obesvärat ner i golvet i Supta Padangusthasana:) så världsligt och så fåfängt, men i alla fall!

Glad Påsk!

Nu vilar jag mig frisk. Är alldeles för trött och känner mig lite sliten. Jag inser att jag också behöver några dagars paus från min träning. Ute har ett kallt regn hängt i några timmar men nu ljusnar det. Jag tror att de skiften som sker när naturen går in i en annan årstid påverkar oss på en mängd sätt, bort med det gamla - in med det nya. Så jag ändrar min inställning lite grann. Känns rätt att lyssna mer inåt. Yoga utan den fysiska delen under några dagar. Läser en helt fantastisk bok. Igen :) Förmodligen har ni läst något av Eckhart Tolle. Själv läser jag för första gången något av honom, En ny jord. Ditt inre syfte. Den är verkligen fylld med klokhet. Får svar på en mängd tankar och frågor jag knappt förmått formulera. Jag återkommer till den senare. Nu vill jag önska er alla en riktigt skön påskhelg med massor av choklad och vila!