Kryp i benen

För trött igen. Bestämde mig imorse för lite, lite yoga på kvällskvisten. Solen visade sig på eftermiddagen och det var ljust i ögonen när jag gick hem. Våren känns som en efterlängtad men avlägsen vän, som nu slagit ner sin rumpa på utemöbeln och knäppt upp jackan. Visst vill hon stanna?
Valde att göra sittande, men egentligen inte mindre krävande asanas. För mig. Har ett program jag följer. Och blev lite fundersam. Mina ben har ett eget liv. Ibland. Det kryper i dem och jag har svårt att vara stilla. Kan vara så när jag är trött i kroppen. När yogan fattats mig några dagar. Men så snart jag är på golvet igen, brukar det försvinna. Puts väck! Vi är flera som har haft samma förnimmelser och skrattat åt att lite yoga så lätt kan få oss i bättre skick. Men nu... Nu hände tvärtom. Jag fick kryp och pirr i benen när jag gjorde min yoga. Förmodligen är jag helt enkelt för trött och förkyld. Bara låta det vara. Tror jag ska ta några yogafria dagar, ingen träning. Vila!

Hetta

Näsblodsmorgon. När jag är för trött, när jag har för mycket hetta i min kropp, då blöder jag näsblod. Det vet jag sedan länge. Många tycker det är otäckt, det är något med själva blodet som gör det tror jag. Något som väcks, något primitivt. Men jag är van :) Känner det i näsan, lägger mig ner och väntar. Trött och lite modstulen. D har redan tänt ljus och rökelse när jag kommer in i vårt yogarum, så välkomnande. Gör yoga men väldigt anpassat för idag. Det regnar ett strilande grått regn ute och jag inser att idag får jag vara varsam med mig själv. Kommer till jobbet och möter en arg kollega som har massor med bränsle för ilska. Men jag lyssnar bara, blir absolut inte arg och inser att jag faktiskt har kommit en bit på väg, jag må ha hetta i kroppen men inte i hjärtat! Jag inser att det som är mitt är mitt, det som är någon annans, det behöver jag inte lägga energi på. Jag är övertygad om att yogan lett mig in på den vägen, att se vad som tillhör mig och inte. Låt oss alla vara varsamma med oss själva och lyssna selektivt.

Mästarnas mästare

Kan inte låta bli att skriva om mr.Iyengar då och då. Bara jag tänker på att han utövat OCH undervisat i yoga i över 70 år så blir jag stum och ödmjuk inuti. Vilken klokskap, han är också formidabel på att uttrycka den. Jag fick en av hans böcker alldeles nyss, Yoga: The Path To Holistic Health och den är bara så WOW! Vackra texter, instruktiva bilder och hans önskan om det han vill förmedla så stark rakt igenom. Den är som en enorm uppslagsbok. Jag slås av att han är en av de få levande människor som haft Krishnamacharya som lärare. En äkta GURU. Och att han själv aldrig slutat med sin egen yoga. Det tror jag är en förutsättning för att vara en bra lärare. Att man fortsätter. Ibland kan man bli lite trött på att Zhander ändrar i sina serier, att de inte är exakt samma, vissa asanas försvinner och andra kommer till. Men det visar egentligen bara att han utvecklas, och vi får hänga med :) Det är nog det som också kännetecknar en god lärare, att man hela tiden undersöker och hittar olika delar i sin egen yoga. Som man sedan lär ut. För som Annanan kommenterade för några inlägg sist här hos mig, det är en hel del som skadar sig i den fysiska yogan. Och att man självklart har ett eget ansvar, men som lärare har man också ett ansvar - att inte pusha människor för hårt. Att vi hittar skillnaden i oss själva med hjälp av en erfaren guide och vägvisare. Självklart är ingen lärare perfekt och vi lär oss alla hela tiden. Men för att undervisa, måste man ha en egen fungerande självträning - det är min övertygelse. Se vad varje individ behöver. Så svårt! Men också lockande :) Att mr I och Z har fortsatt med sin träning gör ju att de också vet hur deras åldrande kroppar påverkats av en del asanas och rörelser. Lärare, guider och vägvisare, så viktiga för vår egen utveckling!

Jag är båda!

Regn som en mantel av grå sammet. Kala grenar som ändå pryds av glittrande droppar. Milt och mjukt i luften. Milt och mjukt inom mig. Såg på Kunskapskanalen igår kväll på tv och vi blev berörda och pratade länge efteråt om vad vi sett. En timmes resa in i en helt annan kultur. I ett helt annat sätt att tänka. I tillvaron. Om andlighet. Det var en lama, en stor mästare som hade dött och när vi kom in i programmet hade en av hans lärjungar fått uppdraget att leta rätt på pojken som laman var återfödd i. Han vandrade runt i byarna runtomkring där laman hade bott, letade efter speciella barn. Efter någon som hade visat prov på att vara något utöver det vanliga. Så att säga. Så träffar han på en liten kille som är 1,5 - 2 år och den här lilla killen han greppar genast tag i ett radband som han håller inom synhåll för honom. Bredvid glassiga leksaker som ett flygplan och en bil. Och pojken behåller radbandet med en bestämd hand. Lite av en lyckträff kanske? Tja, berättelsen fortsätter om hur det ansöks till Dalai Lama om att pojken skall träffa honom, få ett nytt namn och genomgå några procedurer och bli uttalad som den person som laman valt att komma tillbaka i. Detta efter att den lille pojken har pekat ut "sitt" radband, "sin" klocka osv. Han plockar rätt sak varje gång, utifrån vilka saker som varit lamans. Han är tvärsäker! Och han är glad som en liten busunge, men samtidigt verkar han oändligt vis. När de tar sig till den retreat där laman levt i uppe i bergen säger han med sin lilla röst - jag bor här! Och vill inte gå därifrån... Och sedan säger han att han behöver en vit sjal att lägga om sina axlar. Blir rörda och berörda för det vi ser känns äkta och sant. Han vet att han har levt här tidigare och alla anammar honom som den lilla människa som laman valt att återfödas i. Och genast ställer sig hundra frågor på rad inombords. Hos mig. Hur kan man veta att man blir återfödd i trakten av där man levt tidigare?? Kan man styra det? Dags att ta en titt i den Tibetanska livs- och dödsboken igen. Är det något som sker i dödsögonblicket? Kanske låter jag makaber och olustig för någon, men jag undrar verkligen. Ärligt undrar. För jag tror inte att vi bara lever ett liv här på jorden. Men riktigt hur den där resan ser ut som vi då gör, den har jag liksom ingen uppfattning om alls. Egentligen.
Programmet avslutas med att föräldrarna tillfrågas om de kan "ge bort" sitt barn till klostret... och det gör de. Och släkten och byborna känner sig utvalda och lyckliga! Längre bort kan man nog inte komma från vår egen värld. Och lärjungen som nu har sitt liv utstakat framför sig med att ta hand om den här lille pojken. Och all kärlek han ger honom. Så vackert! Och så svårt att förstå i hjärtat. Jag kan nog inte riktigt det.
När pojken sedan ser en bild på den gamla laman och på sig själv så pekar han på båda bilderna, viskar sedan tyst - jag är han och jag är han- jag är båda!

Bilden är på Dalai Lama och kommer förstås från den officiella hemsidan http://www.dalailama.com/

Kan man nollställa sig?

Upptäcker att jag skriver mycket om att vara i nuet men själv är jag ändå ganska ofta i tanken på nästa yogakurs :) Hmmmm. Behöver förmodligen påminna mig själv om att vara här och nu. Om 4 veckor är jag i Serbien och tränar Individual Primary Asanas med Zhander. Åh vad jag längtar! Och samtidigt infinner sig nervositeten och annat pirr i kroppen. För att jag vill att han ska se hur mycket jag tränat på det jag fått. För att jag vill att han ska SE. Men det är klart att han gör. Men inte lika klart att han kommenterar det på det sätt som jag tänkt mig... Det är spännande, han är inte förutsägbar någonstans och överraskar ständigt - det är väl det som får oss alla att växa vidare i vår egen utveckling? Att vi får våra individuella asanas, att det ser totalt olika ut för oss eftersom vi är olika. Det blir fjärde gången jag går en längre kurs för honom och varje gång har varit en mental härdsmälta för mig. Faktiskt. Och så mycket skräp som kommit till ytan...tårarna som trillat men även glädjen som erövrat mig. Kommit hem med ett rymligare inre och nya insikter. Med andra övningar än jag kanske tänkt och föreställt mig. Övar på att nollställa mitt sinne... Hur i all världen ska det gå till?? Eller det kanske inte ens är önskvärt? Och jag tränar och tränar. På det jag fått. Och längtar...

Youtubeklippet är på Emma Balnaves som kanske har världens starkaste ben fast hon är nätt som en fjäder ;) Yoga när den ser ut att flyta lätt och utan hinder - tja, det här med förväntningar - en tuff nöt för mig att knäcka!

Det glidande nuet

Nu lever vi. Och nu. Alla i det glidande nuet - allt vi har. Sitter i köket och äter långfrukost. Pang - världens längsta istapp, kanske 1,5 meter lång och några decimeter tjock faller med ett enormt brak från taket. Efteråt blir det bedövande tyst. På vägen studsar den mot ett balkongräcke i metall, som böjer sig...Tja, hade någon av oss stått under så hade vi varit mosade. Sådär bara. Vilken påminnelse! Läskigt men omskakande, inget hände mer än att vi fick en tankeställare. Ingen vet något om sen eller imorgon. Så nu lever vi!

Firar!

Siffror. 55. Två vackra femmor bredvid varandra. Det året som jag föddes. Det som jag fyller idag. Älskar slingriga tankar om siffror. Kaffe i kopp med guldprickar. En rufsigt trött familj i pyjamas som sjunger så det ekar. Fruktsallad och lyxyoghurt. Så lyckligt lottad jag känner mig när jag vaknar. Jag är frisk! För exakt 5 år sedan låg jag på akuten med två diskbråck längst ner i ryggen och med en inställd Parisresa med familjen. Morfin i kroppen och en inflammerad ischiasnerv hela vägen från skinka till fot. Känselbortfall och tårar. Dagen innan hade jag tränat hårt och tufft. Jag hade svettats i min yogagrupp och vi hade haft ett riktigt mördarpass. Jag vet det säkert för när jag kom hem sa min dotter att jag hade som en upphöjning längs hela benet. Ja, det var ischiasnerven som redan då signalerade något som jag inte tog på allvar. Mitt i natten vaknar jag av att mitt högerben står rakt upp och värker så jag tror att det ska gå av. Bokstavligt. Jag vet också att jag skrämde livet ur våra ungar, för jag skrek rakt ut. Kunde inte sluta skrika och kunde inte komma ner på britsen när ambulanspersonalen kom. Vet att min man fick mig att djupandas till slut trots att det var outhärdligt. Och att jag hade lila pyjamas på mig och att det snöade stora flingor ute i mörkret. Och min besvikelse över att det hände. Mig! Orättvist. Avundsjuka gentemot "alla andra".
Idag 5 år senare kan jag säga att mina diskbråck har varit min bästa utbildning. I att förstå hur svårt det kan vara att göra något fysiskt överhuvud taget. Att inte orka. Att ha för ont. Men att det är värt det där lilla, lilla steget man tar varje dag. När träningspasset består av tåhävningar och att man genomsvett ramlar ihop efter 5 st. Men där och då bestämde jag mig för att så långt det var möjligt skulle jag snart vara tillbaka på mattan igen. Ja, alla runtomkring var hjälpsamma. Och stöttande. Och utan det blir det för tufft ibland. Men ändå, så mycket vi har inom oss som vi inte tror. Och när jag tänker bakåt så är jag tacksam på något vis för att det hände. För att jag till slut förstod att jag inte kunde driva mig så hårt. I yogan. Att min kropp till slut skrek åt mig att jag var tvungen att stanna upp. Det finns en hel del asanas jag inte kan göra som jag gjorde innan bråcken. Det säger inget annat än just det. Jag tränar mig fortfarande i att inte bedöma mig själv, att inte sätta betyg på vad jag gör eller hur mycket. Kanske får jag som är en tävlingsnatur alltid jobba på med det? Men idag, när jag kan hoppa upp på båda mina ben utan att ha ont. När jag kan göra min yoga och känna att den helar och stärker. Jag firar extra idag och jag tänker på dig och dig och dig som inte orkar träna. Som tycker att du tappar för mycket när du vilar dig eller inte får till din träning. Yogan finns där. Yogan tar tid - låt den göra det. Firar inte bara min födelsedag, jag firar också att jag är kapabel att träna idag!

Djupandas i röran

Åkte från fjällen i söndags. Tillsammans med många andra. Många barnfamiljer. Småbarnsföräldrar. Vi stannar i Mora och tänker ta en sallad och en kaffe på den där hamburgerrestaurangen vi stannar vid ibland när vi åker bil och vill att det ska gå fort. Det var väldigt många som hade samma tanke i Mora... Möts av ett slags kaos när vi kliver in som jag aldrig sett tidigare. Det är som en flod av människor, med små rännilar hit och dit bland borden av barn som böljar fram och tillbaka. Var kommer alla ifrån? Och hur många ungar har varje människa? Känns som alla har minst fem barn! Småbarnsföräldrar, vilka hjältar! Det märkliga i detta är att allt funkar! Lite Indien sådär i Mora ;) Alla väntar på sin tur. Köar för toa. En mamma tröstar och sjunger för sin baby när hon väntar på att det hett åtrådda toarummet med skötbord ska bli ledigt. Andra köar för servetter. Köar ännu mer för mat. För morötter i påsar. För att få hamburgare omstekta som är råa... Alla dessa jackor och mössor som ska av. Och på! Och stövlar som någon tröttnat på och hellre vill tassa runt i strumpor. Och jag vet att jag har glömt. Glömt hur det var. Så länge sen. Men jag gillar det jag ser. Det är bara en man som tappar fattningen, en solbränd stilig person med mintgrön tröja börjar bara skälla rakt ut - men hans fru säger bara TYST! Han har definitivt inga småbarn! Han kliver snabbt ut och sätter sig i bilkön istället... :) På något otippat vis får alla bord när alla fått sin beställning, ingen idé att hålla på och paxa platser innan man fått något att stoppa i sig. Och så står han där mitt i smeten, nära vårt bord, med en unge i famnen och tre runt benen. En slags vardagshjälte. Åh småbarnsföräldrar! Och de tre små människorna, de knallar förståss åt olika håll :) Han ropar på den ena och så försvinner den andra. Och jag kan inte låta bli att le, han fångar min blick och säger lugnt till mig:
- Förut, då skulle jag ha exploderat, men nu - nu andas jag bara. Jag DJUPANDAS säger han med lugn, tydlig röst och snälla ögon. Varmt och glatt mellan oss. Inga hårda ord. Det bästa man kan göra när det är som stökigast. Att djupandas i röran! Åh småbarnsföräldrar ♥

Yoga med skidorna på

Yoga var som helst. För det är liksom så det blir för mig. På något vis hela tiden. Vi är i fjällen och jag åker längdskidor. Plötsligt är jag rädd. Livrädd för minsta nerförsbacke... Längtar till uppförsbackarna. Hmmm, något är skevt. Kommer ihåg när jag var 10 år, långt innan det fanns skillnad på skidor. Det fanns bara skidor, inte längd, löpar, slalom eller turskidor. Skidor! Vi tog oss upp högt högt upp i backarna, klättrade och släpade skidorna. Sedan hann jag knappt vända skidorna rätt så for jag ner. Rakt nerför. Som ett spjut. Och som jag njöt. Vi byggde hopp och jag hoppade. Och nu - var är hon, 10-åringen med flätor som stod rakt ut från mössan? Vart tog hon vägen?
Nu när jag ska åka nerför en backe med jullriga längdskidor så börjar jag gråta. Helt overkligt men det är som proppen går ur mig. Jag gråter så jag inte ser något genom solglasögonen och jag förstår ingenting. Men jag åker. Stannar - blir rädd och så åker jag igen. Talar mig själv igenom det hela. Och till sist så åker jag två riktigt långa nerförsbackar, ramlar och åker igen och då känner jag, precis som i yogan - att jag är igenom. Vad som hände - tja, jag yogade helt enkelt med skidorna på :)

Ett år av skrivande

Ett år. Ett år på lördag. Ett år som jag bloggat. 278 inlägg! Overkligt att jag lyckats få ihop alla dessa ord. Fast ändå inte. Jag hade en lust att börja blogga som spräckte min nervositet. Min rädsla över att ingen skulle läsa här. Att ingen skulle kommentera. Att jag skulle lämna ut mig. Att jag kanske var för gammal... Men allt det där är borta. För så blev det inte! Jag vet att jag haft över 25 000 besök eftersom jag har ett analysverktyg kopplat till bloggen. Men det viktigaste är ju inte siffrorna :) Det viktigaste är att vi delar något här. Jag som är besatt av kommunikation har fått min längtan stillad. Min längtan att dela tankar, funderingar, problem och svårigheter. Glädjeämnen och rusig eufori. Över yogan. Detta stora ofattbara som drabbat mig och som är min passion i livet. Trots att det är tufft ibland. Men det är värt det! Och jag är så glad så glad i att ni läser här och att ni lämnar avtryck när ni har lust. Och att vi kan hitta yoga i det mesta!

Imorgon bitti, tidigt tidigt far jag till fjällen med min älskling. Bara vi två. Och som en underbar överraskning har han bokat in oss på ett fjällpensionat! Va? Vi som alltid rest lågbudget, ni vet lasagne i bagageluckan och en lånad stuga. Nu blir det andra bullar av! Ha det skönt i helgen, hoppas solen lyser på våra näsor och att våren verkligen tar sig själv i kragen och anländer!

Spänningen rinner av

Vila. Sitter naken och känner vattnet bara strila ner över mitt huvud och min rygg. Den lilla pallen jag sitter på är precis i lagom höjd för att skruva på kranen. Mina fötter vilar på mjukt hårda stenar och det är alldeles tyst. Ljuset är dämpat och vattnet ångar. Sitter på damernas tysta avdelning. Skrubbar mig ren med vita sträva tvättlappar och i takt med de cirkelformade rörelserna mot hjärtat så lämnar jag det världsliga. Jag häller det varma vattnet över mig gång på gång. Över axlarna. Över huvudet. Vilar i stunden. Min goda vän I och jag har tagit en paus från vardagen. Tysta tar vi på oss våra baddräkter, smyger ut i den iskalla luften, drivorna meterhöga runt huset och sänker oss i det 40-gradiga vattnet. Åh vilken njutning! Alldeles ren. Alldeles ren i kroppen. Alldeles ren i tanken som är stilla. Solen har precis gått upp och det är kyligt och varmt på samma gång. Det luktar vår!
Efteråt, vi bestämmer oss för att delta i en tibetansk klangresa, en kvinna med en mjuk röst guidar oss till den yttre avslappningen. Vi spänner olika muskler och när hon slår mjukt på olika skålar får klangen sedan alla spänningar att bara rinna av. Koppens alla delar. Sedan kommer den inre delen. Klangerna får oss alla stilla och vederkvickta, en del somnar till och med. En och annan snarkar :) Och när vi åker hem efter ett dygn på Yasuragi - så har vi varit borta mycket längre. Paus från vardagen - så otroligt viktig. Lika viktigt som att göra - är det att vila.

Lördagmorgonfundering

Köksdörren far upp med ett brak. Det långa tunga vita draperiet fladdrar till. Ute är det stilla men luften fylls av helikopterljud. Något slags lufttryck får ibland just köksingångens innerdörr att öppnas. Vi bor nära ett stort sjukhus och ibland kommer ljudet som en virvel i luften, när helikoptrar ska landa på taket. Då vet man att det är bråttom. Ofta handlar det om transport av organ eller annat livsviktigt. Fylls av tankar på människor som är sjuka, har det svårt och att den där helikoptern kanske betyder allt. Att någon väntar på något livsviktigt. Och att samtidigt tassar jag runt i mitt kök och kokar chai och saknar min älskling som är på skidfärd några dagar. Att just jag är just här. Och att allt finns för mig. NU. Och tanketrassel är inget annat än just det. Trassel. Vi har alla svårigheter vi ska ta oss igenom och klättra över. Men jag ska inte överdriva det som är tungt i yogan. Inte sakna balans. Om jag möter inre torn att klättra upp i, då ska jag göra det. För jag har ingen orsak att inte göra det. Ibland kan jag få en känsla av att vi är lite bortskämda när vi yogar. Eller bortskämda är kanske fel ord - kanske är vi alltför fokuserade på det yttre. På den fysiska kroppens alla olika delar? Att vi lyssnar för mycket. Att saker får fel proportioner. Vi kanske förstorar det som är svårt för att vi sällan möter den typen av motstånd? Kanske inte vet hur det är att riktigt böja nacken. Att kapitulera. Att se det som faktiskt fungerr? Och lägga allt fokus just där? Där det fungerar? Och nu, nu pratar jag egentligen bara om mig! Jag kan ju aldrig aldrig säga hur det är/känns för någon annan! Med yogan kommer en slags varseblivning. Man känner mer. När jag lyssnar inåt kan jag upptäcka en mängd saker. Och när jag lär mig någon ny asana, eller kommer längre i en bekant rörelse, då känns det plötsligt någon annanstans i kroppen. Och jag tror att vi ibland blir alldeles för fokuserade på det som gör ont, stramar, känns annorlunda och konstigt eller väcker något som slumrar. Men vi har valt den vägen - att väcka något till liv inuti och vi kan aldrig veta hur och när det vi väcker kommer att vara. Om ni förstår hur jag menar? Så jag böjer nacken och tar emot det jag får! Slutar tänka på OM jag ska yoga, bara tänka ATT. Ja jag vet, sjukdomar och mens kommer i vägen och ger oss vila. Och fullmånen :) Men resten av tiden - finns ingen ursäkt! Inte för mig. Egentligen. Utan utmaning och att pressa sina gränser - ingen utveckling. Så enkelt - så svårt.
Tänker på den där helikoptern... Att jag kan gå runt här i mitt kök och stöka och fundera. Att jag har en alldeles egen serie att göra och att inget egentligen hindrar mig mer än jag själv. Och när jag som igår till slut får upp mig själv på mattan så inser jag också att det är precis så jag ska göra. Sluta trassla med mig själv. Våga ta emot. Så länge jag har mig - så länga ska jag använda mig och gå vidare!

Envis

En timme. EN TIMME. Så länge låg jag och dividerade med mig själv imorse. För huvudet ville sova men kroppen ville yoga. Och ja, jag vet att vi alla hamnar där då och då, förr eller senare. Men jag är så envis! Envishet har jag oftast sett som en positiv egenskap. Men ibland. Ibland vill jag sluta tjafsa med mig själv. Så jag väntade på något konstigt sätt ut mig själv, kan inte beskriva det bättre... Ja jag tog smällen och kom sent till jobbet. Jag gjorde det! För att övervinna något som jag har svårt att sätta ord på. Som riktigt beskriver det jag känner. Det är en mix av känslor och tankar. Går jag på kurs, tja, då går jag bara upp på morgonen för då är jag på kurs. Går jag i en grupp, tja, då går jag i en grupp och har någon annan som drar. Men när jag ska dra mig själv...Läste hos Anna häromdagen och peppade på, och någon dag senare är jag där själv. Jag vet att motståndet växer när man är nära att ta ett kliv vidare. Jag vet det! Och ändå. Men jag vann över mig själv imorse. Och nä, det blev inte mitt skönaste pass - men det blev! Allt som räknas för mig idag. ATT JAG GJORDE.

Gravity and Grace

Ibland kan man se på yoga utifrån och ändå så tydligt se att det är det inre arbetet som pågår. Yoga som en sirlig dans. Yoga som det vackra det är! Peter Sterios, en av Z:s anhängare som utvecklat och skapat sin egna stil. Så vackert i mina ögon!

Påminna mig

Jag ska påminna mig själv. Inte glömma hur det kan vara. Min andning, så långt ned i kroppen - fyller ut hela bäckenet, som jag läste hos Nina. Och det stämmer. Nästa gång jag inte orkar ta mig dit, ska jag ändå inte glömma hur det känns. Jag ska påminna mig. Att andetaget är nyckeln till mig. Till mina rörelser. Till min yoga. Att andetaget är allt som krävs och allt som behövs. Och allt som finns. Att andetaget är det vi ska jobba med. Och när man får liknelser hos andra, om vatten som fylls i en hink - då blir bilden extra tydlig. Och när jag känner den. Andningen nedanför naveln fylla ut och ge ro. Då ska jag stanna i det och påminna mig själv nästa gång. Jag har varit så trött på morgnarna och känt att orken varit låg. Har gjort min yoga när jag kommit hem sen eftermiddag. Med ljuset fortfarande kvar på himlen. Och igår, då fyllde mitt andetag hela mig. Hela mitt inre. Magiskt! Jag påminner mig själv om det när det blir tuffare.

This is my life!

Jag såg inte melodifestivalen. Jag är inget fan av den typen av musik som brukar spelas där. MEN. Jag såg Anna Bergendahl bli intervjuad i tv-soffan imorse. Så jag kollade och ja - jag kapitulerar! Vilken underbar låt! Vilken tjej! Hon är 18 år och sjunger om det viktigaste på sitt alldeles underbara sätt - This is my life! Enjoy!