måndag 28 december 2009

Övervinna och underkasta

Jag har läst många yogaböcker den här hösten. En del av dem under julhelgen. Jag kastar mig över olika sorters yogalitteratur och läser från pärm till pärm. Ibland känns det som jag äter böcker. Behöver lugna ner det hela lite. En del av dem har vackra bilder och bra ord. Men ändå. Jag har en gnagande känsla av att det saknas något i en hel del av dem. Kanske är det så att jag förväntar mig samma klokskap över hela linjen? Att de som vågar sig på att ge ut en bok, de ska också servera mig det jag vill ha? Det är lite dumt tänkt. Ja, jag vet! Men ändå. Lite gnager det i mig att vissa positioner byter namn och att det finns så många olika åsikter inom pranayama till exempel. Som säger ganska motsägelsefulla saker. Det kanske är småaktigt att fundera över? Kanske har jag längtat för mycket efter en del böcker. Efter att hitta precis det jag vill ha? Kanske hänger det hela ihop med att jag saknar min lärare? För yogan finns ju hos mig i vardagen, hela tiden, och den blir inte mindre för det. Yogan som egentligen är så svår att sätta ord på. Hur den landar i mig. Men samtidigt vill jag inte att den ska förminskas. Att den blir till något lite hur som helst. För det är den inte. Jag tror på motstånd. Det vill säga, jag tror på att moståndet ska övervinnas. Jag tror inte riktigt på "gör lite av det som känns bra" eller "känns det obehagligt, låt bli". För jag tror att nyckeln faktiskt finns där. I motståndet. I obehaget. I att övervinna något. Eller kanske hellre underkasta sig. Något som vi sällan gör idag. Något som jag i alla fall sällan gör. Jag vet att jag kan bli upprorisk inombords bara någon säger det som triggar mig. Vet att jag sett rött ibland när Z sagt saker till mig. Känt en uppflammande vrede över att han fått mig att gå vidare när allt jag vill är att lägga mig ner och dö. Inte göra mer. Min besvikelse över en del böcker hänger förståss ihop med det! Att jag letat svaret i böcker så många gånger. Men nu ska jag svara själv! Just nu vill jag höra en röst som säger till mig vad jag ska göra. Hur jag ska gå vidare. Att det i snöyran känns så otroligt långt till april då jag ska gå kurs. Att det jag känner nu förmodligen är en del av det som är min del att ta mig igenom. MIN. Att det är så otroligt svårt ibland att träna ensam. Att sporra sig själv ensam. Att gå vidare - ensam. Men visst måste vi tänja våra gränser, visst måste vi våga oss in i de där markerna där det inte känns bekvämt? Där utmaningen ligger. Att övervinna hinder och underkasta sig själv.

10 kommentarer:

  1. Härligt!
    Tack för dina rader!
    Ensamträning kräver enorm självdisciplin och ännu mera jäklar anamma.
    Du har en grund i din lärare. Han har gett dig redskap att ta dig fram på egen hand. Allt du gör är en del av pusslet. Allting faller inte på rätt plats genast. Små Aha-upplevelser blir till sist ett stort "AAh-mantra".
    Ditt apriläventyr kommer att berika dig ofantligt. Tills dess har du tid att formulera frågor och hoppeligen få en röd tråd av allting.
    Yogisar united stöttar dig till 100%!

    SvaraRadera
  2. Skönt att höra att det finns fler bok-nördar som jag.
    Lurar mig också ofta att tro att de jag söker finns skrivet. Det har jag gjort med barnuppfostran också...istället för att bara vara med barnen...det enda de begär...

    Jag tror att det inte alls bara är barn som behöver Aha-upplevelser. Det gör vi också.

    Låter härligt med kurs...det vill jag också gå på!

    Kramar
    Marika

    SvaraRadera
  3. Vi som är i den pedagogisk-akademiska branschen är oerhört kräsna när det gäller det skrivna, tror jag. Jag blir ofta besviken. Jag uppskattar mina engagerade lärare och lär mig mycket på lektionerna, men finner inte det de skriver på yogacentrats blogg givande: de är inte särskilt bra på att förmedla sin kunskap den vägen. Tyvärr är det nog det samma med många författare till faktiskt publicerade och utgivna böcker. Som akademiker är man också van vid en vidare överblick och en diskussion också av motsatta ståndpunkter. Det är väl inte så många av yoga-författarna som besitter den öppenheten och överblicken - traditionen är ju inte nödvändigtvis en av kritiskt tänkande.

    Nu ska jag göra en hädisk bekännelse: jag har faktiskt svårt att få ut mycket av Light on Yoga (till skillnad från Light on Life som jag läst med behållning). Det är klart att det finns ett värde i att se hur olika asanas utförs av en som verkligen kan dem. Men det finns inte mycket att hämta för mig som är ljusår från att kunna vika mig dubbel i alla tänkbara leder.

    Det där med obehag är en knepig fråga. Under året som gått har jag råkat ut för någon slags muskelbristning i ljumsken samt ryggskott i samband med att jag tagit i mer än jag borde i yogan. Alltid på lektioner, på egen hand kör jag inte lika hårt med mig själv. Det gäller verkligen att skilja på obehag att övervinna och obehag som varningssignal. Att hålla kvar femton sekunder till, eller en upprepning till, fast svetten rinner och man darrar av trötthet ska inte förväxlas med att hålla kvar femton sekunder till när man sträcker för mycket eller har fel vinkel.

    SvaraRadera
  4. jag gillar att läsa dina inlägg, de är alltid så kloka och tänkvärda! :)

    det skulle vara så kul om en bloggträff kunde ordnas av något slag, med något tema eller så... hmm... något att fundera på kanske :p

    tack för dina kommentarer på min blogg, de uppskattas alltid och gör mig så glad.

    ta hand om dig! kramar

    SvaraRadera
  5. Vet du vad Annika!
    Jag tyckar att DU ska skriva en bok.
    Skriv en bok som har allt det du vill att den ska ha.
    Jag kommer att beställa en!
    Kram

    SvaraRadera
  6. Visst är det så. Utmaningar behöver vi! Å jag är också som du..vissa perioder äter jag också böcker..söker å söker efter svar, kunskap, visdom...men oftast har man ju redan svaret själv...att det ska vara så svårt att ta in?

    SvaraRadera
  7. Ibland tror jag det är så med böckerna att de responderar med det som hjärnan tar emot, eller tvärtom. Det har hänt att jag läst om en bok ibland och inte alls fattat det som var jag tyckte var så storslaget förra gången jag hade den i handen. Eller så har man bara suttit och gapat och förstått boken alldeles annorlunda nästa gång. Samma sak med instruktionsfilmerna jag kikar på. Jag har sett dem tio-tjugo gånger, varje gång hör jag något nytt eller förstår dem på att annat sätt. Naturligtvis finns det både böcker och filmer som förklarar saker på ett sätt som man redan passerat och gått vidare, det händer. Men jag tror precis som Annayoga skriver, börja skriv en bok själv. Jag är övertygad om att den skulle vara fantastiskt intressant.
    Det som även Annannan berör om obehag är oerhört intressant tycker jag. Jag har precis som er bägge upplevt frustration, smärta och obehag, med ett stänk av sorg och vanmakt och ledsen uppgivenhet i min träning. Aldrig ensam, utan endast i gruppträning. Precis som Annannan har jag sträckt mig, i ljumskar, höftsträckaren och ryggen. Knäna har tagit stryk och så även rumpmusklerna med alla dess små onda ting som ryms där.
    I mitt fall har det handlat om prestation och frustration i en destruktiv blandning. Jag har velat vara som alla andra, jag vill kunna träna som alla andra, jag vill ha samma kropp och möjligheter som alla andra, trots genetik och sjuklig uppväxt så har jag krävt det av mig själv. Och skadat mig svårt. Tyvärr har jag inte haft en lärare som har kunnat se mig och min personlighet eller hanterat mig väl i min träning.
    Att resignera och slutligen kapitulera har varit det enda möjliga alternativet. Börja om, börja rätt. Ensam. Varsamt och kärleksfullt mot den lilla killen i den gamla kroppen.
    Frid
    Robert K.

    SvaraRadera
  8. Oj, vilka fantastiska kommentarer, jag måste skriva ett inlägg om det ni berör här, Annannan och Robert.

    Sue - tack!

    Marika - du har så rätt med aha-upplevelser.

    Annannan - jag ser light on life som en uppslagsbok, helt omöjlig att läsa från pärm till pärm :)
    Tror också du har helt rätt i det kritiska tänkandet när det gäller yoga. Det blir nästan som att svära i kyrkan ibland när man har funderingar. Tror mer att det handlar om människors rädsla kring att se att allt har två sidor.

    Molly - en träff vore fantastiskt! Och tack själv för kommentarer, det berikar alltid.

    Anna - tack för pepp, jag funderar och funderar, kanske kommer jag till skott!

    Alexandra - tack!

    Toril, så rätt så rätt, allt finns inom oss. Att det ska vara så svårt!

    Robert - resignera och kapitulera, det är stort! klappa dig själv på axeln för det. För mig personligen finns det inget svårare!

    Kram alla!

    SvaraRadera
  9. Känner att jag inte har något att säga, igen. Jag vet bara att du borde skriva din egen bok!

    SvaraRadera