Gott Slut och Gott Nytt!

Ett nytt år ligger där och väntar vid våra fötter. Hur ska det bli? Vågar jag? Kan jag? Törs jag? Antar att vi alla mer eller mindre brottas med de frågeställningarna. Jag tänker utmana mig själv rejält. Jag tänker göra det jag viskar till mig själv tyst, tyst inombords. Det jag EGENTLIGEN vill. Så får det bli. Det finns en väg framåt, jag väljer den! Önskar er alla ett riktigt gott slut och en fantastisk början på ett alldeles nytt år! Ett med vackra symmetriska siffror 2010. Låt oss ge oss själva chansen att förverkliga det vi drömmer om!

Den fina linjen

Ibland blir det en fullträff i det man skriver. Fullträff på det viset att flera blir berörda. Fullträff på det viset att det får andra att skriva fantastiska saker. Kommentarerna till förra inlägget kräver helt enkelt ett eget inlägg. Tack för att ni delar med er!
Både Annannan och Robert skriver om smärta och frustration. Om att ha gjort illa sig i sin träning. När man stått ut en liten stund till, skadat sig, sträckt muskler och att man främst gjort det när man tränat i grupp. På lektion. Mr Iygengar hävdar bestämt att man går på lektion för att lära sig något nytt. Själva yogan, den utför man sedan ensam. Men det tar ett tag att komma dit. För mig - 8 år... Nu har jag tränat ensam sedan april, då jag fick min serie och mina rörelser av Z. Jag har innan dess tränat 2 gånger i veckan i grupp i 8 år och alltid "tagit i". Det har visat sig vara helt fel för mig. Jag har pressat mig. Jag har gjort illa mig. Jag har skadat mig. När en lärare har pratat om att man ska känna själv var gränsen går, då har jag inte förstått det. Jag har kört över mig själv. Inte lyssnat inåt. Eller rättare sagt, hört vad som sagts inuti mig men ändå inte förstått.
Å andra sidan kan det vara otroligt svårt att vara den som först tar sig ur en asana, att man kanske inte får cred när man gör det, att man känner att nu var jag svag. Man har ett eget ansvar som kan vara svårt att axla. Man behöver guidning i det. Tror jag. En lärare som själv tagit sig igenom och förbi, en som kanske också har gjort illa sig och skadat sig, som förstår hur tokigt det kan bli. Det vill säga, en lärare som arbetat med sig själv. Kanske trampar jag någon på tårna när jag skriver - det räcker inte med att älska yoga för att undervisa! Men det är min bestämda uppfattning. Man behöver massor av kunskap som också är teoretisk. När man ska guida andra. Sedan vet jag också att man måste börja någonstans. Jag undervisade själv för två år sedan, men slutade för att jag kände att jag kunde för lite rent teoretiskt. Att det var mycket jag behövde fylla på i luckor av kunskap. Att kunna diskutera för och emot, det kritiska tänkandet, som Annannan efterlyser, det har jag också saknat. Å andra sidan finns det inget bättre än en kunnig, inkännande yogalärare. Där finns allt att lära sig. Om sig själv. Om det är någon som redan gått de steg man själv ska ta. Det är väl därför det kändes som att komma hem när jag träffade Z. Han äger kunskapen om den tunna linjen av att inte pressa sig själv för hårt, men ser när man kan gå längre och inte tror det. Jag har inte gjort illa mig. Men mentalt har jag blivit rejält utmanad. För någon annan ser förståss utmaningen annorlunda ut. Jag har fått träna mindre än jag någonsin gjort i yogan, men det har varit min största utmaning. Något som Z också säger, att få människor att göra mindre, det svåraste som finns. Men vi behöver alla utforska var den fina linjen går mellan att utmana sig själv och att skada sig. Att hitta en kunnig guide är första steget. Samtidigt som man lyssnar inåt. Den fina linjen!

Övervinna och underkasta

Jag har läst många yogaböcker den här hösten. En del av dem under julhelgen. Jag kastar mig över olika sorters yogalitteratur och läser från pärm till pärm. Ibland känns det som jag äter böcker. Behöver lugna ner det hela lite. En del av dem har vackra bilder och bra ord. Men ändå. Jag har en gnagande känsla av att det saknas något i en hel del av dem. Kanske är det så att jag förväntar mig samma klokskap över hela linjen? Att de som vågar sig på att ge ut en bok, de ska också servera mig det jag vill ha? Det är lite dumt tänkt. Ja, jag vet! Men ändå. Lite gnager det i mig att vissa positioner byter namn och att det finns så många olika åsikter inom pranayama till exempel. Som säger ganska motsägelsefulla saker. Det kanske är småaktigt att fundera över? Kanske har jag längtat för mycket efter en del böcker. Efter att hitta precis det jag vill ha? Kanske hänger det hela ihop med att jag saknar min lärare? För yogan finns ju hos mig i vardagen, hela tiden, och den blir inte mindre för det. Yogan som egentligen är så svår att sätta ord på. Hur den landar i mig. Men samtidigt vill jag inte att den ska förminskas. Att den blir till något lite hur som helst. För det är den inte. Jag tror på motstånd. Det vill säga, jag tror på att moståndet ska övervinnas. Jag tror inte riktigt på "gör lite av det som känns bra" eller "känns det obehagligt, låt bli". För jag tror att nyckeln faktiskt finns där. I motståndet. I obehaget. I att övervinna något. Eller kanske hellre underkasta sig. Något som vi sällan gör idag. Något som jag i alla fall sällan gör. Jag vet att jag kan bli upprorisk inombords bara någon säger det som triggar mig. Vet att jag sett rött ibland när Z sagt saker till mig. Känt en uppflammande vrede över att han fått mig att gå vidare när allt jag vill är att lägga mig ner och dö. Inte göra mer. Min besvikelse över en del böcker hänger förståss ihop med det! Att jag letat svaret i böcker så många gånger. Men nu ska jag svara själv! Just nu vill jag höra en röst som säger till mig vad jag ska göra. Hur jag ska gå vidare. Att det i snöyran känns så otroligt långt till april då jag ska gå kurs. Att det jag känner nu förmodligen är en del av det som är min del att ta mig igenom. MIN. Att det är så otroligt svårt ibland att träna ensam. Att sporra sig själv ensam. Att gå vidare - ensam. Men visst måste vi tänja våra gränser, visst måste vi våga oss in i de där markerna där det inte känns bekvämt? Där utmaningen ligger. Att övervinna hinder och underkasta sig själv.

Saliga natt

Kyrkan. Jag har ett kluvet förhållande till kyrkan. Inte till gud. Nä, gud och jag kommer överens :) Men kyrkan. Som organisation. Som företeelse. Jag gick ur svenska kyrkan i slutet på 70-talet när det var ett hårt klimat för kvinnliga präster. Vi var många som gjorde det. Men, en av mina nära vänner är präst. Men ändå. Vi har inte varit överens, kyrkan och jag. Jag och D valde att gifta oss i kyrkan. För kärlekens andliga del. För energin i det stilla ljusa rummet. Och barnen, tja, två av tre har valt att konfirmera sig. Den tredje, mittenbarnet, yngsta dottern, hon ville bli buddist. Har aldrig sett någon konflikt i det. Alla går sin väg. Igår var hon och jag på midnattsmässa. Kyrkan var fylld till sista sittplatsen. Utanför stod det hundratals levande ljus i snön. Vid altaret stod två gigantiska granar med ljus i. Levande ljus längs bänkraderna. Prästerna var flera. En av dem, en äldre man hade en underbar röst. VARM. Och vänlig. Inte alls det jag förknippar med kyrkan. Ja jag vet, det har varit en förstelnad tanke i mig. Den kvinnliga prästen höll en kort och vacker betraktelse över hur Maria och Josef hade det när de fick lov att hålla till i stallet när barnet var på väg. Och att de säkert hade massor av problem i sina liv på grund av det. Det var en mänsklig och varm betraktelse. Jag tyckte om den och det tror jag många gjorde. En parant dam snett framför oss i rutig dräktjacka och stora guldörhängen snyftade till. Som drog hon efter andan. Och sedan blev hon alldeles stilla. Vi tog nattvarden. Jag som inte gjort det på säkert tio år. L som egentligen är buddist :) Nattvarden som ett tecken på livets kretslopp, som ett tecken på reinkarnation. Som L uttryckte det. Och det slog mig där och då. I stunden. Att andligheten finns överallt. Den finns där vi söker den. Jag behöver inte åka till Indien för att känna den. Inget fel i det, missförstå mig rätt, men vi har det här hemma också. OCKSÅ. I det som är vår tradition. I det som har varit vår andlighet i hundratals år. Inget att förakta. Och kyrkan kanske förändras också? Precis som oss? Jag slöt fred igår. Med den del av mig själv som haft så svårt för kyrkan. Skenhelighet - den kan vi hitta överallt - i de mest andliga sammanhang, i kyrkan, i yogavärlden, men vi kan också hitta det andra. Andligheten. Saligheten inombords när hela kyrkan sjunger Stilla Natt och lugnet och friden faktiskt finns där. Stilla Natt. Saliga Natt. Det är mörkt, snöigt och alldeles saligt när vi går hem och småhuttrar lite i julnatten.

Tecken och tomtebloss

Jag fick min tredje behandling hos kiropraktorn imorse. Och övningar. Nu är jag tankad med information över hur jag ska gå vidare. Känns bra och spännande. Men. Jag blir lite trött och illamående efter behandlingarna. Inte helt med. Tänker långsamt. Tecken på att något måste rättas till. Kanske inte alls har med det att göra, men jag noterar det nu. Tecken i min kropp. Kommer till jobbet och mitt lösenord till mailprogrammet är borta! BORTA. Jag är trött i huvudet helt enkelt. Tar det som ännu ett tecken. Ett tecken på att jag behöver vila. Strax är det julledighet och det ska bli så skönt. Vila. Mat. Fikonbollar med choklad. Tända ljus. Granen grann och snön är vit. Umgås med familjen tills jag storknar :) Jag önskar er alla den godaste av jular! Frid. Tecken och tomtebloss!

Fyra nyanser av vitt

Som att gå i en dröm. Ute är det minst fyra nyanser av vitt. Snön är bomullslik, som om den vadderat in hela tillvaron. Andedräkten ljusgråvit. Himlen ljusnar, vitnar och blir sedan en obestämbar färg i någon ljus nyans. Blir det snö eller blir det sol? Promenerar till jobbet och har rimfrost i håret och mössan när jag kommer fram. Det är tyst och ljust. Inga skolbarn ute, de som rör sig cyklar eller promenerar sakta. SAKTA. Det är som hela tillvaron får oss att sakta ner. Stilla och lugnt. Är det inte så det ska vara hos oss på vintern? Stilla och lugnt, rent och ljust med all snö? Har läst hos både Sue och Nina om olika yoga för olika doshor. Det är så kloka ord och som Nina också skrev, olika yoga för olika perioder i livet och tillvaron. Det är väl så enkelt? Att det inte ser lika ut. Att vi ska ta det lugnt när det är kallt ute. Att kylan ute gör att vi vilar inne. Imorse tände jag först granen, sedan stjärnorna och så alla ljusen i mitt yogarum. Tog det lugnt. Gjorde hela serien men i ett annat tempo. Så stilla. Andetaget fyllde hela rummet och jag var stilla, stilla i mig själv. Stelheten gör sig påmind vissa dagar, vad gör det? Jag lyssnar på min kropp, jag lyssnar på min andning och jag känner hur vilsam den här årstiden är för mig. Drömlik med alla olika nyanser av vitt!

Heart of gold ♥

-17 grader och det är dr Zjivagovackert ute! Kort men skönt pass imorse och nu ut i den bistra kylan. Idag bjuder jag på en rockräv, Neil Young, skrev låten Heart of gold 1971, snacka om att den håller! Lyssna på texten, visst är det vackert?

Minusgrader och varmt

Snökristaller. KALLT! Minus 10 grader. Sol. Vinter. Snö som maräng. Snö som skiftar i ljusblått. Snö som man vill kasta sig ut i - göra änglar och bara lukta på! Tänk vad jag har längtat och hur underbart vackert det är nu. Det knarrar skönt under stövlarna. Kinderna friskt röda. När kylan och snön kom var det som allt inombords lugnade ner sig. Som den pittakaraktär jag är så älskar jag kyla. Ja jag vet! Jag gör det :) Speciellt när det ska vara kallt. I december ska det vara kallt i vårt land. Kallt och snö. Jag stillade mig igår. Jag kom till ro. Jag underkastade mig än en gång det jag gör i min yoga. Jag har fått förfrågningar om att undervisa, jag har övervägt det. Jag har fått fler förfrågningar, jag har övervägt det. Igår tog jag ett beslut! Hur skönt känns det inte när alla snurrar, alla tankar landar i - beslut! Jag gör min yoga. MIN yoga. Jag har en fajt med mitt sinne lite då och då. Men jag hittar tillbaka snabbare för varje gång. Jag lockar mig själv åt alla möjliga håll men jag vet också samtidigt vad som är rätt. Rätt för mig. Jag har bokat och kommit med på en kurs i april i Serbien i 3 veckor för Z. Tre veckor! Och nu är kursen fullbokad. Och jag är med! Det är mitt sikte. Jag fortsätter att träna det jag fått. Jag gör inget annat. Jag vet vad som är bra. Minusgrader ute och varmt i mitt hjärta!

Perspektiv

Läser hos Alexandra att mr Iyengar fyller 91 år idag. Eller Guruji som han kallas av sina elever. Fantastiskt! Vilken person, vilken inspiratör! Krishnamacharya som tog yogan västerut var mr Iyengars lärare och även hans systers man. Jag beställde en film om mr Iyengar för ett tag sedan, en film om hans liv. Den visar att han var väldigt sjuk som barn, man trodde inte att han skulle överleva. När han började med yoga i tonåren var det inte direkt ett val han gjorde. Det valet gjorde Krishnamacharya åt honom. Och yogan var smärtsam för mr I. I åratal! Det stretade och drog och gjorde ont i timmar efter hans pass. Och när han sedan som vuxen gifte sig och bildade familj så arbetade han borta i veckorna med sin yoga och såg familjen bara på helgerna. Detta gjorde han i 30 år. 30 år!! När det stretar i min kropp och jag har nära till klagomål över min yoga, tänker jag på honom. Hur tufft han hade det. Och även om bakåtböjarnas mästare inte var så mjuk från början så blev han det! Jag tänker också på att denna stora mästare har varit min lärares lärare. I 20 år... Det är viktigt med perspektiv, både i tiden och kroppen. Vi lever verkligen i brådskans tidevarv. Och jag själv som är så snabb och vill gå vidare... Senast igår morse tänkte jag - guuud jag vill ha en ny serie! Jag vill inte göra detta som får mig att hosta och mina ben att streta och vara ömma. Hela dagen...Sedan sansar jag mig :) Så med perspektiv i sinnet vill jag från djupet av mitt hjärta utbringa ett innerligt Grattis till en stor yogi!

Snopen

Advent, lucia, december. Så mörkt. SÅ mycket ljus. Fester och kalas. Nog är vi ganska bra på att göra saker trots att vi tycker dagarna rymmer för lite av dagsljus? Igår var vi på två kalas. Härligt med vänner, härligt med saffransdoft och kryddor. MEN. Sedan jag började med yogan vill inte min kropp ha alkohol. Inte alls. Nu kan det tyckas som en mindre detalj i livet. Och jag är ingen som dricker mycket eller ofta. Men om jag dricker två koppar glögg med alkohol i, då känner jag av det i hela mitt system. Jag får svårare att somna, kroppen blir motsträvig och ovillig på något vis. Osugen på att träna. Min vän J i Stockholm, som yogar sin första termin, berättade att hennes lärare hade sagt det när de började. Att många inte kan dricka alkohol längre när de börjar med yoga. Jag har dragit den slutsaten själv men tyckte det var lite skönt att höra ändå. Många pratar om hur mycket man börjar tänka på vad man äter när man börjar med yoga. Jag tror att det är lika många som känner av vad de dricker. Jag kan sakna att ta ett glas vin till maten, men ibland är det liksom inte värt det. Jo jag gör det ibland, det är ju en social del i det hela också, men det är inte som det var. På något vis har jag kommit dit i livet att jag helst dricker vatten, grönt te och så kaffe på morgonen. Men det är allt. Lite snopen känner jag mig på något vis. Skräpmat eller alkohol, samma sak för mig idag. Någon annan som känner igen sig?

Nycklar

Tidigt på jobbet. Luciamorgon så här två dagar före den egentliga Luciadagen. Sången framkallar både välbehag och tårar! Ja, just nu är det så, jag är emotionell och lättgråten :) Ser på tv och kan gråta över vad som helst som är det minsta känslomässigt. Blir lessen över småsaker i vardagen. Tja, när man öppnar stängda dörrar blir det väl så? Inte alltid helt bekvämt. Inte alltid som man tänkt sig. Men ska jag klaga när jag hittat nyckeln till ett låst utrymme? Ett gömt utrymme. Nä, självklart inte! Ändå är det inte alltid enkelt att ta emot det man får. Jag försöker att inte fundera över gråtmildheten. Försöker att bara vara och låta det komma ungefär som en regnskur. Jag har hittat alla möjliga nycklar i min kropp. I höger sida, i höften och knäet och nu bröstryggen. Kroppen som en karta. Som en fantastisk konstruktion där jag nu har fått en kompass. En kompass som via en slags ordlös kommunikation inom mig ger mig nyckeln till min bröstrygg och öppnar för något mjukt som vill fram. Egentligen, mina vänner, så är det fantastiskt! Men det känns inte så när tårarna hoppar upp och jag diskret torkar bort dem. Nycklar!

Bilden har jag lånat här: galleri.olssone.com/gallery/album11/nyckel

Mönster

På väg till min bil går jag fram till en annan bil. En svart Audi. Vi hade en sådan bil för länge sen. Länge sen. Men jag tänker inte, benen styr mig dit och så tittar jag förvånat upp. Nej, så ser inte min bil ut! Men den gjorde det. För kanske 10 år sedan.Vanor. Mönster. Hur djupt de kan sitta. Så mycket man kan tro att man förändrat och sedan finns det ändå något annat på djupet. Ett annat mönster. En annan vana. När man slår på autopiloten inombords är det lätt att göra som man gjorde. GJORDE.
Nu när jag yogar så kommer åt just de här delarna. Yogan som gjorde mig varm och mjuk imorse. Yogan som väckte min glädje och som visade mig vägen. Igen. Igår var det tuffare, idag har jag åter siktet inställt på att frigöra mig själv. Från gamla mönster. Att inte automatiskt göra på ett visst sätt. Att inte slentrianmässigt upprepa saker jag är van att göra. Att göra det på ett annat sätt. Ett ännu mer fokuserat sätt. Ett slags nytt sätt! Bakåtböjar är svåra för mig. Mycket beroende på min stela bröstrygg, å andra sidan, min stela bröstrygg var kommer den ifrån? Förmodligen har jag "lagt saker" där. Stoppat undan. En kroppsdel jag faktiskt inte ser. En kroppsdel som är lätt att hoppa över, men när jag börjar min yogastund med att väcka ryggraden i slutet av uppvärmningen. Då får jag kontakt med bröstryggen. Och kanske med gamla mönster? Fortsätter jag med några bakåtböjar kan jag känna mig rädd ibland. Sårbar, jag öppnar ju hela min bröstkorg. Ibland lessen och gråtmild, ibland arg - men imorse då visade ett gammalt mönster mig tillbaka till - glädjen. För yogan väcker mer än svåra delar, den väcker också det glada, det sköna, det mjuka. Mönster i min kropp!

Vill inte!

Idag vill jag en del saker. Men mest vill jag INTE. Jag vill inte vara trött. Jag vill inte sova dåligt. Vill inte vara grinig på jobbet när förslag som vi kasserat utropas som nya. Vill inte känna mig håglös. Vill inte titta på dimman och regndropparna tunga som stenar. Vill inte ha missat min yoga imorse. Vill inte dricka för mycket kaffe. Vill inte!

Släppa taget

Det där med förändringar. Det tar ett tag innan hela jag är med. Eller där jag jobbar: hela organisationen. HELA. Vi står inför en ny omorganisation, den förra ligger bara 2 år bakåt i tiden. Men under de här åren har liksom organisationen trott att både det nya OCH det gamla finns. Både ock! Och det går lätt att applicera på mig själv också. Att när jag börjar med nytt så gör jag det. Har inte alls svårt för nyheter egentligen. Jag välkomnar dem! Men efter en del självbegrundan har jag förstått att det inte är mitt problem. Mitt problem är att släppa det gamla. Det gamla! Ungefär som när jag köper nya kläder, svårt att släppa de gamla. De kanske kan vara bra att ha? Någon gång? Hmm. Men hur var det nu? In med nytt - ut med gammalt! Inte för att allt behöver förnyas och det gamla helt förkastas. MEN. Man måste våga släppa taget. Jag måste det! Hur ska jag annars få plats med det nya? Oj,det kostar på. Kommer ihåg något yogapass för länge sen när min lärare jämförde andetaget med just det här. Vilket är svårast? In- eller utandning? Om du har lätt för inandning har du förmodligen lätt för att ta till dig saker. Svårare för utandning - förmodligen svårare att släppa taget. Imorse förstod jag plötsligt det! Har tänkt om mig själv, inget är ju egentligen svårt! Oops, så lätt att tro att det gäller andra...Jag har precis, som alla andra, något som är lättare och något som är svårare att göra. Jag har insett på riktigt att min egentliga utmaning - det är att släppa taget! Hur ser det ut för dig?

Kiropraktor

Gå utanför ramarna. Viktigt där jag befinner mig just nu i livet. Men det kan innebära inom fler områden än det jag tänkt först. Jag har t ex varit väldigt skeptisk till att gå regelbundet till en kiropraktor för att "knäckas rätt" som en del människor i min närhet säger och gör. Jag tror att det kan vara bra att ställa till rätta ibland. Om man hittar någon man litar på. Men jag tror inte på att vara beroende av behandlingar. Jag tror på att rätta till sitt eget rörelsemönster. Att hitta det som ska förändras och sedan göra detta med små steg.
Igår träffade jag en kiropraktor. Vi hade en lång diskussion. Jag har trassel med min vänstra arm efter ett diskbråck i nacken för 5 år sedan. Blev bra men sedan sämre igen efter att min nacke hade legat i en konstig vinkel (förmodligen) för länge under en operation för ett år sedan. Ingen känsel i arm och hand. Nu är det ett år sedan och jag känner mig inte sjuk. Men inte helt frisk heller. SÅ. Jag bestämde mig för att prova något jag aldrig provat tidigare. Han var varsam när han testade reflexer, känsel och motorik. Såg direkt att jag är stel i bröstryggen. Väldigt stel. Gav för första gången mig ett svar på varför jag fick diskbråck i både nacke och ländrygg. Förmodligen har jag överkompenserat en alldeles för stel bröstrygg...Så logiskt, så självklart! Kände på punkter där det gjorde riktigt ont i musklerna. "Knäckte" till i bröstryggen och det blev genast lite luftigare inombords. Nu provar jag detta + övningar som jag ska göra för att stärka nackmuskulatur och skuldra. Nya tankebanor för mig. För andra naturligt och självklart. Imorse efter yogan gjorde jag mina nya övningar också. Gå utanför ramarna!

Tankar blir verklighet

Ibland blir jag yr av alla planer och tankar som susar runt. Har en plan som växer sig starkare i mig för varje dag. Samtidigt lite rädd. Visst är det tufft att göra det man drömmer om? Också. Härligt - självklart! Men om det inte blir riktigt som man tänkt? Är det ett misslyckande då? Varför är jag skraj att kliva utanför min komfortzon? Kanske mänskligt och ganska vanligt? Medan planerna inombords växer sig starkare känns hindren mindre och snart passerade. Och allt försiggår i mig. Fantastiskt egentligen! Tänk att allt faktiskt börjar med en tanke. Tankar som är drömmar som blir planer. Som blir verklighet. Snart är jag där. Jag berättar mer när jag har landat i det hela. Försöker yoga mig lugn och fridfull - vissa dagar är det dock väldigt svårt! Lång startsträcka för att överhuvud taget lugna tankarna. Yr!

Vinterkropp

Mörkret. Tror inte jag läst, pratat så mycket om novembermörkret något år tidigare. Vad står det för? Vi vet ju att vi bor i ett land där det är mörkt den här tiden på året... När jag var barn har jag inget minne av att människor klagade så eller mådde dåligt av mörkret. Naturligtvis kan minnet spela oss spratt och det är i högsta grad selektivt. Men ändå. Kanske tog man det lugnare? Hade inte samma press på sig under den här tiden? Kanske vilade mer? Gjorde det man skulle men somnade tidigare? Är det så att vi går på högvarv och inte kan tänka oss att slå av på takten? Jag frågar mig själv lika mycket som er :) Läste om forskare som hade undersökt 8000 personer i Tromsö i Norge. Där är det verkligen mörkt så här års. De hade inte hittat något samband mellan nedstämdhet och novembermörkret. Har vi svårt att gilla läget? Nu när vi kan fara kors och tvärs i världen? Och jämför oss med de som har det varmt hela tiden och ljusare? Vill vi ta till oss vilan? Verkligen ta till oss det? När kroppen är motsträvig så kanske det är viktigt att lyssna lite extra? Själv har jag känt att vissa morgnar är det omöjligt att gå upp tidigare för träning. Inte för att jag inte sovit, inte för att jag är helt slut utan för att kroppen vilar och har längre startsträcka. I somras var det precis tvärtom för mig. Så det kanske är dags att vänta in sig själv lite? Tända ljus men inte ställa sommarkrav på en vinterkropp? Vad tror ni? Ska vi inte vara aktsamma om oss alla och göra träningen när vi får till den? Och vara nöjda med våra vinterkroppar?

More is more

Stockholm. En underbar stad. En vacker stad. Det glittrar och lyser. Julen är glänsande. Julpyntet överdådigt men inte för mycket. Inte för en som älskar strålglansen. Inte för en som har en kitschig ådra som blir extra framträdande när det krävs. Jag har alltid älskat när det glittrar ;) . Och det gör det nu i vår stora stad. Jag känner mig som ett barn, tittar uppåt och o:ar och a:ar lite för mig själv. Är på en kort konferens om våra sociala medier. Om vetenskaps-tv. Det är riktigt bra och jag lär mig mycket. Mest lär jag mig att framtiden är outforskad och att allt är möjligt. Vi kan inte ens föreställa oss alla sätten som våra barn och deras barn kommer att lära sig saker på. Allt är faktiskt möjligt! Att lära sig saker som man är intresserad av men framför allt lära sig det som man inte visste att man var intresserad av :) NE:s vd får oss alla att småfnissa och inse att lärandet aldrig tar slut och inte metoderna att lära sig på heller. More is more som killen från ted.com präntar i oss. En sajt som har de främsta föreläsarna i världen. Gratis. När en del lärare blir rädda och tror att less is more så är det precis tvärtom! När alla får tillgång till alla dessa fantastiska briljanta föreläsare, tja, då blir vi ännu mer sporrade. På olika sätt. Att lära oss. Att lära ut. Skönt inombords. Kunskapen växer för alla och det blir inte ett maktmedel som det kan bli. Att det inte är något som ska portioneras ut. Vi lär oss på så olika sätt! Även inom yogan. Vi lär oss på olika sätt. Att utöva min egen yoga. Att observera mig själv. Att titta på en lärare. Att läsa en yogabok. Att bli korrigerad och rättad. Att skriva om mina upplevelser. Att läsa om andras. Att dela. More is more! Helt enkelt...

Glömde min kamera hemma men bilderna har jag lånat här: http://karinasinspirationsblogg.se/julskyltning-i-stockholm/